Killar - Var aldrig ärliga om hur ni egentligen mår.

Tycker folk över lag är urdåliga på att bry sig om sina medmänniskor och hur de faktiskt mår, men sedan måste man faktiskt tänka på att det är skillnad på befintliga och ev nya bekantskaper.

Det är skillnad när jag märker att en kompis/kollega är nedstämd för då finns jag gärna där och stöttar, men jag skulle inte inleda en relation oavsett om det gäller kärlek eller vänskap med någon som tämligen omgående ska berätta om hur dåligt de mår. Och det oavsett kön.

Jag har hela livet - snart 50, funnits där och stötta och hjälpt andra människor - både män och kvinnor, fysiskt och psykiskt så länge de behövt mig sedan har de försvunnit ur mitt liv utan ett ljud. När jag sedan för drygt 2,5 år sedan skilde mig trodde att jag skulle få lite, bara lite tillbaka av det jag satsat genom åren så visade sig att alla bra försvann och ingen hörde av sig alls. En har till och med slutat hälsa när vi möts... För att jag inte slår knut på mig själv för andras skull längre...
Så nej, jag orkar inte bränna ut mig en gång till på att lyfta en annan människa. Då är jag hellre utan vänner än att hela tiden bli utnyttjad.

Och självklart mår jag inte bra av detta, men det är verkligen inget jag berättar för folk till höger och vänster. Och inget jag ens säger när folk ställer artighetsfrasen: hur är det med dig då?