Sömn är viktigt

Sambon har också sagt att jag får sova med dottern i stora sängen så är problemet löst. Och det funkar för mig, men om hon säger att hon inte ska somna på soffan så vill jag gärna tro henne, så svårt kan det inte vara. Problemet är att om jag sover med dottern så måste sambon väckas kl 07.00 när jag går upp och hon vill hellre sova till 08.00 som hon kan göra om hon sover med dottern. Dottern är kvällspigg och går inte och lägger sig förrän typ 21.00. Jag tycker att när man har barn och full fart hela dagarna med jobb på vardagar och allmänt stök på helgerna så ser man till att man går och lägger sig i tid. Är kl 22.00 så går man och lägger sig, då blev det inget netflix den kvällen. Men jag kommer ingenstans med dessa önskemål.

Jo, men ska man ens behöva ha den här typen av problem i en vuxens liv? Det finns fler liknande knasigheter som jag inte ens orkar tänka på.

Det konstigaste tycker jag är att: det sista jag säger till henne innan jag går in till mig är, Snälla somna inte på soffan ikväll. Jag får till svar att, Nej, jag kommer inte somna på soffan. Du behöver inte vara orolig. Och lik förbannat somnar hon på soffan och hela cirkusen drar igång 01.30. Om hon istället säger: Inatt vill jag sova på soffan. Då vet jag det och kan sova med dottern i stora sängen istället. Sen kan man diskutera om varför man måste ha ett netflix maraton tills ögonen går i kors istället för att nöja sig med ett avsnitt och sen gå och lägga sig i skaplig tid.

Det bästa för dig om du lever med en person som inte lyssnar till vad som är viktigt för dig, inte vill ha någon dialog och inte är villig att kompromissa är att lämna. Om inte kärleken är så pass stark att du vill jobba på saken. För hennes del vore det kanske rimligt med lite rådgivning eller terapi om hon ska kunna bryta mönstret och inte bete sig på samma sätt i framtida relationer. Men det är inte ditt ansvar, den vägen ska du bara gå om du kan tro på att ni kan lösa det och fortsätta ert liv tillsammans.

Nej, och det är därför det antagligen är bäst om ni går skilda vägar. Din tjej vill inte vara vuxen, hon tar inte ens sitt föräldraansvar, och inte för sig själv heller. Hon mår kanske inte bra men hon verkar inte heller vilja ändra på sig. Man kan iaf ge familjeterapi som förslag men utöver det känns det ganska kört.