40 år MA vecka 14

Inte varit med om exakt samma sak. Men blev oplanerat gravid med barn nummer 3 i mars. Vi skulle inte ha fler barn men längtan har funnits lite hos mig. Var chockade först men sedan glada. Allt gick bra fram tills rutinultraljudet i vecka 18+6. Fick höra att det inte såg normalt ur. Världen rasade. Var ensam också få min man inte fick följa med. Fick komma till läkare dagen efter, fanns knappt något fostervatten och huvudet var för litet för veckan. Födde vår tredje dotter 12 juli i vecka 19. Är en hemsk sorg som jag bär på varje dag.

Har en kollega som är 43 som blev gracid med sitt tredje barn och man upptäckte trisomi 18 efter nipt. Hon fick en frisk bebis efter, hon blev gravid på första försöket efteråt.

Nej det var verkligen vidrigt att vara ensam. Alltså först, när vi satt hos läkaren så tänkte jag att jag aldrig ville utsätta mig för en graviditet igen, har två friska barn och orkar inte gå igenom oron igen. Men redan dagen efter kände jag tvärtom, jag ville bara bli gravid nu. Har pendlat lite från dag till dag nu. En del av mig känner att en eventuell graviditet skulle vara full av så mycket oro, mer än vid de tidigare graviditeterna. Känns jobbigt om jag inte kommer njuta av den. Samtidigt känns det som att det är nu eller aldrig, är ung men vill inte ha en sladdis. Barnen är snart 3 och 4,5. Och ett tredje barn kändes ju så självklart nyss. Så tänker att vi ska försöka igen. Har precis fått min mens efter avbrytandet, de sa att jag skulle vänta en mens. Kommer bara kännas så jobbigt om det inte tar sig direkt. Hur känner ni?

Nej jag förstår verkligen. Är så hemskt. Och när man kommit en bit in i graviditeten lättar ju oftast oron. Man känner sig så lurad när det inte går vägen så sent. Fruktansvärt.