Panikångest under graviditet

Det låter jobbigt. Vad tror du att panikångestattackerna grundar sig i?

Och nej, det påverkar inte barnet. Du ska absolut inte skämmas för att söka hjälp! Prata med din barnmorska så kan hon säkert hjälpa dig.

Jag har själv inte haft panikångestattacker men däremot hade jag väldigt mycket oro inför allt när jag väntade mitt första barn, som inför förlossningen, att något skulle vara fel på barnet osv. Det är mycket hormoner i omlopp också och i slutet är man stor och otymplig, har svårare att få bra sömn vilket gör att man aldrig är tillräckligt utsövd och det + oro förvärrar allt. Men försök fundera på vad orsaken till ångestattackerna grundar sig i.

Ett foster i magen blir hela tiden påverkad av det modern gör, äter och hur hon mår. Fostret blir även påverkat av mammans psykiska hälsa eller ohälsa. Man pratar inte om det därför att man inte vill riskera att mamman utöver eventuell psykisk ohälsa även känner skuld.
Men pratar man inte om det kommer inget någonsin att förändras.

Läkare rekommenderar tex inte att avbryta behandling mot depressioner därför att det är vetenskapligt belagt att depressioner påverkar foster starkt och att medicinering dämpar dessa effekter.

Vid panikångest är det otroliga mängder stresshormon i omlopp, självklart påverkar det barnet. Så för barnets skull bör du söka hjälp.

Om det pågår under en längre tid ja, men inte om det händer några gånger. Det är ju inte så att livet sätts på paus bara för att man är gravid utan anhöriga dör, man får dåliga nyheter eller vad som helst som skapar sorg och stress sker även när man är gravid men barnen föds friska. Sluta och skrämma upp i onödan.

Exakt det argumentet tar man till för att slippa prata om jobbiga saker, att man skräms.
Sanningen ÄR fortfarande, hur trist det än är, att barn i magen påverkas av psykiskt mående.

Nu skriver TS att det är flera attacker per dag och antagligen handlar det inte om en enstaka dag. Då ÄR det, hur trist sanningen än är, så att barnet påverkas.

Din jämförelse med sorg och livet i stort är mycket osaklig därför att sorg eller andra tråkigheter är knappast något som går över på en timme. Och barnet påverkas.

Trist ja. Men kontentan av det är att man SKA prata om det och man BÖR söka hjälp när man inte mår bra.
Man ska INTE sluta prata om det bara för att det är jobbigt att höra.

För det första: Det är inget du överhuvudtaget behöver skämmas över och det är vanligare än många tror.

För det andra: Barnmorskor bör ha kunskap om detta och SKA hänvisa dig till terapeut/kurator för stödsamtal.

För det tredje: Ja ångest påverkar kortisol och noradrenalinet hos mamman som kan öka stresshormon hos fostret. Men exakt hur det påverkar vet man inte säkert. Kan lova dig att många med panikattacker föder alldeles friska barn

För det fjärde: Det är ökad risk att drabbas av förlossningsdepression om man mår dåligt under graviditeten och tjänar alltså mest på att testa och ta den hjälp man kan få under tiden.

Okej för det femte och sista: Om du kan ta och lägga bort skammen du känner - vill du prova stödsamtal hos någon då? Tänk på dig själv i första hand nu! Förstår att du får orostankar kring huruvida fostret påverkas eller inte, men nu är det ändå fokus på dig själv som gäller i första hand!

Ta mod till dig och börja prata högt om hur du mår <3

Du är inte ensam!!