Hur vet jag om mitt barn är särbegåvat?

På din beskrivning låter det mer som att han har någon form av autism.

Jag kan se på min beskrivning att det kan verka så men samtidigt är jag tveksam till det. Anledningen till min tveksamhet är att han egentligen inte har några problem med att vara social. Det är flera som har velat leka med honom, det är mer att han inte är intresserad av att leka med fler än några få. Han har heller inga problem med att kommunicera utan talar gärna med människor. Han har heller inga problem med att tolka andra människors känslor, vilket man också tydligt kan se i hans teckningar som ofta inkluderar gubbar mycket minspel och uttryck. 
Men visst, det är hans way or the high way om agendan för dagen inte passar honom. Tex om hela familjen vill gå till lekplatsen så vill han ofta något helt annat och ställer till med en stor scen för att slippa. 

Vår kille nästan 6 när han byggde tekniklego för 12-åringar. Tekniska saker, matte och siffror. Även abstrakta ritningar är inget problem. Samtidigt är han vild som ett sjöslag och har problem med språket. Bästa sättet att få honom lugn är att köpa en stor legosats som han kan bygga ihop. Nu verkar han tröttnat på lego dock. Han har fått beteckningen särbegåvad av förskolan.

Tack för att du delade med dig. Hur märkte ni det här med matte/ tal? Hur tar det sig utryck? 

Det känns svårt att avgöra på den lilla info du skriver. Min nyblivna 6-åring bygger Lego från 9 år självständigt (dock inte av typen tekniklego). Pärlor sitter hon med i timtal och älskar mönster både med pärlor och teckningar. Men å andra sidan jobbar man med mönster i princip hela förskoleklassen. Men det handlar mest om att hon är bra på att koncentrera sig och har tålamod. Hon kommer säkert få rätt lätt för sig i skolan men inte så att hon är särbegåvad.

Storebror är motsatsen. Har superlätt att lära sig men noll tålamod och koncentrationsförmåga så måste man traggla så tröttnar han. Men han lär sig väldigt lätt utan att traggla. Han pratade hela meningar med jättestort ordförråd när han var 2 år. Helt ointresserad av att lära sig bokstäver och kunde väl hälften när han började f-klass. Till höstlovet läste han utan att ljuda högt och till jul läste han flytande. Nu går han i trean och läser Harry Potter. Han har alltid alla rätt på mattetesterna men ligger alltid efter i matteboken eftersom han hinner typ 5 uppgifter på en lektion (40 minuter) och mest sitter och filosoferar. Veckans ord och engelskaglosorna kan han redan när de kommer hem och han har precis gått från blickprohramnering till script-programmering. Han skulle ev. kunna vara ?lätt? särbegåvad men eftersom han har så dålig koncentrationsförmåga och inget tålamod blir det svårt att avgöra.

Problemet med din sons ålder är ju att det mesta i ettan är sånt de redan gjort i f-klass. De som förstod allt i f-klass lär sig inte så mycket nytt i ettan beroende på hur mycket lärarna hinner individualisera och utmana.

I lågstadiet var första gången vi hörde ordet särbegåvad första gången gällande vår ena son. Nu går han snart ut nian och är klar med gymnasiets matte. Hade han haft bättre stöd från början i skolan så hade han säkert kommit ännu längre för kapaciteten finns där. Det är som att hans hjärna kan bearbeta särskilt matematik, på ett helt annat sätt än jag. Hans hjärna kopplar olika delar av logik och mönster. Det är som ett språk han kan, som inte vi kan.
Sen kan han inte alltid förklara eller ens att han behöver förklara, han kan se ett tal eller en ekvation och säga svaret. Ibland kan han förklara stegen, där det behövs, men ibland kan han bara säga svaret rakt ut.

Även i andra ämnen som kräver logik och där det finns mycket "regler" är han snabbare än sina klasskamrater.
Skolans lösning ända sen han började har varit sidouppgifter. Vi har bytt skola 2ggr för att vi inte upplevt att man överhuvudtaget sett detta som ett problem utan bara "var glad för det" liksom. Men nej - det är inte kul när ens barn mår dåligt pga ingenting är utmanande. Varför sitta och traggla bara för att?
Nu hoppas vi att vi kan lämna det här bakom oss och ser fram emot gymnasiet där det går att läsa lite mer årskursöverskridande och där lärarna (hoppas jag) har en djupare kunskap och kompetens inom sina respektive områden att utmana honom med och dela med sig av.

Han har aldrig någonsin haft problem med koncentration, konflikter etc. Utan en reko kille, många kompisar. Snarare har det även där inneburit problem på så vis att han både velat och kunnat lägga tid på skolarbete hemma för att göra bra ifrån sig. Men det är inte "coolt" att göra det istället för att hänga med kompisar och det är inte heller coolt att som kille göra bra ifrån sig på prov osv.

Jag var också långt före jämnåriga i 1:an och 2:an både i matte och svenska men då pratade ingen om särbegåvning (antagligen för att jag inte är särbegåvad), tror mina föräldrar bara tänkte att det var för att dom lärde mig läsa tidigt och läste mycket böcker för mig överlag innan jag kunde läsa själv. Det jämnade ut sig senare när mina klasskompisar började komma ikapp. Har legat på övre medel i betyg högstadiet och gymnasiet utan större ansträngning förutom i vissa ämnen som jag upplevde som svåra/ointressanta. Skulle säga att jag är rätt average intelligensmässigt. 

Kan relatera lite till legobyggandet också eftersom jag också gillade lego och kunde sitta med det hur länge som helst, men där tror jag det handlar om att jag bara är sån som person, att om jag hittar något jag gillar så hamnar jag ganska snabbt i ett flow och gärna lägger tid på det. När jag blev lite äldre (typ tonåren) blev det teckning och att måla som jag kunde hålla på med hur länge som helst. Men det ser jag inte som några tecken på särbegåvning utan mer kanske som ett personlighetsdrag och att jag har långt tålamod att sitta och traggla med grejer länge nog för att jag ska bli bra på det och finna det hela roligt och inte bara svårt eller knepigt. Att bygga legosatser som rekommenderas för dom som är två år äldre tror jag inte räknas som någon särbegåvning. Han kanske bara är bra på lego :D Och blir bättre och bättre för att han pysslar med det så mycket. 

Att bygga lego för äldre och gilla avancerade pärlplattor är definitivt inte tecken på särbegåvning. Han är bara lite tidig i utvecklingen.

Jag tycker inte att det du beskriver tyder på någon särbegavning, utan på ett intresse av finmotoriska och kreativa aktiviteter.
Att han kan sitter och koncertrerar sig länge är absolut ingenting som är onormalt, det är bara så att det har blivit ovanlig, eftersom många barn blir underhållen nästan hela tiden. Det påverkar även skolan - det går oftas fram väldig långsamt i skolan för barn kan inte koncentrera sig, stör mycket osv. Ett barn som däremot är uppmärksam och koncentrerad (och inte ha svårigheter att förstå) kan lätt bli uttråkad, eftersom det går fram för långsamt.

Man kan ju alltid göra en utredning om man misstänker att barnet är särbegåvad, men vilket syfte har det? Barnen ska ju alltid få lämpliga utmaninger och stöttas i deras intressen, oavsett var de står och om de nu är sär-, normal- eller mindrebegåvad.

IQ är ju normalt fördelat och de absolut flesta ligger nånstans mellan 85 och 115. Ca 5% ligger över 130 och anses särbegåvade, 5% på andra sidan skalan ligger under 70, vilket är gränsen för utvecklingsstörning.

1-2 barn i varje klass bör alltså rimligen vara särbegåvade. Men jag förstår inte riktigt vitsen med att definiera sitt barn som särbegåvat. Om barnet har väldigt lätt för att lära sig är det uppenbarligen på den övre delen av skalan, spelar det någon roll om barnet är till exempel topp 10% (inte särbegåvat) eller topp 5% (särbegåvat)? Sen om barnet är exceptionellt begåvat vet man nog det! Det brukar ju vara barn som läser och räknar extremt tidigt till exempel.