Inlägg från: Anonym (JK) |Visa alla inlägg
  • Anonym (JK)

    Ångrar abort:((

    Jag gjorde abort för ca. en månad sen som jag ångrar så mycket:(( Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare men det är som att min kropp skriker efter barn, efter det. :( Har inga barn sedan tidigare och även om man haft längre förhållanden som ändå varat ett par år så har den där "riktiga" barnlängtan aldrig riktigt infunnit sig. Är +34 år och inser samtidigt att min tid "rinner iväg". Och förstår att det är konstigt att jag aldrig haft den här längtan förut. Men jag inser nu att jag vill ha barn och ångrar såklart mitt beslut. Hade tunnelseende och kunde bara se en utväg där och då:(. Har egentligen inte kunnat tänka på något annat sen dess.

    Sedan aborten har tankar på barnet dykt upp, barnvagnar, barnkläder, tänker på barnets små händer och fötter :( Och har även tänkt ut ett namn till barnet.
    Förstår ju att det låter helt sjuk (?). Men önskar bara att jag kunde få tillbaks det och få det ogjort eller att barnet skulle ha överlevt:(. Vill ha tillbaks "mitt barn" nu:((((. Har inte vågat testa mig med efter det heller för vet inte hur jag skulle ta ett minus på stickan. :( Var så oförberedd när jag plussade, aldrig tänkt eller föreställt mig hur ett liv med barn skulle se ut (självklart att man tänkt tanken), men aldrig att man rannsakat sig själv på det sättet som nu. Fattar inte att man inte blev mer ifrågasatt av vården eller att dom inte ställde några frågor alls, vad man tänker om t.ex. barnafödande, fertilitet, etc. också med tanke på ens ålder, vilket hade kunnat få mig att iallafall tänka tanken om hur en vardag med barn hade sett ut. Fattar inte att vården kan ta så lättvindigt på ett så stort beslut. Förstår såklart att man har aborträtt men att det sker utan några som helst samtal eller frågor innan. Jag vill ju såklart har barn och inser nu vad jag gjort:///

    Önskar att jag hade tänkt att "allt löser sig", istället för att tänka på det som varit och allt det negativa. Eller varit rädd. Man hade ju fixat det:(((. Vet inte om det är normalt att känna såhär efteråt och hur går man vidare? :( har även funderat på om man skulle skaffa barn som ensamstående om ett år om man inte träffar någon partner och om man nu ska börja förbereda sig för det. Men vet inte hur jag ska gå vidare här och nu när min kropp skriker efter barn som den gör nu:(. Och snälla, kom inte med dömande kommentarer, vet inte hur jag ska klara av det. :/

  • Svar på tråden Ångrar abort:((
  • Anonym (JK)

    Känner också att det är så konstigt, eller ledsamt varför den här längtan eller alla tankar på barnet inte kunde komma där och då, när jag fick beskedet:(. Men kunde inte berätta om det för (knappt) någon och var så ensam i beslutet. Visste inte hur jag skulle hantera det. Önskar bara jag kunde gjort annorlunda eller spolat tillbaka tiden och gjort/hanterat situationen på ett annorlunda sätt.

    Avundas alla modiga människor som vågar skaffa barn och vet inte var den här rädslan för barn kommer ifrån. Borde ju vara något av det naturligaste som en kvinna ställs inför och ändå tar man inte emot den här "gåvan" när man får den eller det livet ger en.

  • Anonym (JK)
    annabellelee skrev 2021-12-29 17:00:26 följande:

    Du kan ju inte gå tillbaka i tiden och ändra något, och sjukvården gjorde helt rätt som inte ifrågasatte ditt beslut (hur skulle det känts för någon som inte ville ha barn att bli ifrågasatt?).

    Det enda du kan göra nu är ju att ta kunskapen med dig framåt:hur ska du agera nu när du vet detta?


    Ja, jag inser ju att jag inte har hela livet framför mig eller tiden på min sida. Och det viktigaste är att jag fixar allt runt omkring mig som behöver vara fixat (vad gäller jobb och så) först, om man nu vill ha till ett barn till världen, eller vad man ska säga eller innan man går vidare med något.

    Har även pratat om det här med den som jag blev gravid med, och nämnt min längtan (vi har inget fast förhållande), och trots hans ålder (han har heller inga barn sedan förut), så vill han vänta i ett år iallafall eller att man ska varit tillsammans eller bott ihop ett år. Jag håller med om att det är en bra utgångspunkt om man haft tiden på sin sida och varit ung. Men jag tror inte jag kan vänta ett år. Men ja, det kanske kan vara värt att sätta igång och kolla upp hur processen kring att skaffa barn ensam ser ut och om det är långa väntetider osv. Om man ändå ska stå i kö i ett år kan man lika gärna börja förbereda sig redan nu. Samtidigt vet jag inte hur relationen kommer utvecklas med den här killen. Men det ena borde ju inte utesluta det andra. Står man där ensam om ett år eller om relationen inte gått framåt under kommande halvåret (eller efter nån månad borde man ju veta var man står, kan man ju tycka?), så har man ju kanske ett alternativ iallafall (om det inte händer något det kommande året).

    Det är väl egentligen det enda positiva som den här erfarenheten fört med sig, att man är öppen för barn. Annars kanske man levt i blindo i hela sitt liv och ändå varit barnlös eller inte vågat beröra dom här frågorna innan det faktiskt var försent. :/ om man nu ska försöka tänka positivt på nåt sätt.
  • Anonym (JK)

    Men samtidigt vill jag ju inte ha barn själv, utan man vill ju ha "kärnfamiljen" eller vad man ska säga och att man är två i föräldraskapet. Önskar bara att den här killen hade varit öppen för barn inom ett halvår t.ex. om allt hade varit bra.

  • Anonym (JK)
    Anonym (Ovillig pappa = dålig pappa) skrev 2021-12-29 18:37:12 följande:

    Att skaffa barn med en man som inte vill bli pappa är inte en god idé. Så bra att du gjorde abort. Att det fick dig att inse att du vill bli mamma är ju också bra, nu kan du jobba på att träffa en ny man som också vill det! Du kan också undersöka möjligheten att skaffa barn på egen hand om det skulle bli aktuellt.


    Jag håller med om att föräldraskap är något man är två om att besluta. Men samtidigt är det ju ingen som tvingar pappan att vara närvarande. Är nog många ensamstående mammor vars barn har det bättre utan en pappa (om den inte väljer att vara närvarande) än i en kärnfamilj, som ändå inte funkar som den ska. :/ tror inte det finns några garantier för det ena eller andra och hur efterlängtat ett barn än kan vara finns det inga garantier för att man håller ihop efteråt ändå.
  • Anonym (JK)
    Jimsonweed skrev 2021-12-29 20:20:50 följande:

    Det är ju bättre att du ångrar en abort för en unge iaf så det kan du väl trösta dig med. Ta hand om dig och håll dig undan från icke steriliserade män om du inte vill bli med barn . Fler män borde ju steriliseras så man slipper behöva oroa sig. Kram på dig


    Nej, men samtidigt hör man ju folk som endast ångrar abort, men det är sällan eller aldrig någon ångrat ett barn. Så det säger väl en del.
  • Anonym (JK)
    Anonym (Mamu) skrev 2021-12-30 00:31:39 följande:

    Ja, jag skulle råda att bara köra på som ensamstående. Fertiliteten kan sjunka rejält fort och ett år kan vara betydelsefullt. Om mannen är något att ha borde han kunna rucka på sitt ett årsprincip.

    Sedan är det tusen ggr bättre att vara ensam än med en pappa som inte är bra.

    Jag ångrar att jag inte skaffade barn själv. Jag har gjort det sämsta valet. Jag får ta hand om barnet helt själv än så länge, alla nätter, dagar, sömnbrist etc. Mannen gjorde/gör ingenting utan gnällde/gnäller bara igenom hela graviditeten och till nu när barnet är sex månader. Trots det ska han bestämma saker och ha vårdnaden om barnet, ta halva barnbidraget, föräldraledighet. Vi är särbo så han har ju inte handlat eller hjälpt till varken praktiskt, känslomässigt eller ekonomiskt. Jag har gjort och köpt allt, fixat allt och känslomässigt är han så negativ att han bara förstör. Vore mycket enklare i livet att inte ha honom alls med i detta.

    Tyvärr så måste jag dras med honom då barnet är så litet och behöver oss båda. Så då måste jag umgås med denna idiot till människa för barnets skull.


    Tack för svar. Ja, det är väl det som är problemet om man inte kommer överens med pappan. Så förstår på det sättet att det kanske är bra om man har bra förutsättningar innan man skaffar barn med någon och vet hur den andra personen funkar. Men samtidigt tänker jag att människor alltid kan förändras och det inte finns några garantier för någonting. :( Även om jag på ett sätt kan se att mitt beslut var det bästa beslutet just där och då, iallafall ekonomiskt sätt, samtidigt som jag kan ångra mig. Saknar ju att ha barn och familj, och vet inte/förstår inte hur jag kunnat levt mitt liv i "ensamhet" under 34 år.. (även om man haft längre förhållanden, men är ju inte samma sak). Känner mig helt plötsligt helt utanför sa
  • Anonym (JK)

    samhället på något sätt. Då jag förstår att man borde ha barn och familj vid den här åldern. Och kunde haft en dotter på fyra år om man skaffat barn vid t.ex. 30år. :( och sen att man slösade flera år på en relation där man inte ens tog upp saken eller pratade om det. :( Men det är väl så att man mognar i olika takt. :( önskar bara jag hade fått dem här känslorna tidigare:(.

  • Anonym (JK)

    Men känner återigen sån ångest. Har ont i magen och inte får man nån hjälp av vården i det här landet heller. Vill ha tillbaks barnet och önskar bara att jag kunde spola tillbaks tiden, och få det ogjort :(. vet inte hur jag kunde fatta ett sånt korkat beslut:(((. hur jag kunde vara så enkelspårig och inte överväga alla alternativen:((.

  • Anonym (JK)

    En annan sak som jag reagerar på, är att man inte kunde se den ena äggstocken på UL??? borde dom inte sagt eller nämnt nåt om det under undersökningen? Hade dom informerat det så hade jag kanske också tänkt om och om inte annat, kanske övervägt beslutet??? hur kan äggstocken inte synas?? dom såg bara en på UL och det här läste jag inte förens i efterhand men på undersökningen nämnde dom ingentingGråterGråterGråterGråter

  • Anonym (JK)
    Anonym (....) skrev 2021-12-31 06:58:28 följande:

    Nu kommer det här att låta hårt men, du kan inte skylla på vården, det är ju självklart att de inte ska försöka styra någon åt något håll, man kan be att få prata med en kurator men det är inget måste. Om du ändå är 34 år så kanske de tog för givet att du verkligen tänkt över detta vilket du faktiskt inte verkar ha gjort ordentligt.

    Som andra skriver så kan det ju vara hormoner och det är ganska självklart att dessa känslor kommer, det är ändå en stor sak påverkar en oavsett om man vet att det var rätt beslut.

    Du har inte ens ett förhållande med han du blev gravid med, ni bor inte ihop, börja där, det blir väldigt tungt och ganska dödsdömt att börja med barn och ta alla delar efteråt, det är en stor omställning med barn och börjar man med en stabil grund så är det lättare.

    Jag är 37 och väntar 3e barnet, har många i min vänskapskrets som är mellan 35-38 som precis fått eller väntar sitt första, även om du kanske inte har all tid i världen så är det inte så bråttom som du verkar tro.


    Ja, det är väl klart att dom inte ska styra åt något håll. Fast samtidigt kan jag tycka att om dom märker att man är i "upplösningstillstånd", att dom vet om att man inte pratat eller berättat det för någon, och då kanske inte heller processat "plusset" eller beskedet att man är gravid ens, att det smartaste hade varit att kanske vänta med att ta ett beslut innan man t.ex. pratat med kurator. Vet att man inte kan skylla på någon men känner mig ändå pressad i situationen jag var i (pga. utomstående faktorer). Sen sa även gyn. som jag träffade att "hon fick barn/blev förälder när hon var 37år och att det inte är omöjligt". Nej, men bara för att det funkade för henne så betyder det ju inte att det kommer gå för alla andra. Sen vet man ju inte hur länge hon försökte eller att hon kanske inte försökt innan etc. Så det där att hålla sina åsikter för sig själv, eller trycka åt något håll, nej, då borde hon kanske inte sagt så heller. Men som sagt, vet att man inte kan lägga skulden på någon. Men önskar bara man hade fått mer stöd i situationen, om inte annat så av vården iaf. Hur vet man ens vem man ska kontakta i en sån situation? Hade man kontaktat typ BVC istället för abortmottagningen så hade man nog fått ett helt annat bemötande. :/ och är man helt själv i att få ett sånt besked. Vem ska man ens kontakta liksom?? Man är ju helt utelämnad till sig själv om man inte har någon i sin närhet. Men vet ju som sagt att jag inte kan skylla på någon annan :(. Önskar bara att jag inte varit så rädd:/. 
Svar på tråden Ångrar abort:((