Hur mycket sanning tål en begravning?

Man ska väl vara bra gränslös och dum i huvudet om man väljer en begravning för att berätta om oförrätter med den döde. Det drabbar ju inte den döa människan utan de andra sörjande som kanske behöver detta avslut. Begravning är ju till för de sörjande, varför skulle man välja att besudla dessa oskyldiga människors upplevelse som nån jävla egenterapi?

Om man inte orkar/velat/ hunnit konfrontera den döa innan hen dött får man faktiskt hålla käften under begravningen om man nu promt ska dit och hantera sitt eget trauma på nåt annat sätt.

Jag lider med dig! Min pappa är exakt likadan. Begravning är till för att sörja och hedra den döde, din pappa är en fruktansvärd människa men sådant hör inte hemma på begravningen. Det blir ingen hämnd heller din pappa är inte där, i tanken låter det bra men i verkligheten blir det bara taffligt. Jag tänker varken gå på eller engagera mig i min pappas begravning. Jag ser inte varför han ska ha någon cermoni, få lär vara intresserade av att komma. Vill någon annan ordna tänker jag inte hindra dem det får stå för dem.