• Saras2­324
    Tis 23 nov 17:47
    1565 visningar
    7 svar
    Nyregistrerad användare
(2021-11-23)

    Klarar inte mycket mer…

    Kära bonusförälder!

    Behöver tips omgående. Jag och min sambo har varit tillsammans i knappt 1 år, hon är nyligen separerad från sin ex partner och de har ett gemensamt barn som har grav adhd diagnos. Älskar hennes dotter och känner starkt för henne men varannan vecka med konstanta utbrott, skrik och dåligt temperament från min partner är vardagsmat. Jag har någon gång sagt ifrån till dottern ordentligt och då fått höra att jag inte ska lägga mig i barnets rutiner mm? det är svårt då jag bor med barnet och barnets mamma. Jag har haft extremt mycket tålamod och är ofta den som planerar aktiviteter kring barnet och är engagerad. Min sambo är alltid redo att ta barnet på pappans vecka vilket innebär att barnet väldigt ofta är hos oss. Pappan till barnet har en partner som inte engagerar sig i dotterns liv och pappan reser ensam med sin partner osv. Jag har sagt ifrån och sagt att jag vill ha mer ensam tid med min sambo, och att jag behöver lite vila då och då varav hon säger att det är hennes dotter och att hon måste ?ställa upp? när pappan behöver. Jag känner mig kvävd, då min sambo ofta är stängd med känslor och fokus ligger på dottern. Jag vill inte stå i vägen för min partner och dennes kamp för dottern, och känner mig kluven i vilken roll jag kan/ ska ta i dotterns liv. Min sambo har starkt band till sitt ex och exets familj i ?syfte att gemensamt hjälpa dottern? vilket gör att jag känner mig ännu mer avlägsen från henne och hennes liv med barn mm. Varje gång jag uttryckt att jag inte tror att jag orkar mer skärper sig min sambo en kortare period för att sen landa i sin bekvämlighet igen. Hon tar mig för givet och jag känner att vi inte haft någon ?romantik? som nya partners utan känns mer som att jag är här för att jag behövs här ibland men helst inte för mycket? ju mer jag skriver desto mer känner jag att jag vill lämna men älskar henne otroligt mycket.

Svar på tråden Klarar inte mycket mer…
  • Tis 23 nov 17:53
    #1

    Förlåt, men hur har ni hunnit bli sambo om ni inte varit ihop ens ett år? Med barn i bilden är det bra att ta det lilla lugna. 
    Låter för mig som att din sambo inte är helt redo för samboskap, och det kanske är bättre om ni är särbos, för allas skull? 

  • Tis 23 nov 18:16
    #2

    Ett förhållande ska vara på lika villkor, man ger och man tar och är det inte så nu, kommer det inte heller bli så sen heller.

    Jag ser det som att du accepterar läget, med risk för att bli bitter, eftersom hon inte förmår att ändra på sig, alternativt så flyttar ni isär och är särbos och testar på det livet.

    Det är inte lätt när man älskar någon men förhoppningsvis älskar du dig själv mer.

  • Tis 23 nov 19:19
    #3

    Ni har efter så kort tid redan blivit sambo och blandat in barnet. Ett barn som dessutom har särskilda behov

    Och nu känner du dig inte tillräckligt sedd din stackare

    Barnet har en obrydd farsa och din lösning är att även mamma ska bli lite mer obrydd för att istället lägga energi på dig .

    Okej

  • Ons 24 nov 09:20
    #4

    Tänk dig noga för innan du skaffar barn med denna kvinna och både du och ditt barn lever i den här situationen för gott.

    Som ovanstående skriver verkar det ha gått väldigt fort - ni har bara varit tillsammans ett år och du har redan en papparoll till hennes barn och verkar bo hos henne också. 

    Ett steg du kan ta är att backa och endast träffa henne de dagar hon inte har barnet. Det är mitt främsta råd. 

  • Ons 24 nov 09:28
    #5

    Du har alltså valt att flytta ihop med två personer men tycker den ena tar för stort fokus? Ja, människor och särskilt barn gör ju det. Barnet bor där, precis som din sambo.

    Din roll och hur du bör säga till barnet får ni ju diskutera. Att kunna säga till kan jag tycka är självklart, men samtidigt måste man ju också anpassa sig till förälderns uppfostringsteknik och barnsyn så att säga.

    Din sambo kommer givetvis alltid behöva ha ett slags samarbete med pappan.

  • Ons 24 nov 11:07
    #6

    Jo, jag vet precis vad du pratar om. Har själv två barn med ADHD. Min förste man (som ändå är pappan) orkade inte, han blev ganska knäckt. Dock hade han egna problem också. Det var just det här att barnet (framför allt sonen) alltid stod i centrum. Han tog såå mycket plats. Och eftersom jag har upplevt det, så kan jag säga en sak: Din sambo kan inte göra något åt den delen. Det bara ÄR så med barn med ADHD (åtminstone en del av dem, kanske dem flesta). 

    Det vore ju synt om det skulle förstöra er relation. Att det bara är varannan vecka kan ju ändå göra det drägligt? Kanske kan hon ändå ta ett snack med pappan om att hon också behöver tid att återhämta sig. Annars finns det förstås också avlastning man kan ansöka om. Kortis brukar det kallas. Men här vore det ju enklare om man verkligen hade varannan vecka.  

    Min andra man har inte haft problem med det, bara barnen inte bott hos oss heltid. Mina barn var ju i alla fall tonåringar då. Dottern som är yngst bodde bara hos oss ett tag, och då var min nuvarande partner lite stressad. Men det gick över. 

    Kan det fungera att du helt enkelt håller dig lite till dig själv, gör din grej när barnet är där? I alla fall så mycket som du behöver avstånd. 

  • Sön 28 nov 00:52
    #7
    Nyregistrerad användare
(2021-11-27)

    Mamman får ju såklart stå upp mot sitt ex och påtala att hon också har rätt till en ny partner och återhämtning under sin fria vecka. Hon och exet har ju precis lika mycket ansvar för barnet. Att nya partnerna ska ta ansvaret är oskäligt tankesätt, visst är det fint att TS ställer upp men han har inte någon som helst plikt att göra det. Likaså satte inte exets nya barnet till världen.

Svar på tråden Klarar inte mycket mer…
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.
Svara i tråden...