Anonym (Ugglan) skrev 2021-12-28 18:52:57 följande:
Nu resonerar jag kring hela barnets uppväxt, inte bara när de är 6 år.
I mellanstadiet hade jag varit tacksam om någon hade förklarat varför jag fick order att vara hjälplärare åt andra i klassen och varför de nästan aldrig hade alla rätt på läxförhöret fast vi läst och repeterat samma saker ihop.
Och svenska skolan är URDÅLIG på att möta begåvade barns behov. Den var usel på 80-talet när jag gick. Min mamma fick en allvarlig uppläxning av läraren för att jag redan kunde läsa, när hon försiktigt frågade om jag inte kunde få läsa en kapitelbok istället medan de andra övade på att känna igen bokstäver. Det skulle man inte tro att man hade något för! Jag fick minsann sitta och ljuda vokaler med dom andra, för här ska ingen tro att den kan nåt!
Lika erbarmligt dåligt var det när min son började skolan fast vi försökte och försökte säga att det de gjorde inte fungerade och höll på att få min son att vägra vara med på matematiklektionerna, fast han älskade matte.
Är det verkligen dit man ska behöva komma med sitt begåvade barn?
Så svar på din fråga: Uppenbarligen behöver lärarna i svenska skolan se ett IQ-test för att de ska ge barnet rätt nivå av undervisning. För föräldrarna tror man inte alls på.
Gick också under 80-talet men hade istället turen att ha en riktigt bra lågstadielärare som alltid hade mer utmaningar och andra böcker på lur. Hade som kontrast riktigt dålig lärare i mellanstadiet vilket gjorde att jag gick från att älska till att hata skolan. Då jag har ADD blev det inget fokus alls på något skolarbete, utan bara till att hitta på skit för att straffa läraren som var så dålig och dessutom orättvis mot andra elever. Högstadiet igen blev det lite blandat.
Min mamma har i efterhand önskat jag haft möjlighet till en skola mer anpassad efter min begåvning (ingen lade ju ens märke till vad jag gjorde eller inte gjorde då jag ändå hade mer eller mindre alla rätt på alla prov - förutom under mellanstadiet då - vilket gjorde att koncentrationsproblemen inte upptäcktes eller att jag helt saknade förmågan att göra läxor, vilket som ställde till mer problem på universitetet senare), men jag tror inte man kan säga att skolan är urdålig på att hantera det alltid, men det är väldigt beroende på tur med lärare. De bra jag hade hade nästan aldrig några problem att hantera det, tyvärr finns det många dåliga. Det kan nog säkert vara än värre idag än då jag gick under 80 och 90-talet. Du hade uppenbarligen mer otur än jag med lärarna, de flesta av mina tyckte istället att det var roligt att de för en gångs skull fick en utmaning. Speciellt min biologilärare i högstadiet hade mycket roligt med att han alltid var tvungen att förklara alla eventuella logiska oklarheter i de frågor han formulerade på prov och vilka svar som kunde anses korrekta. (mitt "specialområde" ligger inom logik, vilket lett till lite lustigheter då ADD:n medför brister i arbetsminnet (dock inom normalvariation, men jämfört med resten är det gravt nedsatt)och sätter käppar i den rena räkning som ofta förknippas med matematik i grundskolan, och du uppenbarligen har väldigt gott, där de inte kunde förstå varför jag relativt ofta hade fel på det som ansågs "lätt" och aldrig något på det de ansåg "svårt")
Tror det viktigaste inom grundskole- och gymnasieskolan är att alla får en tillräcklig utmaning för att dels hålla intresset uppe och dels tillräckligt för att man ska behöva kämpa lite snarare än vad man faktiskt lär sig, men att man lär sig att "studera", det är något som är mycket svårare att lära sig senare medan de faktiska kunskaperna inhämtas väldigt snabbt även senare i livet om man är begåvad och har en vana av att mentalt behöva anstränga sig.
