Dilemma relation

Inte gift, men lever med mitt livs kärlek sedan 11 år tillbaka.. varför skulle man gifta sig/leva med någon som man inte iaf tror är det?

Ledsen att behöva säga det men tror du inte att det blir vardag med den andra killen också? Allt är ju nytt, spännande och attraktionen är stark för det är något nytt och outforskat kanske.. det är inte grönare på andra sidan osv.. man är liksom inte nykär hela livet.

Bryt upp med din sambo och låt honom få chansen att finna lyckan med någon annan, ego att låta honom tro att du älskar honom medens du flörtar med någon annan. Snart går det ett steg längre..

Separera utan att ge dig i lag med din kollega. Varför göra något som redan är svårt ännu svårare!? Du skriver att din man älskar dig över allt annat och det känns jobbigt att lämna. Men du kan tänka dig att göra det och springa raka vägen in i famnen på en annan man? Det kommer säker bli jättebra. Verkligen som bäddat för en välfungerande relation med barnens pappa.

Min personliga åsikt är att man (framförallt med gemensamma barn) ser till att separera utan att ha säkrat upp med en ny partner först. Det är extremt fult och respektlöst gjort. Lägg ditt fokus på att separationen blir bra för alla inblandade och att ni klarar att samarbeta om barnen. Så finns det tid att träffa någon annan sen.

Det är inte så hot för en annan att bli tillsammans med en 3 barns förälder där barnen är i skolåldern. Inse det.

Det var du som skaffade barn med din man. Satsa på familjen, det är det som är fokus nu.

Ingen som tänker på de stackars barnen i detta drama...som vanligt!

Inga barn vill att mamma och pappa ska skiljas och INGA barn vill vara varannanveckasbarn....

Ta tag i din relation.

Bestäm dig bara att klara av det tills barnen flyttat och klarar sig själv.Sen kan du sväva ut och leva för romantiken.

Såklart inga barn vill leva med separerade föräldrar men barn mår inte heller bra där relationen inte är bra. Barn läser av, känner in och förstår betydligt mer än vad vi tror. Nu vet vi ju iofs för lite om just det för att kunna uttala oss. Barn mår inte alltid bäst i en kärnfamilj.

Är själv skilsmässobarn med bonussyskon, halvsyskon och vet precis hur det är att åka fram och tillbax. Men kan säga att jag är så enormt glad att min mamma och pappa delade på sig. Även om uppbrottet kunde vart bättre. Min älskade mamma som blev lämnad fick träffade värdenas finaste man som är mer som min pappa än min biologiska någonsin kan bli.

Inte till varje pris.Det finns gränser och det är verkligen inte alltid barnens bästa.

Du är som kvinnor är mest, är aldrig nöjd och vill bara ha mer.

Men nu valde du honom ändå, och han dög uppenbarligen till ganska mycket. Du får stå ditt kast, prioritera din familj och kanske gå i parterapi. Det verkar som att du har en bra man, släng inte bort honom för att du är kåt

Försök istället väcka liv i din nuvarande relation. Tänk på tillbaka. Vad attraherades du av från början? Vilka egenskaper? Vad gjorde ni då som du gillade? Försök få tillbaka den tiden. Gör något drastiskt om det behövs, flytta, ta långledigt, bo utomlands, byt jobb, starta egen firma med maken, se varandra i nya roller, vad som helst! Alternativt är ju också superdramatiskt för både dig, maken och barnen om det blir ett uppbrott. Våga också att säg som det är, du är inte attraherad nu och det är upp till honom också att kämpa för att bli en person du är attraherad av.

Hej ts! 

Jag ser du råkat ut för "stanna för barnens skull-familjelivsmaffian". 
Såhär, människor förändras, kärlek dör, livet går vidare och det är okej. Har otaliga vänner som är, och är själv skilsmässobarn och inte har vi tagit skada av det. Absolut är det tufft att skiljas under en period, men det går över också hittar man rätt i sitt nya liv eller med sin nya partner. DET ÄR OKEJ! Okej att falla för någon annan, okej att sluta älska, okej att skilja sig och att leva sitt liv men ändå göra det bästa för sina barn fast man skiljer sig. Barn ska växa upp i en kärleksfull familj, inte med två kompisar om inte båda då känner att det är okej såklart. 

Stå ditt kast?   Vilken galen syn på människor och livet du verkar ha.

På med tagelskjortan och ta 15 svåra år, livet kommer man ju som sagt få uppleva igen då alla får en ny chans så varför inte stå ut med några gråa decennier.

Ja, TS verkar ju leva ett oerhört svårt och plågsamt liv (OBS: ironi)

En tyst konflikt är en multiplicerad konflikt.

Många år i en relation kan ibland upplevas enformigt och beslutet att lämna relationen eller ej är svårt. Första frågan är vad är det som saknas? Har ni pratat om det? Du kanske upplever att du är osynlig att din man inte ser dig på riktigt? Bara för att han älskar dig betyder inte att han ser dig. Ser du honom för vem han är? Kommunikation är det svåraste som finns men för att komma framåt måste man prata. Andra frågan vad behöver du och vad behöver han kan ni få det av varandra? För att besvara frågorna så behövs öppet kommunikation.

Man fastnar ofta i känslan av att inte göra den andra ledsen och håller då tyst så växer känslan av missnöje inombords.

Jag tycker inte att det är rättvist att enbart lägga över skulden på dig. Det är lätt att bara se reaktionen och inte på det som orsakade reaktionen. Sen att inleda något nytt under pågående relation är tveksamt. I en sådan situation är man inte på topp så den tredje frågan är vill du verkligen inleda en ny relation med känslan av att inte vara den bästa versionen av dig själv?

Vem är ditt livs kärlek om inte mannen du är gift och har tre barn med? Och den där andra mannen, en i miljon säger du, tror du inte att du överdriver lite?

Låter som flyktbeteende. Du vill inte ta ansvar för dina handlingar och val utan tillskriver allt till någon slags högre makt. Som att ingenting var ditt val. Att gifta sig, skaffa barn, flörta och pumpa upp känslor för en annan. Ärligt talat tror jag inte att du är ens tillräckligt stark att separera, du lever i fantasier.

Skärpning. Det du gör är fel och det finns ingen ursäkt. Prata med din man och jobba på ditt äktenskap.

Då får du ha en affär bakom ryggen men lämna inte familjen .. suck så vanligt detta ... allt för sexsug

Jag skulle säga att dilemmat verkligen är 13 på dussinet. Som i sången Linda Bengtzing sjunger "Är det nåt fel på mig?" Jaget i sången har en underbar man men träffat en annan som hon blivit passionerat förälskad i. Man vill ha tryggheten med partner och barn men samtidigt vill man ha den himlastormande förälskelsen.

Vi är bortskämda nuförtiden, det duger inte med en bra man/fru, vi vill ha passionen också. Som aldrig varar så länge.

Men varför gifte du dig med honom då?

Låt mig gissa, du ville ha en familj och han var bra nog (då). Nu har ni tre barn ihop och du har tröttnat på honom trots (pga?) hans goda sidor. Du skulle kanske ha tröttnat även om han en gång var ditt livs kärlek. Ingen är lika spännande efter flera år. Om du bryter upp och blir ihop med kollegan, så kan du vara lika trött på honom om några år. Eller han på dig.

Tror du att kollegan skulle bli en bra bonusfar? Har han inga barn själv är det risk för att han ser dina barn som störiga och störande och barnen ogillar honom. Vill han ens flytta ihop med dig, han kanske bara vill ha en kort kärleksaffär eller en KK?

Hursomhelst, din kollega är inte en på miljonen. Snarare den klassiska flykten.

Det självklara svaret är att först satsa på ditt äktenskap. Gå ensam i terapi eller gå i parterapi. Berätta för din man att du inte tänder på honom mer och funderar p skilsmässa, så blir han kanske mer intresserad av att gå i parterapi. Du behöver inte berätta om kollegan.

Om det trots terapi visar sig att din kärlek dött (fanns den ens från början?) och ingen attraktion alls, så bryt upp ur äktenskapet och låt barnen leva varannanveckas liv. Men räkna inte med att kollegan känner lika starkt som du eller vill bli bonuspappa.