Låter ingen komma mig nära.

Om du vill förändra dig och lära dig släppa in andra människor så rekommenderar jag att du går i terapi. Läs gärna på om "Undvikande anknytning" och se om det stämmer in på dig.

Har man en undvikande anknytning med sig från barndomen har man lärt sig att man inte kan lita riktigt på andra människor och behöver kunna ta hand om sig själv. 

Som tur är kan man ändra sig om man jobbar mycket med det, men eftersom det är en så grundläggande del av sin personlighet så krävs det en hel del.

Det är förstås läskigt att lämna ut sig och sina känslor till andra människor och bli beroende av dem. Då riskerar man ju att bli sårad. Det känns för många tryggare att hålla tillbaka sina känslor i kontakten med andra, men problemet då är ju att man inte får en djup kontakt med andra människor. Man blir inte riktigt hel.

Du kan våga släppa andra i ditt liv,men fortsätta vara självständig även om det inte skulle gå hela vägen .Ingen vet vad som händer nästa vecka eller nästa år.Gäller att våga lite.

Intressant att du tyckte att somligt kring "undvikande anknytning" stämde in på dig!

Det är många som har undvikande anknytning, det är inte någon katastrof på något sätt. Det är inte samma sak som att ha en diagnos, mer en överlevnadsstrategi man har valt i ens tidiga barndom.

Man kan gå från undvikande anknytning till trygg anknytning i vuxen ålder, men det krävs oftast terapi.

När det gäller barn är det bra om man har jobbat med sig själv innan man skaffar dem, annars riskerar man att intuitivt föra över sin otrygga anknytning till dem.

Skulle du kunna tänka dig att utforska det här i terapi?

Har lyssnat på 2 poddar om det här. Ser så tydliga mönster hur jag känner när jag är i en relation. Har haft känslan att det är något fel på mig då jag inte upplever att jag kan bli kär. Gillar inte heller närhet och kan absolut inte prata känslor. Får panik och flyr typ.

Ja alltså känns som jag måste göra något utöver det vanliga för att kunna bryta det här.

Hur låter man någon komma nära?

Bakgrund: man, 31, utan barn, intressant jobb, bra ekonomi etc. Äldst av 3 syskon, bra uppväxt. En vanlig "kille".

Om vi tar tex relationer har jag haft 3 st. 2 korta och 1 långt (5år). Gemensamt för dessa relationer har jag alltid haft liksom en gnagande tanke att det ändå kommer ta slut. Känns som jag har en zone där jag aldrig släpper in någon varken kompisar, flickvänner eller familj. Vet inte varför det är så? Har aldrig öppnat mig för någon, knappt när 5års relationen tog slut så satt det sjukt långt inne att säga till min syster att jag mådde så jävla piss. Känner ibland att det ät bara mig själv jag kan lita på 100%.

Har ett ganska stort självhat också, känner mig otroligt värdelös och ful. Fast jag är omtyckt av många och har kompisar. Svävar iväg ibland hur det skulle bli om jag hoppar från balkongen. Kommer aldrig göra det men fantiserar ibland om det.

Någon som känner igen sig?

Vad man kanske inte tänker på är att alla kontakter tar dig vidare, gäller allt så som i arbetslivet som privat.

Ni har säkert sett människor ni upplever som riktigt tursamma , kan vara en kompis eller en inom familjen.

dom träffar rätt partner, får rätt jobb osv..

Är detta tur tänker ni? eller kan man placera sig i turen?

Ja självklart kan man placera sig i turen, gäller bara vara öppen och se möjligheterna, låser man sig själv så kommer inte turen till dig, den kommer via möjligheter och öppenhet.

Finns forskning inom detta, där folk bla, fått räkna bilder i en tidning, dom otursamma räkna snabbt igenom 53 bilder, medans dom tursamma så redan i första bilden att det stod , i denna tidning finns 53 bilder.

Forskningen var mycket mer omfattande än detta, men resultatet kom fram till att man kan placera sig i turen.

Därför lyckas inte en inbunden person, hur mycket dom än vill att nå sina mål.

Jag är tjej som namnet antyder men vill bara säga att jag var som du länge. Hade relationer men inte på riktigt. Jag berättade inte allt och hade alltid hittat nån jävla orsak att dra. Allt från att flytta till andra mindre bra ursäkter, jag lämnade städer efter 2-3 år när jag var ung, nya projekt på gång och lämnade herrarna kvar där. Var också rädd för närhet länge (en uppväxt där närhet inte ingick) tills det totalt slog om. I mitt fall behövdes en del samtal (kurator samt vänner), en del tid och efter det en man som jag verkligen föll för och där alla mina murar föll. För honom har jag berättat allt det djupa. Tror helt enkelt jag behövde tiden och att ta mig igenom allt det här (det var roligt också) innan jag var mogen, jag var i din ålder då. Så som några varit inne på innan; terapi?

Jag känner igen mig ganska mycket i din historia.

Kvinna, 32.

Det jag har gjort är att gå kurs i hur man öppnar sig och släpper in människor. Något som verkar självklart för andra är inte det för mig. Jag har en otrygg undvikande anknytning som jag upptäckte nyligen.

Insåg för några veckor sen att jag under hela mitt vuxna liv aldrig släppt in människor på djupet. Befinner mig i någon slags livskris nu tror jag. Det känns jobbigt men det första steget är att faktiskt bli medveten om det.

Hur kändes det att gå en sån kurs? Låter läskigt som fan. Hjälpte den?

Som jag skrev till någon annan här, att jag börjar ge upp med relationer. Bäst att vara ensam. Vet inte om jag också har någon slags kris eller vad är. Trodde att jag skulle må bättre av ett miljöombyte med nytt jobb etc.

Men allt är precis som vanligt.

Jag gick den på nätet.. så det var inte så läskigt. Man får göra den i egen takt, göra lite övningar och så.

Jag kan förstå din känsla, känner likadant i nuläget men samtidigt har jag lite hopp kvar. Är det endast kärleksrelationerna som känns jobbiga eller även vänskaps?

Det låter som om du har nått en viktig insikt om en brist hos dig själv. Det är bra! Det är första steget. 

Nästa steg är att göra något åt det. Gå till handling nu, och se till att skapa dig bra förutsättningar för ett bra liv!

Det som verkar vara omöjligt idag kan vara verklighet imorgon!