Min 2-åring väljer farmor framför mej ????
Jag är i praktiken en ensamstående och heltidsarbetande mamma till en 2-åring. Är skild med pappan och han kan/vill inte ta nåt ansvar för sin son men det är en annan historia.
Min familj har jag i annan stad och det enda stödet jag har är från sonens farmor. Det är skönt att ha henne i närheten och hon är alltid villig att ställa upp. Ringer typ och tjatar att få hämta från dagis och ha honom varenda helg, men jag försöker begränsa tills jag är nära bristningsgränsen. Kan i snitt bli en natt varannan vecka och får alltid dåligt samvete för det. Jag vet att sonen älskar att vara där, han får trots allt hennes totala uppmärksamhet dygnet runt, tv hela dagen, onyttiga snacks och liknande sim hon ger honom i smyg trots att hon lovat att inte göra det. Jag kan tjata hål i huvudet på henne om vilka regler och rutiner jag vill de följer men hon kommer ändå köra sitt race. Finns en hel del jag stör mej på, men vi tycker ändå rätt bra om varandra.
Det som är ganska psykiskt påfrestande är att sonen inte vill följa med mej när jag ska hämta honom eller när farmor lämnar. Så fort han ser mej springer han och klamrar sig fast vid henne, gråter och ropar efter henne när vi ger oss av. Det går över efter några min men han fortsätter tjata om att åka till farmor, är på dåligt humör och får utbrott för minsta småsak (som tex att han inte får titta på tv eller ha napp hela dagen). FaceTimear vi med farmor blir han ledsen när vi lägger på, men när jag ringer för att säga godnatt och checka så allt är lugnt, blir han ibland ledsen och vänder sig mot farmor. Typ som att jag ska hoppa ut ur telefonen och ta honom därifrån.
Är såklart glad för hans skull att han gillar henne så mycket, men samtidigt tär det på mej att det tar ett dygn innan han är min glada pojke och jag får vara hans trygghet igen.
Är det bara att acceptera läget eller borde jag reglera tillfällena han sover över hos farmor? Eller skulle man ansöka om stödfamilj istället? Lite tips eller igenkänning någon?
.
Ibland är det ju så att du som är den som huvudsakligen tar hand om vardagen med ditt barn också blir den "tråkiga" medan farmor är den "roliga". Att komma till farmor blir lite grand som att fylla år. Man får uppmärksamhet och godis och mys och tillvaron hos farmor är centrerad runt sonen.
Föräldraskap handlar om långvarighet; att finnas där genom eld och vatten, att vara trygg och förutsägbar och "tråkig". Du är den enda föräldern till ditt barn som har lyckats med det! Och det ska du ge dig själv en klapp på axeln för. Heck, du och andra ensamstående föräldrar borde få ett eget pris för det ni gör.
Du är din sons bästa förälder. Försök se farmor som den glädje och bonus hon är för din son.