Oklara känslor
Träffar en kille sen någon månad tillbaka (2h enkel väg emellan oss) . Vi är så pass lika att man hade kunnat trott vi var syskon (inte till utseendet, men till resten). Jag hade länge tänkt att "jag kommer alltid förbli ensam då ingen är tillräckligt lik mig" tills jag nu träffade honom. Han var mer salig än mig över att våra vägar hade korsats. Vi har träffats ganska kontinuerligt. Vi är exklusiva med varandra. Men nu har vi nått en punkt där vi inte kommer vidare.
Jag har känslor, det har inte han. Han säger att något finns där, men han vet inte om han kommer att bli kär och det kommer bli vi.
Det är ok för mig, vi kan inte styra över känslor, men, jag funderar på om allt är kört? Ska jag bara gå vidare? Jag är en sån där person där känslorna antingen infinner sig direkt, eller inte alls. Så finns det folk där ute vars känslor kommer efter lång tid? Han har en extremt jobbig tid just nu, med jobb, familj å allt annat, vilket kanske sätter hinder för honom? Jag försöker bara finnas där och stötta så mycket som möjligt, men kanske uppfattas som för på? Kanske kom i ett skede i livet där det inte finns utrymme för känslor?
Han längtade så mycket efter mig innan jag nu åkte till han. Jag kom dit, och, visserligen blev vi sjuka, men det var som att han stängde ner totalt. Kändes som att han bara irriterade sig på att jag fanns där. En dag lånade jag hans laddare till mobilen utan att fråga, tänker att en sån sak är självklar när man dejtar. Men han kontra med att jag bara är gäst i hans hem och att det hör till att man frågar om man får låna. Detta efter att jag har varit hos honom några dagar. Blev lite sårad då jag ändå har stått för matlagning och diskning där hemma under dessa dagar. Sen drog han å köpte godis och dricka som han satt och åt när han satte sig framför datorn och spelade med sina polare. Han pratade inte med mig alls under dessa 2 timmar och bjöd varken på godis eller dricka. Rätt solklart att han inte ville ha mig där. Okej vi var sjuka, men måla inte upp en fantasibild hela jäkla tiden innan jag kommer dit.
Allt är alltså superfantastiskt innan vi ses, å när vi väl ses är allt skit.
Men ja, så nu står vi här. Jag är sedan jag var barn orimligt rädd för att bli övergiven, vilket gör att jag oftast bryr mig extremt mycket om vad andra tycker om mig. Och så i detta fallet, jag hjälper till med så mycket så att jag verkar vara för på.
Jag har varit med om detta förr, och när mitt intresse försvinner så kommer alltid killar tillbaka och vill börja ses igen. Jag är likadan och backar om någon är för på.
Så mina frågor är kort sagt:
Hur ska jag vända trenden? Att inte vara för på? Någon som haft svårt att inte vara för på, men som har lyckats ändra på sitt sätt?
Finns det en chans att hans känslor för mig kommer att dyka upp med tiden?
Just nu känns det som att jag bara vill lägga ner hela skiten, samtidigt som jag vill utforska mer vad det kan bli, då han ändå på något vis är allt det jag drömt om.