Skäms över abort

Gjorde min första abort som ung, ca 18 år. Jag och pojkvännen (som var min första) hade slarvat fruktansvärt mycket med skydd, vilket ledde till graviditet. Själva beslutet var inte svårt men jag skämdes otroligt mycket efteråt. Över att ha varit så nonchalant med skydd och skapat ett barn, för att sedan ta livet av det. Aborten gjordes först i vecka 11 och ultraljudet som gjordes någon dag innan blev ett jobbigt minne.

En tid efter aborten började jag utveckla ätstörningar som höll i sig i flera år. Så här i efterhand förstår jag att det handlade om att jag ville banta bort den person som gjort aborten. Jag ville bli någon annan eftersom jag skämdes över den som gjort abort.

Flera år senare blev jag av en händelse oplanerat gravid igen och denna gång med en person jag inte känt särskilt länge. Jag vägrade att göra abort igen och erbjöd pappan att ta hand om barnet själv. Men han blev fly förbannad och fick mig att göra det ändå.

Jag kände mig fruktansvärt dålig som gjort två aborter. Min barnlängtan gjorde väldigt ont och jag hade väldigt svårt att umgås med gravida eller se bilder på magar och ultraljud i sociala medier. När en av mina bästa vänner fick barn hade jag svårt att glädjas med henne. Som väl var, var hon förstående och tjatade inte om sin graviditet eller sina barn.

Numera har jag barn och det känns inte lika svårt med aborterna längre. Men jag tänker på dem ibland och på vad en abort egentligen innebär. Min känsla är att de svåra känslorna som kan komma med en abort sällan lyfts fram, att det är lite tabu att prata om för att man på så sätt gynnar abortmotståndarna ungefär. Jag vet inte om det stämmer men min känsla är lite så.