Anonym (Hanna) skrev 2021-11-13 02:04:12 följande:
Återigen, stort tack för att du finns kvar. Alla säger ?skit i honom?. Kanske borde jag det men samtidigt håller något mig kvar.
Nej, det som han gör nu är ohållbart. Inte ett ljud sedan onsdags. Han har bara spelat ett par gånger om dagen. Även om han har lite tid och är slutkörd så borde man kunna få ner ett par rader. Istället är han väldigt ?ingen får ställa krav på mig?. Inte att han sagt det rakt ut, men lite det har han hintat om förr.
Jag upplever också att han behöver sina rutiner, men har svårt att hålla dem och att det i sin tur gör honom utmattad, deprimerad och kanske introvert.
Samtidigt börjar ju tankarna smyga sig på om han träffat någon annan, och vad som hela tiden är viktigare än att ens kunna skriva lite. Samtidigt uppfattar jag honom som en rak person, som är ärlig med sitt mående och kan säga ?tack och hej? utan dåligt samvete. Jämfört med en annan. Separationer är superjobbiga för mig. Just nu är det han som dränerar mig på energi och jag känner lite att jag faktiskt inte alls har lust att stå med öppna armar utan vidare om nån månad eller två när han tycker det passar. Eller så är jag en av många, rent krasst skulle han ju kunna ha nån annan, jag kommer aldrig att märka det ändå med detta avståndet.
Nej den chefen var fruktansvärd och nu t.o.m. 10 år efter jag slutat är det fortfarande infekterat däruppe på många plan vad jag förstått. Det hon ville var att kunna bestämma mer själv, utan att bli ifrågasatt. Då måste man få bort de som kan sitt yrke, det är ju lättare med de som bara säger ?ja?.
Skönt att du förstod hur jag menade med min TS, den var inte alls nån pik till vare sig honom eller någon annan. Mer hur antalet spelade in i just hans fall. Och de flesta jag känner som varit singlar så många år och ändå raggar så aktivt och själva säger att de har en stark sexualdrift samt även har charm och utseende framför sig brukar ha ett lite större antal. Jag tänker på hans mående främst. Och de jag jag vet han varit med är han väldigt att ?blir det så, då säger jag att tack och hej, sets vi hade var kul men det är över nu?.
Ja, gällande barn har jag svårt att se hur han skulle kunna klämma in såna i sitt liv alls. Samtidigt har jag förstått att han gillar barn. När jag frågade en gång om han velat ha barn svarade han ?vill och vill, det blev inga?. Vilket jag där och då tolkade som att det skulle kunnat varit en öm punkt. Han tycker ju trots allt om barn.
Ja, gällande hans snap är det väldigt märkligt. Svarade ju för 3 dagar sedan och växlade ett par ord. Sista har han inte ens öppnat ännu. Det börjar bli väldigt många frågetecken, och speciellt som han spelar med mig nån gång om dagen i allafall så borde han ju noterat min existens. Eller så är han så galet trött att han väntar tills helgen? men vad vet jag. Den kan ju vara fullspäckad den också. Just nu börjar det kännas riktigt riktigt tungt med denna väntan. För honom torde det vara ganska lätt att hitta nån annan, som inte bor så långt bort osv då han i grund och botten verkar social med många vänner. Sedan vet jag ju med mig att mycket av relationen och pratet handlade om sex även om det var mycket annat med, och är det bara sex han är ute efter finns det ju på närmare håll. Det var just i det jag uppfattade honom som lite gränslös, men enligt egen utsago just nu tänker han inte ens på sånt? tydligen inte mig heller. Jag tror jag får börja fundera lite på refrängen gällande honom. Även om det gör fruktansvärt ont på alla plan.
Jag har bara skrivit en grej precis i början o svarade antal(?), tror jag, men denna tråden fortsätter att poppa upp. Läste det sista bara nu och har inte läst ngt emellan. Men enbart på det sista vill jag skriva en sak:
Jag träffade en man som bor 40 mil bort. Det var ngt hos honom som inte gick att släppa. Det har gått fyra år nu av smärta och vånda och allt. Inte att han träffar ngn annan, utan på grund av hans mående. Långa tysta uppehåll, knapphändiga svar. Han kapslar in sig när han mår dåligt MEN nu. Nu är det vi! Det har varit överjävligt många gånger och jag vet inte hur många oceaner jag har gråtit. Några gånger har jag helt enkelt bara skrivit att jag kommer, att jag bokat hotell om det blir så eller att jag kan sova hos honom om det faller sig så, så har han fått respondera på vägen. Kampen har varit med hans mående. Är man deprimerad är det en sjukdom och det är inte att rycka sig i kragen och bara skriva en rad eller två. Han tänkte det många gånger, sedan vände han sig om och så hade det gått två dagar, liksom.
Det jag vill säga - du ska själv ta hand om dig så du inte blir medberoende, men om det är depressionen som gör tystnaden KAN det ju finnas en fantastisk man under allt det där tunga. Nu i efterhand har han tackat för att jag bjöd in mig själv när han inte förmådde. Att jag tog initiativ när han inte kunde, osv.
Har bara läst ditt sista här, men vill bara ge det perspektivet. Men viktigast - glöm inte bort dig och ditt mående. Du gör er två den bästa tjänsten om du håller ditt mående uppe!
