Legat med få?
Tycker fortfarande det är få med tanke på 23 års singelskap och en ganska desperat inställning.
Tycker fortfarande det är få med tanke på 23 års singelskap och en ganska desperat inställning.
Eller så är jag bara ett objekt, för jag upplever att han börjat backa lite. Pga dåligt mående säger han. Men det är en annan story
Han och jag har inte varit så seriösa, träffades på nätet så vi har pratat om såna saker. Jag vet hans ?historia? och han min. Det var längesedan och ingenting någon av oss hakade upp oss på då. Ang mitt lite högre antal så var det för 16 år sedan, och gällande det hade han inga synpunkter alls. Jag hade inga på hans antal heller. Blev snarare glad. Att vi kom in på det föll sig naturligt där och då, så det var inget förhör från någon.
Jag vet inte vad det är för problematik men gissar total utmattning med tanke på hur han levt det sista. Men i det kan ju även ingå både depression och ångest såklart. Han har aldrig riktigt satt fingret på vad det är utan mest att han är trött?och har ?tappat allt? och bara ligger hemma på soffan. Han har även sökt hjälp nu och har sedan tidigare fått hjälp med läkemedel för insomning. Så visst kan ångest vara inblandat, eller så är det ?enbart?en ren utmattning.
Jag bryr mig egentligen inte om hur många, jag är nöjd med bara 11. Men jag tycker ändå det är lite märkligt med tanke på hans utseende och sätt?det stämmer liksom inte överens för mig.
Ja så kan det vara, han använder dock andra termer så man vet inte riktigt. Vem som helst hade blivit utbränd av att hålla hans tempo och på något sätt lyckas han ändå inte hejda sig. Också jätteglad att han sökt hjälp. Han har dock inte hört av sig på ett par dagar? han är för trött säger han och bara ligger. Samtidigt så verkar han ändå få en del saker gjorda. Det bekymrar mig samtidigt vet jag att både känslor och sex är något som vid en utmattning inte ligger speciellt högt på priolistan.
Ja det vet han nog, han har dock enormt svårt att binda sig och det märks att han trivs med att vara singel i det att man slipper kompromissa och kan göra vad man vill osv.
Jag minns inte vem, det var liksom inget stort ämne utan nåt som kom på tal. Jag sa att jag skämdes lite att det var så många men att det var under en tid i ungdomen då jag sökte bekräftelse och inte mådde bra. Han tv-intervju det var helt oviktigt här och nu. Jag sa väl att ?11 var ju lagom?. Det var ingen big deal eller stort ämne.
Jag är också orolig över det, samtidigt frågade jag honom senast ?har du tröttnat på mig?, han svarade ?inte alls, men nu har jag tappat mig själv och då tappar jag allt. Bara ligger som en mussla på soffan?. Så jag tror ju inte han är ute och raggar direkt. Men vad vet jag egentligen. Men det känns inte riktigt så
Är också introvert, men hade ändå velat hörts varje dag. Samtidigt vill jag ju tro honom att han verkligen mår skit, många killar har ju otroligt svårt att erkänna det men ha. Gör verkligen det. Vilket ju är bra. Samtidigt hade man ju önskat att han åtminstone kunde/ville höra av sig och inte bara låta allt rinna ut i sanden.
Jag vet inte när i tid han hade det förhållandet, men vad jag förstår trivs han ganska bra med att kunna göra det han vill när han vill. Sedan vet jag inte vad för typ av tjej han levde med då heller. Själv har jag en hobby som tar ganska mycket tid alla dagar i veckan så att hänga på någon 24/7 går liksom inte. Partnern måste klara sig själv den tiden.
Om man kartlägger de få månaderna jag känt honom har han inte varit ute direkt, mest hemma, promenerat, ätit hos nån kompis mm och klappat katten men mestadels jobbat. Så han verkar inte vara nån som är ute mycket, snarare i så fall ?internetraggare?. Men känns som jag kan vara rätt lugn på det planet. Gör bara så ont att känna sig så bortvald
Nu ikväll skickade han en spelinbjudan men ingen text alls eller något. Och jag vill inte verka för på heller så jag bara spelade och skrev inget. Inte han heller tyvärr. Jag vill inte vara tjatig eller pressa just nu.
Nej jag tycker det är bra att han också behöver lite egentid men inte 24/7 som nu. Positivt också att han väljer att prata om det, ändå tror jag han mår sämre än han kanske säger. Men jag känner mig som sagt väldigt bortvald.
Tror också att det inte direkt är så att han träffat någon annan, men hade ändå varit skönt att höra det från honom. Frågade förra veckan ?har du tröttnat på mig? och han svarade ?verkligen inte, men jag är så trött och mår dåligt?.
Kanske bara får ge honom lite tid, även om det är minst sagt superjobbigt.
Först vill jag säga, stort tack för att du orkar svara både trevligt och konstruktivt. Det betyder mycket.
Mycket möjligt att han mår sämre, han jobbar ca 10 timmar per vecka även helger och har så gjort ett tag. Plus att han även om han säger att ?nu är jag ledig, ska bara ligga hemma på soffan och beställa hem mat? så har han ändå inte hållt det utan jobbat ändå. Nu i helgen passade han barn o h gjorde aktiviteter, troligtvis bestämt sen länge men ändå. Jag ser inte riktigt hur han får ihop någon återhämtning alls.
Jag har varit riktigt utbränd för många år sedan, på nivå att jag inte ens kunde gå ut med soporna för jag hittade inte hem igen. Så jag känner ju igen en del saker i den processen såsom han håller på nu? sista rycket innan det ?smäller?, dvs att bete sig som en maniker gällande jobb ?bara göra det sista, bara få gjort detta med? och detta, och detta?. I det finns ju knappast tid för så mycket annat. Vet dock att han träffat vänner och så, ätit middag hos dem mm. Gissningsvis vänner som fattar att det inte står så bra till. I den snurren finns ju inte så mycket annat.
Jag försöker tänka tillbaka om det varit nåt som varit sämre det sista men snarare var allt på topp. Oh enligt honom har han inte tröttnat.
Jag tänkte kanske ge honom tills nästa vecka, då har det gått 2 veckor. Och samtalet kommer att bli i text då han bor en bit bort. Men vette fasen vad jag ska skriva. Vill ju inte skälla eller anklaga. Samtidigt behöver jag sätta ner foten. Tänker att han kan erkänna att han mår skit, att han sökt psykologhjälp osv borde det inte vara jättesvårt att skriva en rad att ?jag har rasat här, hör av mig när jag mår bättre?.
Imorgon har det gått en vecka ganska exakt. Då frågade jag hur det var och han berättade att han hade haft så mycket att göra och att det bara fortsatte osv. Sen skrev han ?försvinner nu men nog åter ikväll??. Men han dök aldrig upp och sen dess puts väck. Då skullebhan handla inför barnvaktsehelgen, de skulle göra massa halloweenaktiviteter.
Jag vet inte om det är jobbet eller han själv som pushar så hårt, upplever att det är mycket han själv för även lediga dagar sitter han hemma och jobbar. Som om han inte kan släppa. Även de där lediga helgerna och dagarna som är ganska få sitter han så, och har middagar och annat planerat. Men verkar också som han bli inringd.
Jag blir otroligt frustrerad av att se det, har gjort det på många innan och samma svar precis innan kraschen ?jag känner min kropp?bla bla bla?. Grejen är ju att man inte gör det det sista inpå?allt snurrar på ännu fortare innan det rasar.
Jag vet inte riktigt hur jag skall lägga fram det, jag vill göra det snällt, pedagogiskt och förstående. Samtidigt vill jag att han ska veta hur pissjobbigt detta varit för mig och att han betett sig som en stor skit, medvetet eller omedvetet. Tyvärr kommer jag nog knappast att få nån respons mer än ?vi har inte lovat varandra något, dra åt skogen om det ska vara såhär? med den attityden. Supersvårt helt enkelt
Nej det gör ju inte det. Nu har han spelat rätt många gånger idag men inte sagt nåt.
Nej, det är ju i den snurren han hamnat. Även när ha. Ska ta det lugnt och har chansen så kan ha liksom inte. Även om han planerat det så. Och det blir på bekostnad av honom själv, även om han nog inte kan se det riktigt.
Jag har faktiskt inte en aning om vad jag skall säga, det om som vi inte känner varandra längre och så väl gör vi ju inte det heller. Men ändå är det så svårt