Kvinna! hur ser ni på 30 år gammal man som bor hemma? Kan du dejta en sådan?

Nej. När man är 30 så bor man inte hemma hos mamma i normalfall. Möjligen om föräldrarna har ett sådant stort hus/flera hus på en gård att man kan leva som i ett eget hushåll. Jag tycker att om man är så gammal och fortfarande bor hemma så är det i allmänhet ett tecken på någon form av osundhet.

Nej, för mig är de möjliga ekonomiska besparingarna för ett sådant arrangemang försumbara i sammanhanget. Det är skillnad om man är 20, då skulle jag möjligen gå med på ditt resonemang, men en 30-åring som bor hemma hos mamma, ja då ringer mina varningsklockor oavsett hur trevlig han verkar i övrigt.

Fast, det är ju inte så att man får 500 000 i handen bara för att man lyckats undvika att ta studielån. Lägg till att man ska ju fortfarande leva även när man pluggar, för jag antar att 30-åringen inte bor hemma gratis, utan betalar en viss summa för mat, husrum, elkostnader och så vidare? Eller betalar föräldrarna både det, samt kläder, nöjen och liknande? Det ger mig ännu fler varningsklockor.

Dessutom, om man nu ska prata lån, så är studielånet bland det mest fördelaktiga lånet man kan ta i Sverige. Ekonomiskt smart är, om man har möjlighet, att spara lånbiten av studiebidraget och investera i till exempel en bostad för dem. Bättre villkor än så får du inte av någon bank.

De flesta i Sverige bor inte i Stockholm ...

De flesta i Sverige bor inte i Göteborg eller Malmö heller. Det finns dessutom andra alternativ än att bo hemma även om man råkar plugga i någon av de städerna, som faktiskt är praktiskt genomförbara.

På dig lät det som om man inte tar studielån, så vips har man automatiskt motsvarande summa att göra vad man vill med.

Vad det gör? Jo, det visar på osjälvständighet och bortskämdhet att inte betala för sig, även om ens föräldrar råkar ha det gott ställt. Dessutom, betalar föräldrarna även mannens kurslitteratur, försäkringar, transporter, nöjen och så vidare? Det är ju också utgifter som man har som student, inte bara själva boendet.

Nej, ju mer du skriver desto fler varningsklockor ringer för mig. Det här är en man som verkar bortskämd, osjälvständig och verklighetsfrånvänd. Inget av detta är det minsta attraktivt.

Jag kan såklart inte tala för alla andra kvinnor, men jag är 40+ och inte 17. Jag förlorar inte all tankeförmåga bara för att jag träffar en fantastisk person.

Naturligtvis får man bedöma från fall till fall, men i grunden skulle jag säga att en 30-årig man som bor hemma permanent och inte som en tillfällig lösning, låter mamma laga mat, diska och tvätta och inte betalar ett öre för det, inte skulle vara speciellt attraktiv i mina ögon. Även om han var charmig och hade miljoner på banken. Detta för att jag vill ha en man, inte en förvuxen pojke som jag ska vara mamma åt.

Klart att i alla fall intelligens och utseende spelar roll, och även hur ekonomiskt ansvarsfull han är. Men inte så till den milda grad att de positiva egenskaperna gör att jag skulle vilja ha en förvuxen tonårspojke.

Gör han det då? Och betalar han för sin egen mat, sina egna kläder och så vidare?

Jag har inte uttalat mig så tvärsäkert. Bara ganska säkert.  Jag skrev saker som "i normalfall", "möjligen" och så vidare.

Nej, jag kommer inte att "få chansa och se". Inte mer än alla andra i alla relationer någonsin har fått "chansa och se" om ens parter talar sanning innan man flyttar ihop. Innan man flyttar ihop har man förhoppningsvis lärt känna varandra, varit hemma hos varandra, fått en känsla även för den andres mindre fina sidor.

En man som bara säger saker jag vill höra vill jag inte ha ett förhållande med. För mig är själva grundstenen i ett förhållande att man är öppna och ärliga mot varandra, att man kan lita på varandra. Någon som känner att denne måste eller vill dölja sina dåliga sidor när man kommit så långt i förhållandet att man funderar på att bo ihop, en sådan man vill jag inte ha och skulle säga nej av den anledningen.