Jag skulle vänta tills din flickvän har en fast anställning.
Hon har så pass låg lön att hon kommer hamna på lägsta nivån på föräldrapenning. Hur går det för henne om ni separerar? Hur klarar ni ekonomin om du blev sjukskriven?
Har ni bott ihop? Om inte så skulle jag råda er att göra ett ett år först
Varför skulle vi separera?
Visst, jag kan ju bli sjukskriven men majoriteten av folk som jobbar är nästan aldrig sjuka en längre tid.
Det är ju flera tusentals som blir tillsammans och skaffar barn efter 6 månader när de är 30+ utan jobb eller sparade pengar men då helt plötsligt löser det sig.
Ursäkta min tråkiga ton men känner bara att om jag var 34 och hon 30 så hade ingen gett mig dessa råden...
Med de förutsättningarna måste du också vara medveten om att du själv kanske inte kan vara föräldraledig.
Om hon inte jobbar mer än hon gör nu och inte får någon anställning efter sin föräldraledighet så antar jag att ni inte har råd att leva på bara din föräldrapenning?
Hur resonerar ni kring att hon kommer få leva på existensminimum resten av livet om hon skulle bli sjuk? För hon kommer inte ha en sgi.
Är du beredd att leva på bara din lön resten av livet? Eller 80% av den om du skulle bli sjuk en period?,
Kan tillägga att jag själv blev gravid när jag var 3,5. Vi hade då hus, fasta anställningar, hög sgi och hade varit ihop sedan vi var 17.
Vi var inte alls samma personer då som när vi blev ihop. Men vi hade turen att vi förändrades på ett sätt så att vi fortfarande passar tillsammans.
Åldern spelar ingen roll utan det är förutsättningarna ekonomiskt och relationsmässigt som spelar roll
Jag vill också fråga dig ts vad din partners dröm består i?
Barnlängtan är stor, betyder det också att hon gärna vill ha fler barn tätt eller vara hemma länge med barnet? Isf är det ännu mer relevant att hon faktiskt arbetat heltid med en okej lön i 8 månader. För då kommer hon ha föräldrapenning en lång period innan hon kan börja arbeta
Dessa råd är generella och är bra oavsett ålder:
Var FL när du vill och tag ut FP när du har en full SGI.
Dvs i ert fall bör ni ha en rejäl buffert så att ifall ni vill att hon ska vara föräldraledig innan hon har full SGI ( har jobbat heltid 8 månader eller mer) så tar hon ingen FP (föräldrapenning) alls från försäkringskassan.
Hur ni tar ut FL och FP kan ni sedan anpassa, en rimlig tanke är såhär:
Barnet föds innan hon hunnit jobba 8 månader heltid.
De första 3-6 månaderna är ni båda helt lediga och tar hand om barnet tillsammans. Ni kan få in pengar genom att du tar först dina 10 pappadagar (= 2 första veckorna) sen tar du 5 veckors semester eller mer om du har fler sparade veckor, sen tar du ut FP från försäkringskassan så att ni överlever tex 2-7 FP-dagar varje vecka.
När den första nyföddhetstiden/spädbarnstiden är ledig så kanske någon av er behöver arbeta för att öka inkomsterna? Då är den andre FL med barnet, för man får inte lämna på förskola före 1 års ålder.
Är det mamman som är hemma tar hon inte ut FP alls eller tar hon ut lågnivådagar tills de är slut.
Sen borde mamman slutföra gymnasiet om det inte redan är avklarat och arbeta heltid 8 månader för att få upp sin SGI. Då kanske du är hemma mer med barnet på heltid eller på deltid om barnet fyllt 1 år och ni vill börja skola in på förskolan. Det är inte det mest optimala att en 1-åring är där heltid så det är bra om du tex jobbar halvtid och tar FP/FL på halvtid.
När mamman jobbat heltid 8 månader så har hon full SGI = dags för henne att börja ta ut sina FP-dagar. Är barnet van vid förskolan så kan det vara bra att tex jobba halvtid och vara halvtids FL, så det blir kortare veckor/dagar på förskolan för barnet.
Så era 245 dagar per man kan fördelas såhär tex:
Hon tar inga dagar första året, men är hemma heltid. Andra året jobbar hon heltid eller avslutar sista kurserna på gymnasiet och sen jobbar 8 månader heltid. Barnets tredje år tar hon ut halvtid FL och då går det åt ca 100 FP-dagar, även fjärde året jobbar hon deltid och använder FP-dagar för att inte bli av med sin SGI. Några dagar sparas till senare för att lägga in strödagar med FL.
Du tar så lite dagar som möjligt under första året, men kanske behöver ni en inkomst? Om du tar ut 5 dagar/vecka och är hemma 6 månader så går det åt 130 FP-dagar. Sen jobbar du halvtid under barnets andra år = det går åt ca 100 FP-dagar till. Då har du inte många dagar kvar att ta ut under barnets tredje år. Så därför inser du att en rejäl buffert behövs! Bäst om du kan vara helt ledig 3-6 månader och sen kanske jobba 50-75% under första året, utan att ta ut någon FP alls. Så om ni kan ha en halv årslön sparad till dej + något liknande till henne så är det extra bra och ger er stor frihet att leva som ni vill med en nystartad familj.
KLarar ni detta i unga år är det absolut inga problem att skaffa barn tidigt!
Annars får ni lägga upp en sparplan, vänta ut tiden och kanske ändra era ledighetsplaner
Så du har lagt minst 12 år på fyra misslyckade förhållanden och sedan blev du "säker" på att du träffat rätt"?
Ditt råd luktar unket, återkom om ett par år om det eventuellt håller med nummer fem.
Du har fått fyra ungar på 5 år och samtidigt "gjort karriär"?
Hur då?
Räkna lite på det hon skrev.
Läs igen. Fyra ungar på dessa fåtal år. Och oavsett hur de lagt ledigheten så KAN de inte gjort "karriär" samtidigt som de får barn varje år under så lång tid.
Lika med lögn.
Det dyker ofta upp sådana här fantasihistorier i trådar, tjejer i 25-årsåldern som har fött 3-5 barn, har högskoleutbildning, karriär och hög lön, bor i villa, har häst och en fotomodellkarriär på sidan av. Och en halv miljon sparat på banken. Lagar förstås all mat själva från grunden och bakar surdegsbröd. Och så tycker de att kan jag så kan du ;)
Jag förstår inte poängen med sådana skrytinlägg, de bidrar inte med något konstruktivt för TS och hans flickvän att få veta hur väl förspänt andra har det som skaffat fyra barn och gjort karriär när de är 25 år. Det bidrar ju bara till pressen att skynda sig skaffa barn fort, eftersom frilansjobb i en kreativ bransch och stor villa känns långt borta är den enklaste utvägen att åtminstone trycka ur sig en unge innan man blir 20 år = lastgammal
Haha, jag exakt så är det!
Vet att jag skriver under anonym signatur nu, dock vågar jag drista mig till att ändå säga att det ju är himla underhållande att alla dessa framgångsrika unga damer också gör det.
Skäms de över sina "framgångar" eller vad är anledningen?
Innan någon skickar en tillbakakaka så skriver jag anonymt i denna tråd då jag ofta skriver under min "riktiga" nick och när jag kritiserar någon så vill jag inte "få igen" av en annan anonym signatur när jag är öppen och ärlig om mig själv och mitt liv.
Och jag blev Allrså gravid vid 23,5 (inte 3,5 som jag lyckats skriva). Under början graviditeten och en tid innan den arbetade jag helger i butik (alltså arbetade jag varje dag i veckan utan ledighet alls) vilket innebär bra ob och i genomsnitt 10.000 extra efter skatt i månaden.
Detta innebar att jag kunde spara mellan 15-20.000 i månaden
@Maja
Det jag menar är tur är dels att du har ett yrke som du kunde frilansa som och samtidigt ha ansvar för barnen. Både att jobbet går att småjobba med på det viset du gjorde och att du måste haft otroligt lugna barn.
Ni verkar har också haft tur vad gäller hälsa och sömn. Det är inte ovanligt med sjukskrivning i samband med graviditet och förlossning och inte heller att småbarnsföräldrar hasar genom dagarna i ett töcken av sömnlöshet.
Du svarade inte på det, men om man har tillgång till barnvakt eller inte kan också ha stor betydelse för vad man klarar av under småbarnsåren. Alla har inte turen att ha det.
Era barn förefaller också vara friska och utan tex npf-problematik.
Mycket har flutit på bra för er, helt enkelt, vad det verkar.
Det du beskriver i ditt första stycke om folk omkring dig och när de studerat etc benämner inte jag att Göra karriär. De har bara pluggat och sen fått jobb helt enkelt. Att som småbarnsförälder skaffa och behålla ett jobb är inget ovanligt eller märkvärdigt, men att göra karriär är det. Det är just ditt ordval, karriär, som stökar till det tror jag.
Men i det stora hela tycker jag ju, och har också skrivit, att ni är ett bra exempel på att man kan bli förälder som ung på ett klokt och ansvarsfullt sätt. Jag skulle säga att er fina tillvaro låter som en bra kombo av planering och tur.
@Maja
Det jag menar är tur är dels att du har ett yrke som du kunde frilansa som och samtidigt ha ansvar för barnen. Både att jobbet går att småjobba med på det viset du gjorde och att du måste haft otroligt lugna barn.
Ni verkar har också haft tur vad gäller hälsa och sömn. Det är inte ovanligt med sjukskrivning i samband med graviditet och förlossning och inte heller att småbarnsföräldrar hasar genom dagarna i ett töcken av sömnlöshet.
Du svarade inte på det, men om man har tillgång till barnvakt eller inte kan också ha stor betydelse för vad man klarar av under småbarnsåren. Alla har inte turen att ha det.
Era barn förefaller också vara friska och utan tex npf-problematik.
Mycket har flutit på bra för er, helt enkelt, vad det verkar.
Det du beskriver i ditt första stycke om folk omkring dig och när de studerat etc benämner inte jag att Göra karriär. De har bara pluggat och sen fått jobb helt enkelt. Att som småbarnsförälder skaffa och behålla ett jobb är inget ovanligt eller märkvärdigt, men att göra karriär är det. Det är just ditt ordval, karriär, som stökar till det tror jag.
Men i det stora hela tycker jag ju, och har också skrivit, att ni är ett bra exempel på att man kan bli förälder som ung på ett klokt och ansvarsfullt sätt. Jag skulle säga att er fina tillvaro låter som en bra kombo av planering och tur.
Precis. Jag har påpekat typ samma sak tidigare. Det jag menade var att det nog är ordet karriär som gjort att hennes inlägg tolkas olika. Det är ngt oklart vad hon menar.
Jag vill verkligen inte kritisera hur Maja och hennes man gjort. Det verkar ju gå skitbra. Jag vill bara öppna hennes ögon för att det inte går lika smidigt för alla, även om de planerar lika ordentligt. Det krävs ett visst mått tur också.
Det här med självuppfyllande är ju relativt. Kör du på normen och lever ditt liv efter vad andra säger handlar det ju inte om ditt självuppfyllande . Så jag(som fick barn när jag var 19 och maken 23) tycker inte alls att man måste göra en massa saker bara för görandets skull. Men en sak jag definitivt skulle råda er till är att hitta en stabil bostad och bo ihop ett tag innan ni skaffar barn. Förhållandet får en annan karaktär när ni ser varandras alla sidor varenda dag och ni vill bo tryggt med ett barn.
Du missar helt min poäng. Min omgivning är inte otursförföljd. Livet ser ut så här. Bara som exempel drabbas ca var åttonde nybliven förälder av förlossningsdepression. Ganska vanligt med andra ord.
För 10-15 år sedan hade jag också sagt att sånt där jag räknade upp var ovanligt. Vissa av händelserna är så klart det, men att drabbas av _någon_ form av olycka är desto vanligare.
Ju äldre jag blir desto mer medveten blir jag om allt som kan gå fel och samtidigt blir jag mer och mer tacksam för allt som går bra.
Detta är i min omgivning, alltså bland jobbkompisar, kompisar i idrottsföreningen, bland sambons och mina släktingar och vänner. Kanske inte flera hundra personer, men många är det ju man lärt känna, främst genom jobb och föreningsliv.
De som förlorat barn som jag nämnde var en föreningskompis och en jobbkompis. Räknar jag in folk jag är ytligt bekant med via barnen (barnens kompisars föräldrar finns det ju massor av) vet jag ytterligare en familj.
Detta är alltså i nutid. Räknar man med sånt som hänt för lite längre tid sedan blir det ju ännu fler. När jag var barn hade min bästa kompis familj förlorat en son i PSD. Och två lite äldre personer jag lärt känna i idrottsföreningen förlorade båda varsitt barn vid födseln (det ena prematurt). Men det var på 80-talet, innan jag kände dem.
Samma gäller det andra eländet jag skrev om. Räknar jag in sånt som de äldre personerna jag känner varit med om på 70-80- och 90-talen blir det en ännu längre lista.
Shit happens. :( Alldeles för ofta.
Om det är ovanligt att jag känner så många som förlorat barn? Ingen aning. Men så ser det ut.