Spucks skrev 2021-11-26 10:11:30 följande:
Nåja, det beror på definitionen. Det finns föräldrar som "GPS-märker" sina barn - inte stor skillnad, om du frågar mig, även om det inte är implaterad i kroppen.
Det betyder inte att lärare är immuna mot fördomar, speciellt inte om de oftas stämmer. Även om en bra lärare säkert försöka att ignorera det och bemöta varje barn likadant, är ni inga övermänniskor som fungerar som maskiner. Om du upplever att en stor majoritet av småbarn med hål i öronen har föräldrar med låg bildning, kommer du har svårt att inte har fördomar. Du kommer såklart göra ditt bästa att behandla alla barn likadant, men du kommer inte ifrån dina erfarenheter.
Det får mig tänka på white trash namn. Jag vet inte vilka de namn var/är i Sverige, men i tyskspråkiga länder/områden var det enormt med engelska och franska (mest flickor) namn, speciellt från ungefär mitten/slutet av 90talet till för 5-10 år sedan. Främst fram var namnet Kevin, som liksom stod för alla namn som tillhör den kategorin ( en.wikipedia.org/wiki/Kevinism ). Om man hör ett sånt namn hos ett barn och upplever att i 99% av fallen är familjen white trash kommer man ha svårt att INTE har fördomar när man träffar ett barn med ett namn inom den kategorin. Speciellt när man ser på klass-/grupplistan att barnet inte har ett engelsklåtande efternamn.
Det finns ett citat av en tysk lärare från för ungefär 15 år sedan, som fick mycket medhåll och förhållandevis lite kritik, som beskriver detta bra: "Kevin är inget namn, det är en diagnos."
Bra beskrevs det även av en kompis till mig, när vi för unegfär 13 år sedan pratade om bostadsområdet han bor i. Den är välkänd i min stad, extrem stor (flera tusen lägenheter), ratades totalt när den byggdes, men har en hög trivsel bland boende. Han beskrev på ett enkelt sätt vilket folk som bor där (hans fru ledde någon sorts club för alla barn som bodde där, hon hade därför listor med alla barns namn): "Flera hundra barn, och inte en enda heter Kevin."
Fast när man jobbar med barn inser man snabbt att människor inte går att placera i fack. På ytan kanske barn från en viss bakgrund ser lika ut, men så fort man skapar en personlig relation med var och en inser man att olikheterna är tydligare än likheterna. Alla är individer. Sen får man också lära sig en del på utbildningen om hur vi människor fungerar i samhället, tex att vi omedvetet letar gemensamma nämnare och låter dessa påverka hur vi placerar människor i fack, men inte ser när människor frångår facket utan bara de som passar in. Då är man ju medveten om sina egna brister, men jag tycker ändå inte detta påverkar mig i det personliga bemötandet i vardagen. Hade det varit en mer opersonlig relation, säg att man jobbar i butik där många flyktingbarn går in. En snattar, sen kommer 20 stycken som inte snattar, sen kommer en till som snattar. Då kommer man tro att flyktingbarn snattar även om de flesta inte gör det. Samtidigt ser man inte att var 20e svensk pensionärstant också snattar, för man tittar inte lika noga på dem. Ungefär så.
