Legat med få?

Ja, jag är riktigt förvånad själv faktiskt. Jag trodde det skulle ta längre tid. Kollade faktiskt in fotona nyss, kändes inget speciellt. Fin kille liksom, samtidigt som jag ser något annat idag än för bara ett par dagar sedan.

Jag har väldigt lätt att blir medberoende gissar jag, svårt med separationer och jag har i grund och botten ganska mycket till lags inställning även om jag slår bakut ibland.

Hans mantra tycks ju vara att ?acceptera min vilja och mitt mående eller dra?. Även om han kanske inte är en farlig person tror jag han kunnat bli farlig för mig på ett att.

Kom du fram till något i familjelivsexperimentet då?

Jag är inte så mycket här längre utom om jag har en tråd, forumet har som sagt rasat en hel del.

Ja, lite för privat kan det nog bli på detta forumen. Och känner inte riktigt för att delge det till mina ?fans? i denna tråden :D

Alltså det här är ju inte klokt!

Nu citerar jag endast 1 av dina inlägg, men har läst alla och kan inte annat än att gapa av förvåning.

Du har anklagat denna mannen, helt utan att veta vem han är utan bara gått på ts (som uppenbart inte är psykiskt frisk) för bla:

Ha ADD

Vara bipolär

Narcissist

Schizoid personlighetsstörning

Oförmögen att kompromissa

Gaslighting

Porrskdad

Labil mm

Hur kan du anklaga någon på detta viset?

Och hur kan du uppmuntra ts till att fortsätta pressa en man som helt uppenbart bara vill spela WF utan att behöva redovisa eller ens förklara varför han inte vill redovisa sin livssituation för en främling 40 mil bort? Någon som han aldrig träffat eller ens pratat i telefon med?!

Det är riktigt sjukt beteende. Vad skulle du känna om random satte diagnoser och bekyllde dig för saker, som kanske inte ens är sant?

Och varför tycker du att han måste ta ansvar och berätta för ts varför han inte vill ha kontakt med henne? Varför är det ?bra gjort av henne? som du nämnt på flera ställen att fortsätta pressa honom? Varför är han egoistisk och omogen för att han inte tycker att en okänd kvinna på Word feud ska ha psykologi sessioner med honom?

Och hur kan det vara hans fel att ts svarar så fort han skriver något? Om hon inte har tid att svara så är det knappast hans fel att hon blir ?störd? eller vaknar mitt i natten. Normalt kan man stänga ljudet på mobilen och svara när man vaknar.

Som jag ser det så har de flirtat för några månader sedan genom att chatta och sedan skicka nakenbilder på varandra. Det ledde inte till mer än så, och då är det naturligtvis hans problem. För att han har massa diagnoser och inte är mogen nog att behöva förklara varför han inte har mer intresse kvar av ts. Så som hon pressat honom så är det inte konstigt att intresset svalnat. Hon har ju betett sig maniskt mot honom. Ställt krav som är helt orimliga med förklaringen att hon bryr sig om honom. Han har ALDRIG bett henne att bry sig heller.

Skäms på er att ni utsätter en människa för detta usla beteendet. Skäms för att du uppmuntrar en sjuklig hjärna att bli ännu mer besatt. Skäms

Ja, återigen är jag förvånad att det gick så fort. Innan jag gick av jobbet i morse var det lite jobbigt eller ganska mycket och innan jag somnade. Men då har jag jobbat galet för mycket. När jag vaknade var allt som vanligt igen. Men är ju ganska logiskt att man blir mer känslig när man är på tok för trött. Men bilden är fortfarande förändrad från innan. Fin kille men han är inte frisk?sen kommer såna där riktigt jobbiga känslor att jag gjort fel, han är arg såpass att jag vill gråta och be om ursäkt? men förnuftet säger att jag inte har så mycket att säga förlåt för. Han äger problemet? hade varit skillnad om jag gastat och varit elak.

Nej fysiskt farlig är han förmodligen inte, men en person som gärna vill att allt ska utgå från honom själv. Annars kan man dra? och hur han blir när man inte ?lyder? vill jag nog inte veta. Bara vår konversation sista gången tyder ju på att han är väldigt labil. Jag hade nog inte velat sitta i samma rum där.

Ja, FL är FL?på sätt och vis känns nästan Flashback mer fritt från trams såsom det varit i denna tråden. Mer raka rör även om många har väldigt udda åsikter.

Det är intressant hur andra kulturer ser på oss. Tycker också vi har en mobbningskultur. Räcker att se på arbetsplatser där man lätt fryser ut andra (medvetet eller omedvetet) när någon har helt annorlunda åsikter eller inte följer oskrivna regler. Och i det behöver man inte vara speciellt ?udda?

Ser att du också fått fans här ;)

Dags att börja skriva autografer?

Så är det verkligen, jag har en hel del vila att ta igen från mitt jobbmaration. Ofta tar det ett par dagar innan man är i fas igen.

Ja, i de stunderna jag vill be om ursäkt där känner jag mig så otroligt svag. Kanske har det med separationsångest att göra kanske inte?det gör ont att tänka att han är borta föralltid liksom. Och det gör ont i mig att han mår som han gör alldeles ensam, samtidigt som logiken säger att det är

Ju just det han vill. Och han upplevs inte direkt som sugen på att göra något åt sina problem heller. Han kanske t.o.m. mår riktigt gott i sin instängdhet mot omvärlden. Men visst kommer tankarna, och även om han lyckas ta det lugnt denna helgen, eller återgår till nån av sina ?liggkompisar? nu när han är ledig.

Ja, det är ingen man vill få att känna sig trängd. Antar att det var det han gjorde vid sista samtalet. Även om han inte hade så mycket anledning, han liksom låste sig fast vid första frågorna?

Så är det ju, sen är man ju lite medveten om hur det är på Flashback. Här tänker man sig ju mer att det mestadels är mammor, pappor och gravida? automatiskt tänker man sig att nivån skall vara liiiite högre. Men så tycker jag inte det är. Här går många in enbart för att vara taskiga mot tex en TS. Inte så mycket för att lösa problemet eller hjälpa till.

Åh, jag håller med din kompis faktiskt. Och den där enorma strävan att få in alla människor i samma fack.

Räcker att de på mitt jobb, på natten finns en självskriven kultur, man skall sitta och öppna sig om allt, spekulera om andra och ofta på ett ganska fult sätt. Jag som inte orkar utan mest är jobbfokuserad ses som ett UFO. Är ganska tystlåten också och sitter hellre och läser en bok på dötiden som ofta uppstår?och en sån kollega är givetvis inte okej, ?tanterna? gör allt och lite till för att kasta skit och tala illa om en. Men har samtidigt inget att klaga på gällande jobbet. Jag har även bitit ifrån när spekulerandet om andra och andras privatliv gått över rimliga gränser. Utifrån är det ett ganska intressant fenomen?jag är dessutom ganska noga med att inte ge dem för mycket av mitt privatliv. Givetvis är jag inte socialt accepterad. Medan de som jobbar dagpassen är helt tvärtemot och annorlunda och ser mig som duktig på jobbet och en trevlig kollega.

Ja, vi får helt klart avsätta lite tid i helgen för autografer. Jag behöver nog fila lite på handstilen med ????

Nej, jobbmaraton är ingen hit. Har tur som är ledig ganska mycket i december i allafall.

Tror också mycket är separationsångest, men även för att jag genuint fortfarande bryr mig om honom på något sjukt sätt. Med tanke på att han fullkomligt verkar hata mig.

Det går ju rent logiskt inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt som du säger. Däremot upplever jag inte att han är tillfreds med sitt mående och sin isolering. Då hade han mig inte sökt psykolog, eller verkat i text som att ?det är synd om mig som mår så dåligt och har tappat allt?.

Lite betedde han sig som att han var fysiskt hotad den där sista dagen. Och någon överblick eller förmåga att se vad jag egentligen ville fanns ju inte. Bara någon låsning över hans rätt att ha svängdörrar som han ville. Oavsett betedde han sig inte direkt som att jag var en ganska ytlig bekant 40 mil bort utan att ens veta vad han har för adress ens.

Ja, nivån borde ju vara högre och det var den förr. Här behöver man inte ens tycka fel. Utan bara lämna ett liiiitet utrymme någonstans i texten som kan kopplas som en svaghet att hoppa på. Men vilken stollig kollega, tyvärr vet jag att en del med barn bara kan se att deras sätt att leva är det enda rätta. Själv har jag barn, men vännerna är oftast barnlösa, har äldre barn eller inte är totalt fixerade vid sina barn. Vilket jag tycker är ganska skönt. Jag är väl okvinnlig men jag tycker barnprat är sååå tröttsamt i längden. Men förmodligen kände sig din kollega på något sätt personligt kränkt att du själv valt bort hans/hennes drömliv. Utan att du ens behövt nuddat vid de orden.

Nej, mitt jobb är ingen höjdare när vissa kollegor är så. Jag kan ju inte göra rätt liksom. Pratar jag så analyserar de och givetvis gör och tänker jag en massa fel. Pratar jag inte såsom jag gör nu så är det också fel. Just nu har jag väldigt svårt att stå ut med att höra deras tuggande och gnällande. Ett tag orkade jag lyssna men det är samma skit om och om igen som idisslas. Och nivån är minst sagt på en otroligt låg nivå. Frågar de ?hur mår du?? Och jag säger att det är mycket nu så kör de rakt över med hur mycket jobbigare de har med stora hus och barnbarn. Så det är inte direkt av omtanke de frågar utan för att ha något att jämföra med och beklaga sig för. Otroligt bittra upplever jag dem, förutom det ganska inkompetenta och har behov av att få beröm för varje moment de gör. Som de också glatt bara mååååste rapportera om.

Japp, vi pratar ju om en annan person. Samtidigt skrev jag denna tråden av vilja att förstå. Och jag har aldrig velat den personen annat än väl. Men skulle han läsa den tror jag kanske inte han tolkat det så ;)

Haha, ja vi får träna i helgen?det är som du säger en ganska sofistikerad samling fans :)

Ja det är det, jobbet ger massa trist energi just nu. Så det blir skönt.

Tror inte heller han är tillfreds? tyvärr kommer jag ju aldrig att få veta hur det kommer att gå. Det känns svårt.

Man hoppas ju att han skall komma till den punkten men detta verkar ju ha pågått över flera år med dessa perioder och inte blivit bättre. Just nu verkar han vara inne i nån hopplöshet att såhär är hans liv och inget kan hindra det. På något sätt som ett accepterande, på ett annat sätt att han kräver att omvärlden skall acceptera det.

Jag har också haft såna perioder, vackert kombinerat med offerkofta och självömkan. Som behövde gå över. Men precis som för dig kom en dag när jag fick nog och började försöka kravla mig upp. Ett steg i taget? jag tror t.o.m. jag gjorde en genomförandeplan såsom jag gjort åt psykpatienter. Är väl en av få som tycker såna är roliga att göra? hjälp till självhjälp. Men det satt långt inne, då hade jag t.o.m. träffat psykolog och grejer som inte hjälpte ett dugg. Däremot frös jag aldrig ute människor, jag träffande inte direkt någon men över nätet var snarare skönt att prata. Speciellt kanske med någon som inte kände mig. Även om jag förmodligen där och då inte mått bättre eller så eller ens försökt att vända något föränn jag varit redo.

Ja, hotad på riktigt tror jag. Och ändå kan jag komma på tusen sätt jag på riktigt kunde puschat och grävt i hans hemliga psyke. Men jag gjorde inte det. Egentligen ville jag mest veta vad jag hade att utgå ifrån under hans försvinnande perioder tex hur långa de var. Men det kunde han ju inte ta in. Även om han någon gång skrev att han visste att det bara var av omtänke jag frågade.

Egentligen var hans krav ganska orimliga att hålla på sådär. Oavsett om det var jag, en kollega eller en helt vanlig vän.

Jag vet faktiskt inte om min linje blir rätt, för de pratat ju med andra. Nu var det visst problem att jag inte räckt upp handen på nåt möte när det frågade om man ville jobba extra och jag inte kunde. Vi var många som inte räckte upp handen? men det kunde man tydligen prata om. Och även hinta inför andra hur jobbigt det där. Men rent krasst jobbmässigt kan de inte säga att jag gör några fel, inte heller vad det gäller att hjälpa till/samarbeta. Men det det snacket om andra och vad man själv gör pallar jag inte. Såsom hur många toaletter de städat och hur slutet det var och att de satt upp nya gardiner och att de minsann vattnat blommorna mm? jag är så less på tugget. Och tänker att om man nu har varsin avdelning så kan man väl bara sköta den liksom. Men återigen? ett exempel på hur det kan bli när man inte följer normen utan att inte göra något egentligt fel mer än att inte hänga på i dramat.

Nej, han hade nog inte blivit smickrad alls. Men det var ju inte riktigt syftet. Och hade han betett sig som normala människor hade ju aldrig dessa frågor uppstått heller?då hade han ju svarat för egen maskin. Även om han nu tycker att han har det.

Ja hur går det med handstilen? Någon form av gammaldags skrivstil som man fick träna in på lågstadiet?

Ja verkligen, gott att kunna släppa det där ett litet tag.

Ja, det där tänkte jag på häromdagen. Åren går ju, nu är jag några år yngre än han men känner ändå lite ålderskris, vad har jag gjort med mitt liv? Hur vill jag leva? Vad vill jag göra? Och framför allt vad jag har gjort av åren?

Just nu verkar han ju accepterat det faktumet på något sätt att såhär är jag, jag försvinner ner i min depression och jobbar aschlet av mig istället och skjuter folk ifrån mig. Och jag ska nog aldrig leva med någon utan vara singel alltid? det känns lite som att ha gett upp. Även när han säger att Han inte behöver så mycket i livet? nån middag sådär ibland. Visst kan ett lugnt liv vara trevligt?. Men alltid? Samtidigt, att söka psykolog är väl en anledning att tro att han inte är helt nöjd kanske. Jag vet dock inte i vilket syfte han sökte. Gissar för sin trötthet/deppighet? men jag kan ju se att det finns en större problematik än det i bakgrunden. Och det vet nog han också.

Vissa stunder är det ju ganska gott att självömka lite, men det får ju inte gå till överdrift. Men ibland är offerkoftan varm och go. Japp, genomförandeplanen funkade ju, även om det kändes lite udda. Nästan glömt bort hur jag gjorde men där och då behövde jag ganska mycket struktur. För mig hade det iaf varit lättare att prata med någon över internet som brydde sig, i hans och mitt fall var vi väldigt anonyma på det sättet. Vet inte ens hela efternamnet och ingen adress. Och han vet inte mitt. Man blir som du säger mindre exponerad, sen vet jag inte hur han tänker i och med alla bilder osv.

Absolut var det bristen på svar som var huvudproblemet, för att sedan dyka upp som gubben i lådan. Och så samtidigt det där spelandet hela tiden. För honom var det så självklart att man kunde göra så. Men inte för mig på något sätt. Därmed inte sagt att man måste höras hela tiden som vi gjorde då?men ibland åtminstone. Eller i allafall förklara att ?jag mår skit, och försvinner några dagar?. Dock tror jag han själv tycker han är glasklar att såhär är jag, köp det eller inte? för någon tanke hur det skulle framstå för andra parten fanns ju inte. Ändå märkligt hur han orkade med sina middagar och grejer i allt det där.

Ja, hur går det med finskrivandet? Minns att man på lågstadiet fick traggla attan med det där och lyssna på nån saga. Har uppenbarligen ett gott minne för jag skriver lite sisådär än idag ;)

Jaså? Den kanske kommer? Men förhoppningsvis inte. Jag började gråta en jobbnatt när jag fyllde 36, för dåvar jag närmre 40 än 30? sådär superfånigt men hela världen gick liksom under där ett par minuter. Arbetsledaren kom in och tröstade mig. Idag har vi väldigt roligt åt det.

Ja, något måste han ju insett inte håller i hans liv. Undrar om han verkligen står ut att berätta för en psykolog? som förmodligen ställer mer frågor rakt på än vad jag någonsin gjorde. Idag tycker jag det är väldigt märkligt att han ens berättade om att han skulle till en psykolog, det om något kan ju både kännas lite pinsamt att berätta och är något man kan få följdfrågor på av motparten. Det fick han dock inte. Helt appropå kom jag att tänka på när han och jag gjorde nån lek på skoj? ifall man skulle vara hemmafru åt varandra (ja, skitbarnsligt).

I allafall hade jag fått orgasmer och massage av honom, och fått laga mat och plocka lite hemma och jag skämde mig till att få gå och handla glass på egen hand och att jag skulle gnälla på om han stökade ner då jag är ganska pedant och han inte. Men motsatt då så ville han både jobba och ha egentid? jag som fortfarande trodde vi skämtade sa att ?det får vi se om det passar i mitt schema, hahaha? Han svarade då på ett sätt som jag upplevde som rätt argt och verkligen inte på skoj längre att ?ska jag ge upp hela mitt liv bara för din skull och leva bara för dig? glöm det??.

Som sagt vi skämtade? men helt plötsligt blev han arg och bokstavstolkade. Något som egentligen bara var på skoj. Lite märkligt betende? och påminner kanske lite om sista pratet vi hade när han låste sig helt. Men det kondom en blixt från klar himmel. Och självklart var det ju inte allvar att han skulle flytta in som min hemmafru alls. Men han verkade tro det.

Kom bara att tänka på det, en vecka sedan igår och dagen har varit jobbigare än jag trodde.

Du sätter huvudet på spiken ang att offerkoftan inte får bli ett vardagsplagg, även om den värmer gott ibland och man förmodligen behöver den vissa stunder. Struktur är absolut nödvändig när man inte mår bra. I mitt fall handlade det från början om små delmål, orka ta en dusch på onsdag och följa det. För den deprimerade och utmattade är det ju ett jätteprojekt. Små saker som jag skulle göra och sedan vara snäll mot mig själv. Men jag skulle sätta de målen så jag inte kunde misslyckas? för i det läget var jag.

Nej, de är inte riktigt funtade vissa kollegor. Den som gick runt och snackade för att jag inte räckt upp handen på ett möte hälsar inte ens längre. Samma sak har gjorts förut. I det fallet har hon själv massor med saker på sig som gått fel och det triggar säkert ännu mer att verkligen hitta något på mig. I synnerhet som det är ett evigt skryt om hon länge hen jobbat där?har man den attityden hela tiden svider det säkert extra mycket att faktiskt ha gjort en del fel.

Ja, själva ämnet hur långt ifrån vi som människor kommit att vara det vi är skapade för är intressant. Och vi har fått det lite för bra? samtidigt som jag tror vi får mer information än våra hjärnor kan hantera. Bara på telefonen kan vi få veta allt, utan att behöva vänta och vi matas hela tiden med nyheter, hur vi ska vara, hur man ska göra osv? det kan heller inte vara sunt. Skall absolut se programmet ?min hjärna?? tack för bra tips.

Med handstilen går det bara fint, nu är jag nog redo att ge autografer i kändisstil? frågan är om du är på?