• Anonym (Särbegåvat barn?)

    Hur vet jag om mitt barn är särbegåvat?

     Jag undrar hur ni som har särbegåvade barn upptäckte det? 

    Bakgrund: Jag har en son på 7 år. Han lärde sig inte läsa väldigt tidigt eller löser mattetal långt över sin ålder, men han känns jäkligt finurlig. Som tex nu efter jul så har han fått 3 rejält stora legon för +9 år. Om vi inte hejdar honom så kan han sitta och bygga från att han går upp tills att han lägger sig. Jag kan inte alls känna igen att jag kunde koncentrera mig i +10 timmar i den åldern. Han behöver heller aldrig hjälp utan bygger helt självständigt. Han älskar även att pärla, och samma där, han kan sitta och göra pärlplattor timme efter timme, där han plockar upp mönster från bilder på ipaden eller bygger efter sin egen fantasi. Stora, fina och komplicerade mönster brukar det bli. Han älskar även att rita, och fantiserar när han ritar på ett sätt som jag aldrig gjort, där han lever ut ett slags rollspel när han tecknar. Han skriver gärna och hittar på historier och har ett väldigt bra ordförråd. 
    Han tycker också det är kul att göra mattespel på ipaden. I skolan verkar det gå bra, men han säger att han inte lär sig något. Om det är sant eller inte är svårt att veta. Läraren tycker att allt verkar gå bra. 
    I övrigt är han en fin, snäll och empatiskt kille men med ett jäkla humör och vill helst att allt ska gå efter hans pipa. Han har två kompisar som han gillar väldigt mycket, men har noll intresse att leka med någon annan, då är han hellre själv. 

  • Svar på tråden Hur vet jag om mitt barn är särbegåvat?
  • Anonym (Ugglan)

    Särbegåvad har lite olika definitioner men den bredare definitionen är att tillhöra topp 5% begåvningsmässigt. Den snävare är topp 2%, vilket skulle kunna ge ett Mensa-medlemskap.

    Det behöver inte vara något extremt med det, men man kan känna att jämnnåriga barn inte är så intressanta, då de inte kan hänga med i ens tankar eller följa med i leken som man själv tänker sig den. Dessa barn kan också snabbt vilja ha mer avancerad handling i TV och film för att de ska känna sig intresserade. 

    Jag var sådan och min son är likadan, och som tur var hade både jag och han en kompis i våra klass som också var lite snabbare än övriga. Det är inte bara begåvning som ska passa utan också personlighet, och det kan hända att dessa barn blir ensamma i perioder under skoltiden. Min son var hellre för sig själv än att försöka göra saker med kompisar som han tyckte hade för enkla saker för sig, och han var glad över att byta till en skola med matteprofil i högstadiet. 

    Han var bl.a. så arg att han grät i trean och vägrade göra matteläxorna för han tyckte det var "bebismatte" och en ren förolämpning. Vi hade då försökt sedan han började i förskoleklassen att få lärarna att förstå att han behövde svårare och inte så många repetitiva uppgifter.

    Jag började med förstagradsekvationer när han var fem, för han var nyfiken på "hemliga X:et" och tyckte inte alls det var svårt att lista ut  "2x +17- 3 = 20". 
    Han räknade upp till 12:ans tabell och hade inga problem att förstå när jag förklarade kvadraterna uppåt 15x15 och 25x25, hur man "ser" resultatet i huvudet, räknar sekunderna i ett antal minuter eller subtraherar/adderar större tal som 762+ 334, i huvudet. Vi bara "ser" det.

    Själv har jag god mönsterigenkänning och lägger snabbt ett 5000-bitars pussel som driver många till vansinne. Jag byggde också mycket lego och pussel som barn, det är rogivande för min hjärna att göra det. Jag hade som liten även ett handgjort mekano i metall, och idag finns det enkla robotar och elektronikprojekt (Arduino) som kan sysselsätta barn med det intresset.

    Men sedan finns det klart andra saker man kan och bör uppskatta en vän för än att de bara är smarta- snäll och social räknas också. Och en socialt begåvad vän kan hjälpa barnet att brygga över sina egna mindre smidiga sidor.

    Du behöver även hjälpa din son att hitta aktiviteter han kan göra ihop med jämnåriga som inte bara övar på saker han redan är stark på. Jag hade själv mycket roligt med musik, jag spelade och sjöng, både i kör och solo. Min son tränade kampsport hela sin skoltid och testade också flera andra sporter. I båda fallen lär man sig samspel och att lyssna på andra.

    Jag lärde också min son från lågstadiet att även om han inte gillar vissa saker (som att skriva- han ville inte skriva ner mattetal för han var ju redan klar med att räkna dem i huvudet) så - vad är det man lär sig av? Inte av att undvika saker, utan genom att öva på dem. Och har man lätt för sig i flera ämnen så borde man ha energi nog att öva på det man inte är bra på, i alla fall så att man når en medelnivå.

    Jag poängterade också att ju snabbare man är på att läsa, desto mindre tid behöver man lägga på tråkiga läsläxor genom alla åren i skolan. Det fungerade över förväntan. Från att ligga på gränsen till dyslexi/svag i språket gick han till snabbast på lästestet på ett drygt halvår.

    Sedan har jag också sagt att man i första hand ska vara stolt över det arbete man utför, och inte tänka att andra är dåliga bara för att man själv av naturen har fått saker gratis. Det är trots allt de som är normala. Och att man ska sätta målet i varje ämne efter hur lätt eller svårt man själv har, och inte jämföra med andra.

    Idag är han en relativt jämn student även om han har mer fallenhet för vissa ämnen, precis som jag.

  • Anonym (Ugglan)
    elin1989 skrev 2021-12-28 17:08:02 följande:

    IQ är ju normalt fördelat och de absolut flesta ligger nånstans mellan 85 och 115. Ca 5% ligger över 130 och anses särbegåvade, 5% på andra sidan skalan ligger under 70, vilket är gränsen för utvecklingsstörning.

    1-2 barn i varje klass bör alltså rimligen vara särbegåvade. Men jag förstår inte riktigt vitsen med att definiera sitt barn som särbegåvat. Om barnet har väldigt lätt för att lära sig är det uppenbarligen på den övre delen av skalan, spelar det någon roll om barnet är till exempel topp 10% (inte särbegåvat) eller topp 5% (särbegåvat)? Sen om barnet är exceptionellt begåvat vet man nog det! Det brukar ju vara barn som läser och räknar extremt tidigt till exempel.


    Vitsen är att man kan förklara för barnet och barnet kan sluta se alla runtom sig som helt tappade, bland annat. Det är en rätt bra sak att förstå om sig själv, att man kanske är mer annorlunda än man inser.

    Och att andra inte bara är lata när de inte har lika lätt att förstå eller minnas läxor och andra uppgifter.
  • Jemp

    Särbegåvning är ju utifrån iq-test men normalvariationen är ju väldigt stor. Dvs man kan vara extra intelligent utan att räknas som särbegåvad. I det spannet ligger nog även min egen son.

    Spontant låter det mer som att han gärna ägnat sig åt sina intressen och har rätt lätt för sig i skolan. Skolan ska kunna anpassa oavsett (men det verkar lite si och så i praktiken tyvärr...).

  • Jemp
    Snömamman skrev 2021-12-28 16:32:44 följande:

    Det känns svårt att avgöra på den lilla info du skriver. Min nyblivna 6-åring bygger Lego från 9 år självständigt (dock inte av typen tekniklego). Pärlor sitter hon med i timtal och älskar mönster både med pärlor och teckningar. Men å andra sidan jobbar man med mönster i princip hela förskoleklassen. Men det handlar mest om att hon är bra på att koncentrera sig och har tålamod. Hon kommer säkert få rätt lätt för sig i skolan men inte så att hon är särbegåvad.

    Storebror är motsatsen. Har superlätt att lära sig men noll tålamod och koncentrationsförmåga så måste man traggla så tröttnar han. Men han lär sig väldigt lätt utan att traggla. Han pratade hela meningar med jättestort ordförråd när han var 2 år. Helt ointresserad av att lära sig bokstäver och kunde väl hälften när han började f-klass. Till höstlovet läste han utan att ljuda högt och till jul läste han flytande. Nu går han i trean och läser Harry Potter. Han har alltid alla rätt på mattetesterna men ligger alltid efter i matteboken eftersom han hinner typ 5 uppgifter på en lektion (40 minuter) och mest sitter och filosoferar. Veckans ord och engelskaglosorna kan han redan när de kommer hem och han har precis gått från blickprohramnering till script-programmering. Han skulle ev. kunna vara ?lätt? särbegåvad men eftersom han har så dålig koncentrationsförmåga och inget tålamod blir det svårt att avgöra.

    Problemet med din sons ålder är ju att det mesta i ettan är sånt de redan gjort i f-klass. De som förstod allt i f-klass lär sig inte så mycket nytt i ettan beroende på hur mycket lärarna hinner individualisera och utmana.


    Bristande koncentrationsförmåga i just tragglande kan ju också bero på understimulans.
  • elin1989
    Anonym (Ugglan) skrev 2021-12-28 17:38:12 följande:

    Vitsen är att man kan förklara för barnet och barnet kan sluta se alla runtom sig som helt tappade, bland annat. Det är en rätt bra sak att förstå om sig själv, att man kanske är mer annorlunda än man inser.

    Och att andra inte bara är lata när de inte har lika lätt att förstå eller minnas läxor och andra uppgifter.


    Men vad ska man förklara? Att barnet är mycket smartare än de andra barnen och det är därför det inte är så kul att leka med dem? Vad ska en 6-åring göra med den informationen?

    Sen är det klart att man ska lära sina barn att andra funkar på olika sätt och kan ha svårigheter med saker. Men förstår inte vad en stämpel som topp 5% IQ ska vara bra för. Skolan ska möta barns behov oavsett. Det finns väl en anledning att vi inte mäter alla barns IQ på rutin. Det är liksom inte så meningsfullt.
  • Törstiga tuppen

    Min son är särbegåvad fick vi veta i samband med utredning på BUP via tester av logik,motoriska, språkliga tester. Man testade även spatial förmåga. De sade bara att han har IQ över 132 vilket ca 2% har. Han var där eftersom han var omotiverad och ointresserad av undervisningen. Att man gillar att bygga legosatser för äldre känns inte som ett tecken. Varför är det ens viktigt?

  • Anonym (Ugglan)
    elin1989 skrev 2021-12-28 18:09:50 följande:
    Men vad ska man förklara? Att barnet är mycket smartare än de andra barnen och det är därför det inte är så kul att leka med dem? Vad ska en 6-åring göra med den informationen?

    Sen är det klart att man ska lära sina barn att andra funkar på olika sätt och kan ha svårigheter med saker. Men förstår inte vad en stämpel som topp 5% IQ ska vara bra för. Skolan ska möta barns behov oavsett. Det finns väl en anledning att vi inte mäter alla barns IQ på rutin. Det är liksom inte så meningsfullt.
    Nu resonerar jag kring hela barnets uppväxt, inte bara när de är 6 år.

    I mellanstadiet hade jag varit tacksam om någon hade förklarat varför jag fick order att vara hjälplärare åt andra i klassen och varför de nästan aldrig hade alla rätt på läxförhöret fast vi läst och repeterat samma saker ihop. 

    Och svenska skolan är URDÅLIG på att möta begåvade barns behov. Den var usel på 80-talet när jag gick. Min mamma fick en allvarlig uppläxning av läraren för att jag redan kunde läsa, när hon försiktigt frågade om jag inte kunde få läsa en kapitelbok istället medan de andra övade på att känna igen bokstäver. Det skulle man inte tro att man hade något för! Jag fick minsann sitta och ljuda vokaler med dom andra, för här ska ingen tro att den kan nåt!

    Lika erbarmligt dåligt var det när min son började skolan fast vi försökte och försökte säga att det de gjorde inte fungerade och höll på att få min son att vägra vara med på matematiklektionerna, fast han älskade matte.

    Är det verkligen dit man ska behöva komma med sitt begåvade barn?

    Så svar på din fråga: Uppenbarligen behöver lärarna i svenska skolan se ett IQ-test för att de ska ge barnet rätt nivå av undervisning. För föräldrarna tror man inte alls på. 
  • Nisse2012
    Anonym (Särbegåvat barn?) skrev 2021-12-28 15:57:40 följande:
    Tack för att du delade med dig. Hur märkte ni det här med matte/ tal? Hur tar det sig utryck? 
    Siffror har varit ett stort intresse sedan han var väldigt liten. Storebrorsan (som läser teknisk på gymnasiet)  testade honom och gav honom tal att räkna i huvudet. Han åt hamburgare samtidigt som han svarade på dem. Brorsan blev imponerad. Talen var lätta för en vuxen men inte för ett litet barn. Han har också skrivit långa talserier på rullar.

    Förskolan sa att han kunde förklara saker kring tekniska saker som pedagogerna inte har tänkt på.

    Har märkt att när han började skolan så har han blivit mer mot normen. Dock har han en stort intresse för att bygga saker som är lite udda. Senast byggde han en tysk 2:a världskrigshjälm av glasspinnar (realistisk trots materialval)
  • Anonym (Fia)
    Anonym (Ugglan) skrev 2021-12-28 18:52:57 följande:
    Nu resonerar jag kring hela barnets uppväxt, inte bara när de är 6 år.

    I mellanstadiet hade jag varit tacksam om någon hade förklarat varför jag fick order att vara hjälplärare åt andra i klassen och varför de nästan aldrig hade alla rätt på läxförhöret fast vi läst och repeterat samma saker ihop. 

    Och svenska skolan är URDÅLIG på att möta begåvade barns behov. Den var usel på 80-talet när jag gick. Min mamma fick en allvarlig uppläxning av läraren för att jag redan kunde läsa, när hon försiktigt frågade om jag inte kunde få läsa en kapitelbok istället medan de andra övade på att känna igen bokstäver. Det skulle man inte tro att man hade något för! Jag fick minsann sitta och ljuda vokaler med dom andra, för här ska ingen tro att den kan nåt!

    Lika erbarmligt dåligt var det när min son började skolan fast vi försökte och försökte säga att det de gjorde inte fungerade och höll på att få min son att vägra vara med på matematiklektionerna, fast han älskade matte.

    Är det verkligen dit man ska behöva komma med sitt begåvade barn?

    Så svar på din fråga: Uppenbarligen behöver lärarna i svenska skolan se ett IQ-test för att de ska ge barnet rätt nivå av undervisning. För föräldrarna tror man inte alls på. 
    Gick också under 80-talet men hade istället turen att ha en riktigt bra lågstadielärare som alltid hade mer utmaningar och andra böcker på lur. Hade som kontrast riktigt dålig lärare i mellanstadiet vilket gjorde att jag gick från att älska till att hata skolan. Då jag har ADD blev det inget fokus alls på något skolarbete, utan bara till att hitta på skit för att straffa läraren som var så dålig och dessutom orättvis mot andra elever. Högstadiet igen blev det lite blandat. 

    Min mamma har i efterhand önskat jag haft möjlighet till en skola mer anpassad efter min begåvning (ingen lade ju ens märke till vad jag gjorde eller inte gjorde då jag ändå hade mer eller mindre alla rätt på alla prov - förutom under mellanstadiet då - vilket gjorde att koncentrationsproblemen inte upptäcktes eller att jag helt saknade förmågan att göra läxor, vilket som ställde till mer problem på universitetet senare), men jag tror inte man kan säga att skolan är urdålig på att hantera det alltid, men det är väldigt beroende på tur med lärare. De bra jag hade hade nästan aldrig några problem att hantera det, tyvärr finns det många dåliga. Det kan nog säkert vara än värre idag än då jag gick under 80 och 90-talet. Du hade uppenbarligen mer otur än jag med lärarna, de flesta av mina tyckte istället att det var roligt att de för en gångs skull fick en utmaning. Speciellt min biologilärare i högstadiet hade mycket roligt med att han alltid var tvungen att förklara alla eventuella logiska oklarheter i de frågor han formulerade på prov och vilka svar som kunde anses korrekta. (mitt "specialområde" ligger inom logik, vilket lett till lite lustigheter då ADD:n medför brister i arbetsminnet (dock inom normalvariation, men jämfört med resten är det gravt nedsatt)och sätter käppar i den rena räkning som ofta förknippas med matematik i grundskolan, och du uppenbarligen har väldigt gott, där de inte kunde förstå varför jag relativt ofta hade fel på det som ansågs "lätt" och aldrig något på det de ansåg "svårt")

    Tror det viktigaste inom grundskole- och gymnasieskolan är att alla får en tillräcklig utmaning för att dels hålla intresset uppe och dels tillräckligt för att man ska behöva kämpa lite snarare än vad man faktiskt lär sig, men att man lär sig att "studera", det är något som är mycket svårare att lära sig senare medan de faktiska kunskaperna inhämtas väldigt snabbt även senare i livet om man är begåvad och har en vana av att mentalt behöva anstränga sig. 
  • Anonym (Särbegåvat barn?)
    Törstiga tuppen skrev 2021-12-28 18:39:43 följande:

    Min son är särbegåvad fick vi veta i samband med utredning på BUP via tester av logik,motoriska, språkliga tester. Man testade även spatial förmåga. De sade bara att han har IQ över 132 vilket ca 2% har. Han var där eftersom han var omotiverad och ointresserad av undervisningen. Att man gillar att bygga legosatser för äldre känns inte som ett tecken. Varför är det ens viktigt?


    Fast det handlar inte om att han är intresserad av att bygga Legosatser för äldre utan att han gör det så extremt metodiskt, uthålligt och utan några som helst problem. Brorsan som är två år äldre fastnar, gråter och behöver hjälp på samma byggsats. Brorsan är däremot väldigt allmänbildad för sin ålder så han har också områden där han är bra.

    Jag bara slås över att sonen på 7 tycker det är lika kul att spela mattespel på Ipaden som brorsan tycker det är att spela fortnight. Sonen på 7 bygger också hus i minecraft som är hästlängder före äldre brorsan i både utseende, kreativitet och svårighetsgrad.

    Så utifrån mina referenser har han något särskilt. Om det snarare är en begåvning än en särbegåvning kan så absolut vara. Varför jag vill veta är ju såklart för att jag vill stödja honom i hans utveckling om så är fallet.
  • Anonym (Särbegåvat barn?)
    Jemp skrev 2021-12-28 17:52:21 följande:

    Särbegåvning är ju utifrån iq-test men normalvariationen är ju väldigt stor. Dvs man kan vara extra intelligent utan att räknas som särbegåvad. I det spannet ligger nog även min egen son.

    Spontant låter det mer som att han gärna ägnat sig åt sina intressen och har rätt lätt för sig i skolan. Skolan ska kunna anpassa oavsett (men det verkar lite si och så i praktiken tyvärr...).


    Så kan det absolut vara. Jag är bara nyfiken eftersom jag vill stödja honom hur det än är. Jag kan bara inte känna igen mig själv eller vår äldre son i denna uthållighet, finurlighet och kreativitet som yngre sonen visar.
  • elin1989
    Anonym (Ugglan) skrev 2021-12-28 18:52:57 följande:

    Nu resonerar jag kring hela barnets uppväxt, inte bara när de är 6 år.

    I mellanstadiet hade jag varit tacksam om någon hade förklarat varför jag fick order att vara hjälplärare åt andra i klassen och varför de nästan aldrig hade alla rätt på läxförhöret fast vi läst och repeterat samma saker ihop. 

    Och svenska skolan är URDÅLIG på att möta begåvade barns behov. Den var usel på 80-talet när jag gick. Min mamma fick en allvarlig uppläxning av läraren för att jag redan kunde läsa, när hon försiktigt frågade om jag inte kunde få läsa en kapitelbok istället medan de andra övade på att känna igen bokstäver. Det skulle man inte tro att man hade något för! Jag fick minsann sitta och ljuda vokaler med dom andra, för här ska ingen tro att den kan nåt!

    Lika erbarmligt dåligt var det när min son började skolan fast vi försökte och försökte säga att det de gjorde inte fungerade och höll på att få min son att vägra vara med på matematiklektionerna, fast han älskade matte.

    Är det verkligen dit man ska behöva komma med sitt begåvade barn?

    Så svar på din fråga: Uppenbarligen behöver lärarna i svenska skolan se ett IQ-test för att de ska ge barnet rätt nivå av undervisning. För föräldrarna tror man inte alls på. 


    För ett särbegåvat mellanstadiebarn borde det inte komma som en chock att alla de andra barnen inte också får alla rätt på proven.

    Med undantag av min lågstadielärare så känner jag faktiskt inte igen att skolan överlag skulle vara så obrydd. Jag fick massor av uppmuntran (även om de flesta initiativ kändes ganska meningslösa egentligen) och skolan gjorde alltid sitt bästa. Jag fick böcker för de äldre klasserna, fick göra specialprojekt, läste vissa ämnen med andra klasser etc. Men man kan ju liksom inte förvänta sig att ett barn som har det lätt för sig ska få specialundervisning och massor med resurser, de resurserna behövs till barnen som har det svårt.

    Jag vet inte om det är någon större katastrof att skolan inte är en spännande utmaning hela tiden. Det är jättesvårt att hitta en perfekt balans mellan lätt och svårt för varje enskilt barn alla gånger. Jag tyckte skolan var dödtrist. Hade MVG i allt när jag gick ut högstadiet utan att försöka. På gymnasiet och senare högskola blev det förstås gradvis svårare och jag var inte van vid att behöva jobba alls. Hade bra betyg från gymnasiet men ingenting spektakulärt. Tappade totalt motivationen på högskolan och gick ut med mediokra betyg i allt. MEN min relativa begåvning har alltid varit en enorm fördel i livet. När jag sen återfann motivationen doktorerade jag utan större problem och ansträngning till exempel.

    Så ett barn som har det lätt för sig på det sättet har det redan rätt bra förspänt (även om de förstås kan ha andra problem orelaterade till begåvning). Att sätta en stämpel för att särskilja var de ligger på en begåvningsskala känns för mig väldigt märkligt och meningslöst.
  • Spucks
    Anonym (Särbegåvat barn?) skrev 2021-12-28 22:15:09 följande:
    Varför jag vill veta är ju såklart för att jag vill stödja honom i hans utveckling om så är fallet.
    Och varför är det då relevant om han har en särbegåvning eller inte? Förhåller du dig annorlunda beroende om han har en särbegavning eller inte? Borde man inte stödja sitt barn oavsett?
  • Anonym (Särbegåvat barn?)
    Spucks skrev 2021-12-29 08:12:04 följande:

    Och varför är det då relevant om han har en särbegåvning eller inte? Förhåller du dig annorlunda beroende om han har en särbegavning eller inte? Borde man inte stödja sitt barn oavsett?


    Nu försöker du ju bara vara irriterande och provokativ.
  • Spucks
    Anonym (Särbegåvat barn?) skrev 2021-12-29 08:41:18 följande:
    Nu försöker du ju bara vara irriterande och provokativ.
    Nej, jag ställer en enkel fråga, eftersom jag förstår inte varför det är så viktig för dig att sätta en stämpel på ditt barn.
  • Anonym (Särbegåvat barn?)
    Spucks skrev 2021-12-29 08:45:35 följande:

    Nej, jag ställer en enkel fråga, eftersom jag förstår inte varför det är så viktig för dig att sätta en stämpel på ditt barn.


    Det är inte viktigt utan jag är snarare nyfiken om han kan tänkas vara särbegåvad. Självklart stödjer man sina barn oavsett nivå på begåvning. Men också som folk påpekar här- ibland blir man förbisedd just för att man är bra. Barnet levererar och man tänker kanske inte på att det behöver stimuleras ytterligare. Det handlar inte om att man inte bryr sig men livet är fullt av måsten och just när allt går bra väljer man ibland, utan att tänka på det, att lägga sitt fokus och energi där det finns problem. Utan extra fokus på ett barn med särbegåvning kan det ju bli problem pga bristande stimulans.
  • Spucks
    Anonym (Särbegåvat barn?) skrev 2021-12-29 08:55:16 följande:
    Det är inte viktigt utan jag är snarare nyfiken om han kan tänkas vara särbegåvad. Självklart stödjer man sina barn oavsett nivå på begåvning. Men också som folk påpekar här- ibland blir man förbisedd just för att man är bra. Barnet levererar och man tänker kanske inte på att det behöver stimuleras ytterligare. Det handlar inte om att man inte bryr sig men livet är fullt av måsten och just när allt går bra väljer man ibland, utan att tänka på det, att lägga sitt fokus och energi där det finns problem. Utan extra fokus på ett barn med särbegåvning kan det ju bli problem pga bristande stimulans.
    Okej, tack för svaret, det var ju därför jag frågade. Om det finns problem i skolan att lärarna är som någon annan här beskrev (att de struntar i vart barnet står om man inte har skriftlig bevis att hen kan mer) och det är risken att barnet blir helt uttråkat och/eller frustrerad i skolan pga det, är det ju värt att göra en utredning. Då kan du vända dig till BUP, som någon annan föreslog.
    Men handlar det enbart om hur man själv kan stötta barnens talanger och intressen spelar det ingen roll i vilken kategori av beg
    åvning barnet faller, för man utgår ju ändå alltid ifrån barnet, oavsett begåvning. Då kan du helt enkelt googla (eller starta en ny tråd) efter tipps om hur du kan stötta ditt barns talanger ännu mer.
  • Anonym (Siri)
    Anonym (Ugglan) skrev 2021-12-28 18:52:57 följande:
    Och svenska skolan är URDÅLIG på att möta begåvade barns behov. Den var usel på 80-talet när jag gick. Min mamma fick en allvarlig uppläxning av läraren för att jag redan kunde läsa, när hon försiktigt frågade om jag inte kunde få läsa en kapitelbok istället medan de andra övade på att känna igen bokstäver. Det skulle man inte tro att man hade något för! Jag fick minsann sitta och ljuda vokaler med dom andra, för här ska ingen tro att den kan nåt!
    Det var samma för mig, jag håller med dig. Det finns ju till viss del genetik bakom logiskt tänkande, minne och förmåga att lära sig nya saker så jag förstår ju att min son är som han är pga jag och min man också alltid haft lätt för oss. Men han är ändå vassare än oss. Jag kunde läsa innan "lekis" som det hette på 80-talet och tyckte det var trist i skolan när man gick fram med vatten och pensel och ritade bokstäver på svarta tavlan. Jag läste redan själv. Och det man är ute efter då som förälder är ju inte en tillsägelse för att man drillat barnet för hårt, vilket många verkar tro - utan att man helt ärligt bara vill att skolan bemöter ens barn där hen är. Eftersom normalspannet inom allt vetenskapligt är väldigt stort så kommer skolan och lärarna att behöva anpassa åt båda hållen. Du kommer ha många i mitten men  likväl någon i nedre spannet som för den sakens skull inte ska gå i särskola. Samt förmodligen även någon i det övre spannet. Alla ska utmanas. För dem i det nedre spannet så kan tid i många fall kompensera för förmågan om barnen ges tid i skolan eller i hemmet. Men för den som ligger långt fram behövs utmaningar. 
    Jag har ju inte "gjort" något särskilt för att min son ska bli så här, han har haft bilar, klossar, lego och ett leksakskök precis som alla andra barn. Men han har dragits till vissa saker mer än till andra utifrån hur han är som person.
  • Jemp
    elin1989 skrev 2021-12-29 01:53:27 följande:

    För ett särbegåvat mellanstadiebarn borde det inte komma som en chock att alla de andra barnen inte också får alla rätt på proven.

    Med undantag av min lågstadielärare så känner jag faktiskt inte igen att skolan överlag skulle vara så obrydd. Jag fick massor av uppmuntran (även om de flesta initiativ kändes ganska meningslösa egentligen) och skolan gjorde alltid sitt bästa. Jag fick böcker för de äldre klasserna, fick göra specialprojekt, läste vissa ämnen med andra klasser etc. Men man kan ju liksom inte förvänta sig att ett barn som har det lätt för sig ska få specialundervisning och massor med resurser, de resurserna behövs till barnen som har det svårt.

    Jag vet inte om det är någon större katastrof att skolan inte är en spännande utmaning hela tiden. Det är jättesvårt att hitta en perfekt balans mellan lätt och svårt för varje enskilt barn alla gånger. Jag tyckte skolan var dödtrist. Hade MVG i allt när jag gick ut högstadiet utan att försöka. På gymnasiet och senare högskola blev det förstås gradvis svårare och jag var inte van vid att behöva jobba alls. Hade bra betyg från gymnasiet men ingenting spektakulärt. Tappade totalt motivationen på högskolan och gick ut med mediokra betyg i allt. MEN min relativa begåvning har alltid varit en enorm fördel i livet. När jag sen återfann motivationen doktorerade jag utan större problem och ansträngning till exempel.

    Så ett barn som har det lätt för sig på det sättet har det redan rätt bra förspänt (även om de förstås kan ha andra problem orelaterade till begåvning). Att sätta en stämpel för att särskilja var de ligger på en begåvningsskala känns för mig väldigt märkligt och meningslöst.


    Självklart ska de som har det svårt i skolan få resurser och extra stöd, men skollagen säger faktiskt anpassning utifrån allas behov, även för de som har det lättare. Tyvärr hålls de istället ofta tillbaka.

    Själv känner jag tyvärr inte igen anpassningarna du beskriver alls (från min egen skolgång) mer än att vi var en liten grupp som läste engelskaböcker i lågstadiet.

    För egen del- jag ligger högt men inte rent särbegåvad, har alltid haft problem med självförtroendet dock- ger mig kunskapen inte bara mer tålamod med andra utan också mer tillit till mig själv: att jag ser andra saker eller jobbar snabbare betyder inte att jag gör fel utan snarare tvärtom.

    Jag har, som du, haft lätt för mig fram till universitetet och ändå nött i skolan.

    Andra i samma sits tappar motivationen helt och struntar istället i skolan. Det är snarare det jag är orolig för.
Svar på tråden Hur vet jag om mitt barn är särbegåvat?