Forum Övrigt - Pappagrupp
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Nybliven pappa

    Tis 21 sep 21:47 Läst 105 gånger Totalt 8 svar
    Tis 21 sep 21:47

    Som rubriken lyder är jag en nybliven pappa. Sambon hade en tuff graviditet redan från start både fysiskt och psykiskt, hennes humör var minst sagt svajigt med många vredesutbrott och djupa psykiska dalar.

    Jag gjorde såklart allt jag kunde för att hjälpa och försöka underlätta för henne, utan resultat..

    Även jag gick in i en mindre depression, fick svårt att äta, sova, svårt att koncentrera mig, rasade i vikt etc, av att se personen jag älskar må så frukstansvärt dåligt och kände mig nästintill helt hjälplös.

    Jag försökte säga att även jag mådde dåligt när hon dag efter dag skällde ut mig för minsta lilla grej och enbart letade fel trots jag försökte med verkligen ALLT.

    Enligt henne skulle jag bara bita ihop och stötta henne för det var minsann inte ett dugg synd om mig!

    Vi fick våran älskade son och allt var som bortglömt i ett par veckor.

    Sedan började allt om IGEN!

    Hon är rent av riktigt elak, skriker och skäller så fort hon får chansen, tar gärna upp saker hon tycker jag gjort fel både under graviditeten och även efter inför folk och får med även dom på tåget.

    Det har gått drygt 3mån sedan våran son föddes och jag blir verkligen rädd för att det inte kommer gå att rädda vårat förhållande. Förstår självklart att det är arbetsamt för henne med allt vad en bebis innebär men jag gör nästintill allt utom att amma.

    Jag älskar ju personen hon var innan men kommer det någonsin bli sig likt?

  • Tis 21 sep 21:49 #1
    Kockens skrev 2021-09-21 21:47:30 följande:

    Som rubriken lyder är jag en nybliven pappa. Sambon hade en tuff graviditet redan från start både fysiskt och psykiskt, hennes humör var minst sagt svajigt med många vredesutbrott och djupa psykiska dalar.

    Jag gjorde såklart allt jag kunde för att hjälpa och försöka underlätta för henne, utan resultat..

    Även jag gick in i en mindre depression, fick svårt att äta, sova, svårt att koncentrera mig, rasade i vikt etc, av att se personen jag älskar må så frukstansvärt dåligt och kände mig nästintill helt hjälplös.

    Jag försökte säga att även jag mådde dåligt när hon dag efter dag skällde ut mig för minsta lilla grej och enbart letade fel trots jag försökte med verkligen ALLT.

    Enligt henne skulle jag bara bita ihop och stötta henne för det var minsann inte ett dugg synd om mig!

    Vi fick våran älskade son och allt var som bortglömt i ett par veckor.

    Sedan började allt om IGEN!

    Hon är rent av riktigt elak, skriker och skäller så fort hon får chansen, tar gärna upp saker hon tycker jag gjort fel både under graviditeten och även efter inför folk och får med även dom på tåget.

    Det har gått drygt 3mån sedan våran son föddes och jag blir verkligen rädd för att det inte kommer gå att rädda vårat förhållande. Förstår självklart att det är arbetsamt för henne med allt vad en bebis innebär men jag gör nästintill allt utom att amma.

    Jag älskar ju personen hon var innan men kommer det någonsin bli sig likt?


    Du ska följa med till BVC och prata med BVC-sköterskan där. De kan ge råd och stöd och även lotsa er vidare.
  • Tis 21 sep 21:55 #2
    Kockens skrev 2021-09-21 21:47:30 följande:

    Som rubriken lyder är jag en nybliven pappa. Sambon hade en tuff graviditet redan från start både fysiskt och psykiskt, hennes humör var minst sagt svajigt med många vredesutbrott och djupa psykiska dalar.

    Jag gjorde såklart allt jag kunde för att hjälpa och försöka underlätta för henne, utan resultat..

    Även jag gick in i en mindre depression, fick svårt att äta, sova, svårt att koncentrera mig, rasade i vikt etc, av att se personen jag älskar må så frukstansvärt dåligt och kände mig nästintill helt hjälplös.

    Jag försökte säga att även jag mådde dåligt när hon dag efter dag skällde ut mig för minsta lilla grej och enbart letade fel trots jag försökte med verkligen ALLT.

    Enligt henne skulle jag bara bita ihop och stötta henne för det var minsann inte ett dugg synd om mig!

    Vi fick våran älskade son och allt var som bortglömt i ett par veckor.

    Sedan började allt om IGEN!

    Hon är rent av riktigt elak, skriker och skäller så fort hon får chansen, tar gärna upp saker hon tycker jag gjort fel både under graviditeten och även efter inför folk och får med även dom på tåget.

    Det har gått drygt 3mån sedan våran son föddes och jag blir verkligen rädd för att det inte kommer gå att rädda vårat förhållande. Förstår självklart att det är arbetsamt för henne med allt vad en bebis innebär men jag gör nästintill allt utom att amma.

    Jag älskar ju personen hon var innan men kommer det någonsin bli sig likt?


    Håller med ovanstående!

    Din fru kan ha drabbats av förlossningsdepression (kanske även du...). Följ med till BVC. Berätta detta och be att bli remitterade till BVC-psykolog. Ju tidigare desto bättre för er alla. Lycka till.
  • Tis 21 sep 22:04 #3 +2

    Ammar hon? Om hon gör det så är hon ju fortfarande rätt påverkad av hormoner. Jag reagerade själv rätt dåligt på graviditetshormonerna och även om det blev bättre så kånde jag inte att jag blev mig själv igen förrän jag slutade amma. Kanske är det samma för din partner? När man slutar att amma så blir det dessutom lättare att dela mer jämt mellan föräldrarna, vilket underlättar.

    Hur gör ni med nätterna? Får hon sova? Att aldrig få sova är tortyr som kan knäcka den starkaste. Om du kan, försök hjälpa henne så att hon får vila och sova tex på kvällen, morgonen ellef helgen, så mycket som möjligt!

    Det är möjligt att hon har förlossningsdepression. Se till att hon får samtalskontakt via bvc.

    Jag kan så klart inte veta om det blir bättre, men vad jag vet är att otroligt många skiljer sig innan barnet fyller ett. En graviditet kan vara tuff, och första året som föräldrar helt överjävligt. Jag och min partner var överens om att under det första året skulle vi inte ens tänka tanken på att skiljas. Då handlade det bara om att överleva bebisåret. Under barnets andra år prioriterade vi varandra och vår relation. Och var det fortfarande inte bra när barnet fyllde två så skulle vi agera då. Vi är fortfarande tillsamnans och lyckliga igen. Så vad jag vill råda dig är att inte ge upp om ert förhållande under just graviditet och bebistiden.

  • Ons 22 sep 08:51 #4
    Aliona skrev 2021-09-21 22:04:53 följande:

    Ammar hon? Om hon gör det så är hon ju fortfarande rätt påverkad av hormoner. Jag reagerade själv rätt dåligt på graviditetshormonerna och även om det blev bättre så kånde jag inte att jag blev mig själv igen förrän jag slutade amma. Kanske är det samma för din partner? När man slutar att amma så blir det dessutom lättare att dela mer jämt mellan föräldrarna, vilket underlättar.

    Hur gör ni med nätterna? Får hon sova? Att aldrig få sova är tortyr som kan knäcka den starkaste. Om du kan, försök hjälpa henne så att hon får vila och sova tex på kvällen, morgonen ellef helgen, så mycket som möjligt!

    Det är möjligt att hon har förlossningsdepression. Se till att hon får samtalskontakt via bvc.

    Jag kan så klart inte veta om det blir bättre, men vad jag vet är att otroligt många skiljer sig innan barnet fyller ett. En graviditet kan vara tuff, och första året som föräldrar helt överjävligt. Jag och min partner var överens om att under det första året skulle vi inte ens tänka tanken på att skiljas. Då handlade det bara om att överleva bebisåret. Under barnets andra år prioriterade vi varandra och vår relation. Och var det fortfarande inte bra när barnet fyllde två så skulle vi agera då. Vi är fortfarande tillsamnans och lyckliga igen. Så vad jag vill råda dig är att inte ge upp om ert förhållande under just graviditet och bebistiden.


    Hon ammar ja, nätterna delar vi på i den mån det går. 9av10 gånger vill lillkillen äta så då blir det svårt för mig.

    Vi har diskuterat ersättning men hon vägrar
  • Ons 22 sep 09:58 #5

    Jag hoppas för din skull att jag har fel....

    Men stor igenkänning på allt du beskriver, min erfarenhet säger mig att du kommer drivas till en punkt där du anser det ohållbart att fortsätta.
    Detta kommer flöljas av en riktigt stormig separation, en ännu värre vårdnadstvist och en aldrig sinande ström av orosanmälningar med tillhörande socialutredningar...

  • Ons 6 okt 23:55 #6

    Som redan sagts; prata med BVC och ta emot stöd.

    Det är omvälvande för alla relationer att få hem en bebis. Det kräver enormt mycket och sömnbristen ihop med det ogreppbara ansvaret gör vem som helst till sitt absolut sämsta jag. Dra inga stora växlar på detta, för det kommer inte pågå för alltid. Barnet kommer bli större och inte kräva riktigt samma nivå av konstant underhåll. Som en blinkande fyr i fjärran kommer ni närma er lite mer av det liv ni hade innan, ihop med vad det såklart innebär att ha blivit en familj.

    Du beskriver symtom som skulle kunna att ni båda fått en förlossningsdepression, vilket ni ska ta på allvar. Ta stödet och håll ut - der blir bättre!

  • Tor 7 okt 01:34 #7

    Grattis till bebisen! Roligt att ha blivit pappa :)

    Det låter som du har och haft det länge riktigt urjobbigt.

    När jag fick min son funkade inte amningen, jag ville inte ge upp men min sambo som såg det utifrån blev mer och mer negativ, vilket gjorde att jag kände mig övergiven och sviken. När han berättade hur jobbigt han tyckte det var blev jag arg, det var jag som slet med pump, ersättning och amning och var superstressad, han skulle bara vara tyst och stötta ansåg jag. Jag är tacksam att han stannade kvar och inte lämnade mig. Jag var i nåt jag inte kunde ta mig ur, och först efteråt har jag kunnat se klart på det. Jag är ledsen över hur jobbigt det blev för honom.

    Kan du prata lite med henne nån dag när ni är pigga och glada och har en fin stund med ert barn? Säga att du verkligen försöker göra ditt bästa och att du blir lite ledsen att det inte syns? Jag tycker det är hemskt att hon tar upp sånt här framför andra, hur kan dom inte reagera? Vad säger hon tex?

    Det här med att du gått ned och och blivit deprimerad låter inte alls bra. BVC har blivit mycket bättre på att uppmärksamma att förlossningsdepression är väldigt vanligt även hos pappor, och iaf hos oss initierar de ett samtal enskilt med pappan just för att kunna ge stöd om det behövs. Tror din tjej skjuter sig själv i foten om hon tycker att det bara är hon som får ha det jobbigt nu, om du inte håller ihop kan du ju inte vara nåt stöd för henne heller. Min sambo är med i en pappagrupp på fb som hat varit till mycket hjälp för honom vet jag. Det blir bättre med tiden allt det här. Man tar sig igenom det, jag kunde vara vansinnig på älskade sambo, tyvärr, vilket han kände sv pch led av. Men jag försökte 9ggr av 10 bita igen om kritiken pch var också noga med att säga ofta att han var världens finaste pappa, stg jag älskade honom osv. Tror det är därför han ändå kan säga nu att han aldfig ville lämna, fast jag fick några utbrott. Om din tjej inte vaknar upp och inser gur hon beter sig snart blir det svårt för dig att orka. Var kärleksfull och säg fina saker, och visa att du pckså behöver det tillbaka. Jag blir ledsen för din skull, men jag hoppas det blir bättre för dig.

  • Tor 7 okt 02:48 #8

    Nej, självklart är det inte ok att du blir behandlad så här. Det låter onekligen som att din sambo inte mår bra som många andra varit inne på. Då måste hon söka hjälp. Det är inte en sund miljö för en bebis med en skrikande förälder. Det är ju bra att du försöker stötta din sambo men du ska inte ta vad som helst. Det kommer naturligtvis inte funka i längden, du är också en människa med rätt att må bra. Du har redan börjat uppleva symptom på stark stress. Snälla, ta det på allvar och tvinga din sambo att söka hjälp om hon inte gör det frivilligt. Varför tror du att din sambo inte mår bra? Hur hanterade hon stress och okända situationer tidigare?

    Jag får en känsla av att du är lite för mesig. Hoppas du inte tar detta som kritik, bara ett konstaterande att det verkar som att det för dig handlar mest om henne och väldigt lite om dig. Det är sant att det är kvinnan som bär barnet, ammar och får hormonförändringar, men det ursäktar inte att skrika och gorma på sin partner.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll