Skäms över abort

Hej,

Här har du en till som skäms. Jag skäms för mig själv, jag skäms inför sjukvården (t.ex. att det syns eller står skrivet där vad jag gjort), jag skäms inför min omgivning för mitt beslut (varför jag inte heller berättat för någon vad jag gjort, förutom pappan till barnet då, så är det ingen annan som vet). För hur kan man fatta ett sådant beslut att inte sätta ett barn till världen? Varför ska man skämmas över att vara dålig förälder som någon skrev tidigare? Det finns så mycket hjälp man kan få idag från samhället, finns fosterfamilj om man har problem med att ta hand om barnet och finns ekonomiskt stöd man kan söka. Jag inser nu att jag gjorde abort pga. omgivningens förväntningar kring hur man ska ha det när man skaffar barn. T.ex. att man ska ha ett ordnat liv med bra jobb, lägenhet, osv. (man kan mycket väl jobba på t.ex. Ica och skaffa barn eller bo i en etta med en bebis).
Och att jag gjorde abort pga. omgivningens krav på att man ska ha en partner när man skaffar barn och att det är på något sätt är en skam om man är själv eller om pappan inte är delaktig.

Så inser att om jag inte haft så dömande familj/personer i min omgivning och istället haft stöd från omgivningen så hade jag fattat ett annat beslut. Och hade jag blivit gravid igen eller kunnat spola tillbaka tiden så hade jag behållt barnet och gjort ett annat beslut. Så ångrar mig så mycket. Inser att jag är 35+ och inser att risken finns att det var enda chansen eller att man kommer bli själv och att man kanske aldrig får chansen igen. Även om det gör ont att tänka så. :/ så är så ledsen för det. Hur kan man liksom välja bort ett barn när man är +35 år och chansen att bli gravid är ca. 20 % och stagnerar rejält efter 35års ålder? Hur dum kan man vara att man väljer bort ett barn med den faktan på bordet?