Hur mycket sanning tål en begravning?

Jag har aldrig hört talas om det. Jag har däremot funderat många gånger på hur jag ska göra med min egen mammas begravning. Hon har behandlat mig som skit hela litet och syrran var favorit och tyvärr har hon vänt hela släkten på hennes sida emot mig också. Jag har verkligen ingen lust att ha en öppen begravning med alla dom närvarande och där jag ska sitta och dels låtsas vara ledsen och dels stå ut med deras hyckleri. Vi får se hur jag gör.

I ert fall tycker jag helt enkelt bara att ni inte ska gå på begravningen. Det är bevis nog.

Det låter som att du har mycket sorg inom dig. Även fast det kommer ut som hat, agg, ilska mot din far.

Jag har liknande historia. Men jag tänker att det enda jag behöver ta ställning till är inför mig själv. Ser ingen mening med att göra det på en begravning riktigt... för mig är det som att skälla ut något offentligt bara för att bevisa något. Men det är upp till var och en.

En begravning är inte en plats för detta.

Om detta tynger dig så, vilket jag förstår, föreslår jag att du söker upp en psykolog och försöker bearbeta din barndom medan pappan är i livet. På så sätt finns den teoretiska möjligheten att få svar och också ställa till svars, om du känner att det kommer att behövas.

Det låter som att din far är sjuk och att du egentligen inte kan förvänta dig någonting från honom, men börja med din omgivning, är mitt råd. Närma dig den. Ta bladet från munnen. Små steg i taget. Se hur reaktionerna blir. Troligtvis har omgivning gen sett mer än du tror, bara det att den är handlingsförlamad. Öppnar du på locket finns kanske upprättelse för din mor att få retrospektivt, vilket även blir en upprättelse för dig och dina syskon.

Men nej, gör ingenting på begravningen. Dröm om det, fantisera, men tro inte att det är någonting att sätta i verket på riktigt.

Först och främst tycker jag att du ska tala om för den sorgliga ursäkten till pappa som du har exakt allt du känner när du fortfarande kan, gör det, annars blir du aldrig fri.

Sen kan det bli tydligare än att utebli från begravningen, varför ska du gå ditt och sitta och hyckla när han är en hatisk och elak människa, gå inte dit, det kommer att säga allt.

Varför ens gå på begravningen?

Om någon skulle fråga varför jag inte vill vara med eller varför jag inte var där skulle jag bara svara att personen som gått bort inte förtjänade min närvaro.

I min värld finns inga som helst måsten att gå på en begravning oavsett vem som gått bort. 

Dessutom tänk på att du får leva med det efter, om du säger hemska saker om din pappa, som visserligen är sanna, så känns det kanske inte så bra efteråt. Kanske får du ångest över det i många år?

Haha precis! :D Det är nog få som håller ett sådant tal.

Nej, nej, nej! Din far lever - så säg vad du tycker nu ifall det känns viktigt för dig. Annars så får du acceptera att du hade en skitfarsa och gå vidare (ta hjälp och stöd om det behövs). En begravning är för de sörjande och varför vill du plåga andra för att din pappa är en idiot? Du kan inte hämnas på någon som är död i alla fall, utan kommer bara framstå som elak och bitter. Jag skulle inte gå på en begravning ifall jag avskydde den som dött. 

Jag beklagar verkligen din barndom. Det verkar som att din far var sadistisk utöver det vanliga. Det är inte konstigt att du ältar detta. Din pappa är ju psykiskt sjuk förstås och kommer nog aldrig att förstå helt. Han har inte empatin och förmågan. Blir det lite lättare om du tänker att han helt enkelt inte är riktig i huvudet?

Du har hoppats att han på ålderns höst skulle drabbas av lite insikt och förändras. Du blev besviken. Du vill på nåt sätt hämnas. Ge igen. Fullt förståeligt. Jag tror att han redan lider, även om han aldrig skulle erkänna det. Han sa att han väntat på dig i tjugo år. Det tror jag att han har gjort också, även om han lyckades vända det till att allt är ditt fel. Han pratar illa om er och din mor på bygden. Ingen som mår bra och är tillfreds med livet går omkring och är så bitter. Han lider redan. Inte för att jag tycker det verkar som han behöver sympatier, jag säger så bara som ett konstaterande.

Folk som tvingas höra hans svador förstår nog mer om hur det egentligen ligger till än vad han tror själv. Men i allmänhet vill folk hålla sig utanför så man nickar artigt sen går man hem och pratar om hur synd det måste vara om hans familj som tvingas ha med gubben att göra. Jag tror folk mycket väl vet att din far inte är riktigt riktig och att ni runt honom tvingats utstå mycket svårt.

Ska du göra en dogmafilm på begravningen? Är det rätt eller fel? Jag tänker att du har rätt till dina känslor, du har försökt få till nån form av försoning med din far när han levde, men han vägrade. Dina upplevelser är så extrema så du har rätt att vara lite egoistisk. Om du vill hålla ett tal under begravningskaffet tex där du berättar om din barndom så go for it. Man kan ju faktiskt lyckas göra även en sådan sak på ett någorlunda lugnt sätt. Kommer det få dig att må bättre? Jag vet inte. Du bär på en tung sorg. Jag hoppas du kan få må bra på nåt sätt.