Under IVF-behandling - vill ni följas åt?

Wow, vilka lovande siffror! Vad kul för dig :) Vet du vilka bedömningskriterier de utgår ifrån?

Vad tråkigt att höra om missfallet. Vilken vecka var du i? Vi har försökt i snart tre år, men jag har aldrig blivit gravid. Inte heller i yngre år. Tvivlar nästan på om jag har förmågan. Jag har rätt regelbunden mens, det kan väl diffa på nån dag, men den brukar komma när den ska. Vid ett par tillfällen de sista åren har den dock varit fördröjd med ca fyra dagar. Kan det vara en kemisk graviditet tro? Om jag nu använder begreppet rätt...

Jag har inte fått någon procent, vet egentligen ingenting om mina chanser.

Ja, det är tungt, men jag försöker att inta ha så höga förväntningar på honom. Blir bara besviken då. Jag tror det hela bottnar i att barn inte är lika viktigt för honom som för mig. Tråkigt men sant. 

Eller hur! Nån slags självbevarelsedrift kanske. 

Jo då, jag pratar ofta med min mamma och mina närmsta vänner. Jag håller med dig, det känns fint att dela. De vill detta så mycket de med. Men det blir en slags ojämlikhet, de har alla fått barn på naturlig väg utan några svårigheter. Jag märker att det bubblar upp känslor av avundsjuka inom mig.

Åh, vad tufft för dig att höra om din kompis graviditet. Verkligen en prövning! Stort av dig att du landade i att känna glädje. Som du skriver hjälper det inte dig att andra inte kan få barn. 

Min mans bästa vän plus tjej ska komma hem till oss ikväll. Känns jobbigt. Hon är gravid i vecka 12 och de började försöka i somras. Jag är orolig för att inte kunna känna/visa glädje, att det kommer vara så genomskinligt. Som det är nu känner jag avundsjuka eftersom jag ställer det i relation till mig själv. Men innerst inne unnar jag dem verkligen detta, de har varit igenom så mycket svårt så nu var de det deras tur att ha lite flyt. Men det är en prövning!

Håller med! Hoppas verkligen det går bra för oss alla!

Har ni fått någon chans i procent för att lyckat resultat från er läkare?

Till oss sa hon 80-90% chans att lyckas, men nu kommer jag inte ihåg om det var på ett eller fyra försök. Hoppas ju chansen överväger, men man är ju också lite stukad av att försökt i 2 år med ett MA, där sannolikheten att bli gravid är 90% inom ett år... 

Ja, äggplocket lockade fram många jobbiga känslor :(

Jag tycker det är obehagligt med Lutinus, det kladdar mycket. Får mer biverkningar än av sprutorna faktiskt. Brösten ömmar och det hugger en del i magen. Oklart var i magen dock, jag inbillar mig att det är i trakterna kring livmodern.

Sen vet jag inte om det är Lutinus eller det faktum att jag gått några veckor på hormoner nu, men jag känner mig trött och sliten. Den mentala anspänningen påverkar också såklart. 

Det positiva när man börjar med Lutinus är att man slipper nålarna ;) Dessutom går behandlingen in i en annan fas där man får sköta sig lite mer själv utan inblandning från sjukvården. 

Ja, det är tungt, men jag försöker att inta ha så höga förväntningar på honom. Blir bara besviken då. Jag tror det hela bottnar i att barn inte är lika viktigt för honom som för mig. Tråkigt men sant. 

Eller hur! Nån slags självbevarelsedrift kanske. 

Jo då, jag pratar ofta med min mamma och mina närmsta vänner. Jag håller med dig, det känns fint att dela. De vill detta så mycket de med. Men det blir en slags ojämlikhet, de har alla fått barn på naturlig väg utan några svårigheter. Jag märker att det bubblar upp känslor av avundsjuka inom mig.

Åh, vad tufft för dig att höra om din kompis graviditet. Verkligen en prövning! Stort av dig att du landade i att känna glädje. Som du skriver hjälper det inte dig att andra inte kan få barn. 

Min mans bästa vän plus tjej ska komma hem till oss ikväll. Känns jobbigt. Hon är gravid i vecka 12 och de började försöka i somras. Jag är orolig för att inte kunna känna/visa glädje, att det kommer vara så genomskinligt. Som det är nu känner jag avundsjuka eftersom jag ställer det i relation till mig själv. Men innerst inne unnar jag dem verkligen detta, de har varit igenom så mycket svårt så nu var de det deras tur att ha lite flyt. Men det är en prövning!

Man kan ju också finna stöd i det, tex att din mamma lyckades få barn iaf och varför skulle inte du då? :) Men ja, det är ju mycket som känns orättvist.

Och det är klart man får vara avundsjuk och tycka det är orättvist, för så är det. Dessa känslor är så svartmålade och förbjudna att känna/ tala om, men det är ju så det känns för oss utan att missunna/tycka illa om den andra parten. Kanske också lite lättande att låta sig själv känna så, för det är en orättvis situation vi är i! De andra har ju vunnit högvinsten i livets lotteri.

Sen påminner jag mig själv, ofta om, alla gravida/nyförlösta man ser på stan och man känner avund för - jag vet inte vilken resa de har gjort. De kanske har längtat i många många år, troligtvis inte, men man vet ju inget om deras resa.

Annat ämne:

Vilken klinik går ni till?

Jag instämmer till fullo! Att känna avund mm är helt naturligt i den här situationen, jag tror att man måste tillåta sig själv att känna de känslor man känner, utan att gå runt och ha dåligt samvete.

Vi går i Stockholm till en privatklinik som har avtal med landstinget. Ni?

Utredningen (som inte visade något fel) och vår ålder gissar jag? Relevant fråga, som jag inte själv ställde i allt informationsflöde på vårt första möte

Det vet jag heller inte, var så upptagen av processen kring MA. Upptäcktes på UL ca v8 men fostret hade nog dött långt mycket tidigare. Satt på inskrivningen hos BM, innan UL, och så plötsligt dök en tanke upp, lika snabbt som den försvann "vad sjukt att jag sitter här och skriver in mig om inte ens fostret lever". Livet är bra märkligt ibland

Man kan ju också finna stöd i det, tex att din mamma lyckades få barn iaf och varför skulle inte du då? :) Men ja, det är ju mycket som känns orättvist.

Och det är klart man får vara avundsjuk och tycka det är orättvist, för så är det. Dessa känslor är så svartmålade och förbjudna att känna/ tala om, men det är ju så det känns för oss utan att missunna/tycka illa om den andra parten. Kanske också lite lättande att låta sig själv känna så, för det är en orättvis situation vi är i! De andra har ju vunnit högvinsten i livets lotteri.
Sen påminner jag mig själv, ofta om, alla gravida/nyförlösta man ser på stan och man känner avund för - jag vet inte vilken resa de har gjort. De kanske har längtat i många många år, troligtvis inte, men man vet ju inget om deras resa.

Annat ämne:
Vilken klinik går ni till?

I morse vaknade jag och mådde fruktansvärt illa och det har fortsatt under dagen, kan knappt jobba! Så hade jag inte förra gången.

Haha jag kan tänka mig det, jag avskyr nålarna! Det värsta jag vet!