Är jag ego eller är det för mycket?

Någonstans finns det en gräns... I en akut situation så tycker jag att man som vän får ta stora portioner av ältande och ensidiga diskussioner. Där får man låta sina egna behov stå tillbaka och vara mer en axel att luta sig mot. Men detta måste ha en bortre gräns i tid. Hur lång tid beror givetvis på vad som hänt (taskig ekonomi, strulande barn, skilsmässa, sjukdom, död). Men en vän är inte en psykolog och det är inte heller nyttigt att älta problem i all oändlighet. 

Hade själv en vän (nu mera  f.d vän) som gick isär med sin man. Jag lyssnade dagarna i ända under kanske ett års tid. Hade inga större problem med detta, utan förstod att hon hade det jobbigt. Men så hände något väldigt hemskt i min egen familj (plötslig sjukdom som riskerade att förändra livet för alltid). Mitt i denna akuta fas med intensivvård och vakna nätter så fortsatt allt kretsa runt henne och hennes ex. Där förstod jag att jag inte längre var en vän - utan mer en sophink där hon kunde ösa av sig dagens skit. 

Vänskap går åt två håll.

Fick inte med sluttampen: om du vill ha kvar din vän, så försök att vara ärlig. Säg att hon måste hinna någon annan att diskutera sina problem med, för ni kommer inte längre. Självklart måste man få berätta att man mår dåligt, men inte hela tiden. Annars får du väl dra ner på umgänget rejält...

Självklart ska man kunna söka stöd hos sina vänner och en god vän finns där som stöd. Det innebär att man lyssnar, är engagerad och visar att man bryr sig. Dock har du redan gjort allt detta och det finns också en gräns. Man kan inte hålla på och älta hur länge som helst, i alla fall inte när andra hör. Då får man älta i tystnad om man nu inte kan släppa det. Andra orkar inte lyssna hur länge som helst. Det finns en gräns. Det är inte bra för en själv heller att aldrig kunna släppa saker.

Hur lång tid har det gått? Det är inte okej av henne att inte lyssna på dig och vad du har att säga. Även fast hon mår dåligt så är det inte okej att vara egoistisk och bara bry sig om sitt eget. Hon måste ju kunna lyssna på dig och prata om annat också. Världen kretsar inte runt henne, oavsett om hon mår dåligt eller ej.

Ingen människa orkar lyssna på andras ältande hur länge som helst. Så är det bara. Du är hennes vän, inte hennes psykolog. Kan hon inte sluta älta så får hon helt enkelt ta kontakt med en psykolog. Det är inte ditt ansvar att lyssna på henne hela dagarna.

Var ärlig och säg som det är. Annars kommer du ju att tröttna på henne.

Jag tycker att du ska säga till henne att du förstår att hon mår dåligt men att du faktiskt har gjort allt du kan för att hjälpa henne. Du har lyssnat och du har funnits där. Förklara att du inte orkar höra hennes ältande längre, att det blir jobbigt i längden att lyssna på. Säg också att du vill att ni inte bara pratar om hennes problem. Är det äkta vänskap så bryr man sig inte bara om sig själv, vilket innebär att även hon ska kunna lyssna på dig och vad du har att säga. Det är ingen meningen att ni bara ska prata om hennes skit. Det kan vara okej en kort period men sedan måste man kunna prata om annat också och lyssna på andra människor. Uppmana henne att ta kontakt med en psykolog om hon känner att hon har svårt att ta sig vidare.

Nä, det är inte ego att faktiskt inse vad gränsen går för vad du orkar. I min värld är vänner inga akutpsykologer som alltid är redo att ställa upp med en axel att gråta mot.

Behöver någon känslomässigt stöd i akut kris är det fullständigt rimligt att ställa upp och lyssna och stötta. Men om någon fastnar i tvångsmässigt ältande så är det faktiskt inte säkert att man tillför något genom att sitta och lyssna och lida. Personen behöver kanske mer stöd. Och då hjälper det ju inte att du sitter och lyssnar på ältande som får dig att må dåligt.

Bara du kan ju veta vad dina gränser går och i vänskap ligger ingen skyldighet att stå ut med allt som inträffar, utan i vänskap ingår att vara det stöd man klarar av. Inte att vara behandlare och akut-sjukvård.

Tror de flesta har råkat ut för en sådan vän som helst bara pratar om sig själv. En särskild person jag tänker på brukade jag ibland efter att vi hade träffats konstatera att hon inte hade ställt en enda fråga om mig eller mitt liv på hela tiden. Då blir man lite less, även om det handlar om problem som den ena har. 

Jag tycker inte att du är ego. Vänskap handlar om att ge och ta, inte bara ta. Vissa behöver extremt mycket bekräftelse, men det blir tröttsamt efter ett tag. 

Berättade du för henne hur du upplevde situationen? 
Jag har nämligen själv varit den personen din vän var, och är delvis fortfarande. Hade kriser som avlöste varandra och fick en stressreaktion. Ofattbart hur mycket som hände, det ena efter det andra. Insåg inte själv förrän efter flera månader hur jag tjatat itu mina fina vänner som ställde upp och lyssnade. De riktigt nära kunde också säga till mig hur jag höll på. Jag reagerar fortfarande ganska starkt så fort något händer nu och har lätt att komma in i ältande. Jag är iaf numera medveten om det och försöker tänka på det och låta andra komma till tals. Jag hoppas verkligen inte jag förlorar mina vänner efter det här. Du betydde säkert mer för din vän än vad du tror! Hon kanske var helt omedveten om sitt beteende. 
Har själv haft två vänner som betedde sig såhär någon period och minns jag tyckte det var sjukt drygt, men nu inser jag ju att de också gick igenom något påfrestande då vilket gjorde att de hamnade i detta malande beteendet.

Jag förstår dig helt och fullt. Jag hade också tyckt att det skulle vara väldigt jobbigt. Hur fanns din vän där för dig när du hade det tufft? Har hon varit en bra lyssnare?

Jag tror att du ska börja dels ska börja hinta om att det känns jobbigt när det är tydligt att du inte räcker till och att hon borde söka någon form av samtalsterapi.

Sen kanske du också ska avbryta era samtal när du märker att hon inte är det minsta intresserad av dig och då hon redan fått en hel del tid. I bästa fall kanske hon börjar tänka på andra i det läget. Och om hon är så nere att hon inte märker det så borde hon verkligen ha professionell hjälp.

Sen är det såklart enklast att undvika att träffa henne så mycket. Men om du känner att det här är en vän som du verkligen känner är en sån som skulle finnas där för dig när det gäller så hoppas jag att du orkar få henne att söka hjälp. Och stötta henne med det som din energi orkar med. Uppenbarligen har du gett mer av dig nu än vad som får dig att må bra.

Jag blir lite nyfiken på vad du istället vill ge TS för råd i hennes tråd? Hur tycker du att dina vänner skulle bemöta dig om de börjat må dåligt som TS?

Trodde det gick att läsa mellan raderna i mitt inlägg? Att göra personen medveten om beteendet såklart. Tror absolut inte att folk som beter sig så (om det inte varit så alltid) inser att de gör det. Iaf inte till en början.