Varför måste man dejta?

Att man ger fan i dejtandet behöver verkligen inte betyda att man tänker med f****n och struntar i hjärnan. Jag och min nuvarande man dejtade aldrig, däremot var vi ihop ett år innan vi bestämde oss för att flytta ihop och ytterligare ett år innan vi bestämde oss för att köpa en gemensam bostad.

Sedan handlar väl inte allt om huruvida han är seriös eller inte, det är väl minst lika viktigt att få klart för sig om man själv är seriös,och om man vill leva samma slags liv och om man står ut med varandras dåliga sidor. Att en man är seriös betyder inte ett jota för mig om JAG tycker att vi inte har något mer än sex gemensamt eller vill leva så olika slags liv att ett ev äktenskap redan från början skulle kantas av bråk och konflikter.

Och varför är det ett självändamål att dejta flera samtidigt? Själv var jag inte ens som riktigt ung särkilt ofta tillräckligt intresserad av flera män samtidigt för att det skulle vara aktuellt att dejta mer än en person åt gången.

Men om ma helt enkelt inte är tillräckligt intresserad av flera personer samtidigt då? Varför ska man dejta någon man inte ens från början är det minsta lilla intresserad av?

Jag känner igen mig  mycket  i det Ts beskriver och kan förklara hur det är / var för mig.  Det handlar inte om att man nödvändigtvis ger varandra en massa löften för framtiden och planerar ett liv  ihop redan första gången man träffas efter den där festen. Det handlar snarare om att man vet att man verkligen gillar varann redan första gången man träffar varandra efter festen. Självklart kan man inte vara säker på att ma vill tillbringa resten av sitt liv ihop med någon man träffat  en gång på en fest , däremot kan man veta att man verkligen gillar personen.

Igen, det betyder inte att man är beredd att springa till prästen i morgon dag, bara att om bägge tydligt känner redan från början att de gillar varann så kan det mycket väl vara så att bägge parter ser det som att de är ihop redan från början. Inte att man kastar sina p-piller. Inte att man ringer sina föräldrar och berättar att ma hittat den rätta. Inte ens ödvändigtvis att man ändar sin relationnsstatus på FB, om man nu har FB. Bara på det planet att bägge känner att man träffat någon, att man är ihop. Inte att man dejtar.

Och känner man så handlar det knappast bara om att man "träffat en snygg kille / tjej" på festen. Det är oftast betydligt mer än utseendet som spelar in.Man gillar personens skratt, humor, värderingar, åsikter, sätt, attityd o.s.v

Okej! Jag fattar! Tack för att du berättar mer om hur det fungerar. Helt oironiskt och uppriktigt tyckte jag att det var intressant och spännande att läsa,

"Problemet" för mig om man nu kan kalla det så, (hela grejen är ju hypotetisk för mig eftersom jag redan befinner mig i ett förhållande jag är nöjd med) är att jag skulle ha så svårt att bli intresserad av någon jag enbart interagerat med via internet.

Det handlar inte om att jag har extremt höga krav, som att killar måste vara 9-10-poängare utseendemässigt eller ha välbetalda statusfyllda jobb. Jag har tidigare haft pojkvänner som snarare skulle betraktas som 4:or eller 5.or på den där utseendeskalan som många använder sig av idag och som haft jobb som varit så långt ifrån statusfyllda och välbetalda man kan komma så länge man jobbar vitt i Sverige.Och det var inte av välgörenhetsskäl eller för att vara snäll jag hängde med dem utan det fanns absolut en attraktion och ett intresse från min sida.

 Det handlar  snarare om att jag tycker  att jag ser betydligt fler sidor hos en människa betydligt bättre och får en betydligt bättre uppfattning om honom om jag suttit och pratat med tre timmar på en fest än tre timmar på nätet.

Tack för att du så generöst och öppenhjärtligt delar med dig.

Det som är rätt för mig behöver ju absolut inte vara rätt för mig och vice versa. vi är alla individer och självklart på olika sätt påverkade av vilka erfarenheter och misstag vi gjort tidigare i livet. Du har uppenbarligen hittat ett sätt att interagera med det motsatta könet som fungerar bra för dig och som du mår bra av. Vem vore jag då att döma genom att säga - "Beté dig inte så, för det är fel och konstigt!".

Och självklart har jag förståelse för att du aktar dig noga för att hamna i  en relation med en nazist-nazist igen. Det är nog bara den lilla minoritet kvinnor som själva är nazist-nazister som på allvar vill ha ett seriöst förhållande med en sådan person.