Anonym (Utmattad städtant) skrev 2021-08-10 06:49:43 följande:
Hej
Läser alla inlägg med intresse. Att säga att man man är en Horder är säkert att överdriva, men han har absolut samlar tendenser. Och det är extremt jobbigt för honom att slänga saker. Vi har ordning och reda hemma, men det beror ju på att jag tar ansvaret.
När jag påtalar att hans beteende inte är friskt slår han helt bakut. Det är för svårt. Igår tyckte jag att han lugnat ner sig igen, men städdagen var emotionellt asjobbig för honom, så sen var vi inte sams på två dygn.
Jag tvingade förresten fram köp av en ny bokhylla så att vi kunde omdisponera lite böcker, sen röjde jag bland dom först så att han fick mer plats på "sitt rum".
Jag läser här att andra har mycket större problem. Vi har ju levt ihop väldigt länge, men redan i studentrummet på 17 kvm hade han tagit med grejer som fick mig att bryta ihop när vi flyttade ihop, tex gamla kläder från tonåren. Hans mamma flyttade och slängde ut allt som var hans när han var runt 20, bara det han tog med fick han ha kvar. Hon var en hysterisk pedant. Säkert har det påverkat honom.
Det är ju "bara" ni som kan veta om det fungerar tillräckligt väl med den ordning ni har och ditt sätt att faktiskt ibland sätta hårt mot hårt för att hemmet ska ha tillräcklig ordning.
Rent krasst så är det inte så att man löser känslomässiga problem genom att kalla någon sjuk, eller att ha väldigt höga helt orealistiska förväntningar. Personligen hade jag tyckt bättre om att då och då vara ledsen och ångestfylld än att ständigt "bli trakasserad" över dåliga vanor. Så kanske har ni en fungerande strategi.
En välbeprövad metod för ordning i samlandet är att hitta plats för det man vill behålla. Att just ha ett avgränsat rum i sitt hus och att ha regler att allt måste få plats i Hyllorna/möblerna. Att sortera upp saker i kategorier. Att hitta sätt att hantera samlandet utan att "dra in ångest och skuld". Typ: neutrala frågor som "var skulle jag leta efter denna grej". "Vad ska jag göra mig av med för att få plats med denna?" En annan välbeprövad grej är att börja med "enkla" saker, typ om man faktiskt inte vill behålla trasiga saker, så gör man sig av med detta.
Som anhörig är det också en fråga om att rannsaka sig själv. Jag är exempelvis uppväxt med två föräldrar som tyckte den andra människan hade massa skit och "borde rensa". Och ingen av dem orkade med att ha både hus och sommarstuga fyllt med massa saker.
De var ur en generation som inte heller hade reflekterat över att detta var ett problem. Julkort sparades förevigt, skruvmejslar "var bra att ha", gamla stolar sparades till då vi skulle ha gäster, serviser togs emot av äldre släktingar. Alla tidskrifter samlades...
Det som "hjälpte" var att saker faktiskt inte fick plats och att de båda faktiskt var överens om var utrymmet tog slut. Då åke de iväg med grejer till secondhand, soptippen eller la upp det på vinden.
För egen del har det verkligen varit ett eget projekt i livet att kontinuerligt ha strategier som motverkar samlande. Jag har inte alls någon ångest av att rensa, men faktiskt väldigt lätt att råka spara saker i vardagen, att handla mer än vad jag behöver, att ha lite extra.... Spara grejer till syskonbarn.
Jag har en liten samlare inom mig och jag ser inte ner på denna del som sjuk, utan faktiskt som mänsklig.
Jag har en vän som tidigare slängde det mesta, men som faktiskt svängt, efter att inte ha haft tillräcklig med bevisning i en bouppteckning... I följande 4 vårdnadstvister hade hen naturligtvis inte slängt hotfulla sms och bevis på sammarbetssvårigheter.
Det är oerhört mänsklig att vilja spara, och även att rensa och människor är väldigt olika i vad man har lätt för och vad man behöver jobba.
