När säger ni tack?

Det konstigaste här, och det jag hade reagerat över mest, är ju att han vill, kräver, att du gör något som han själv inte gör. Trots detta så påstår han, ljuger om?, att han har blivit uppfostrad till att tacka mycket. Men det gör HAN ju inte. Vad säger han när du påtalar denna konstiga omständighet?

Han anser att han gör det, men han gör inte det och verkligen inte i den utsträckning som han själv förväntar sig det, dvs att det inte räcker att bara säga tack för att du tog disken eller åh vad fint det blev utan det måste sägas båda två gärna två gånger för att han ska tycka det känns tillräckligt.

Vi tackar och berömmer så ofta vi lägger märke till något. Ett enkelt sätt att visa uppskattning. Har han städat säger jag inte nödvändigtvis tack, men ?åh vad fint du gjort det? eller liknande.

Sedan vi fick barn är vi ännu mer noggranna med det. Tackar högt och ofta, berömmer och hejar på. När vi ber den andra hämta något säger vi ?kan du ta med min telefon är du snäll? eller ?jag vore tacksam om du kan?? istället för ?ta med den?. Blir mycket trevligare här hemma och oj vilka artiga barn vi har!

Det de hör hemma är ju också hur de pratar med oss och andra. Det värmer i hjärtat när 3-åringen säger ?kan du hjälpa mig med vattnet är du snäll? eller ?vad jättegott det här smakade!?.

Det är en så enkel sak och gör så mycket för stämningen. Låg investering - hög avkastning.

Jag och sambon är lite oense om vad man tackar den andre för i vardagen. Jag tycker att man tackar för maten och sen tackar man givetvis om nån gör nåt som man bett den personen att göra eller om den gör nåt för en utan att man bett, tex fixar en kopp varm choklad. Han säger att han är uppvuxen med att man tackar för allt den andra gör, tex plockar undan, diskar, dammsuger mm.

Han blir därför sur när jag inte tackar honom när han gått och småstädat, dock tackar han heller inte mig när jag gjort det. När han städat är han tydlig med att poängtera vad han gjort samt säger att det är skönt att få det fint, något jag håller med om och kan säga nåt om hur fint det är. Sen tar han ofta upp det senare igen att det blivit så fint, ibland säger jag något berömmande igen ibland inte och senare kommer talet om hur otacksam jag är som inte tackar honom för det han gjort.

Oftast när han städar blir resultatet att han lägger allt i en hög som jag senare får ta tag i och städa på riktigt, dvs jag får dessutom merarbete som jag ska sitta och vara tacksam för.

Ska jag börja säga tack till allt han gör och börja poängtera vad jag gjort mer så han tackar mig bättre? Tydligen funkar det ju inte att påtala hur jag upplever det.

Jag och sambon är lite oense om vad man tackar den andre för i vardagen. Jag tycker att man tackar för maten och sen tackar man givetvis om nån gör nåt som man bett den personen att göra eller om den gör nåt för en utan att man bett, tex fixar en kopp varm choklad. Han säger att han är uppvuxen med att man tackar för allt den andra gör, tex plockar undan, diskar, dammsuger mm.

Han blir därför sur när jag inte tackar honom när han gått och småstädat, dock tackar han heller inte mig när jag gjort det. När han städat är han tydlig med att poängtera vad han gjort samt säger att det är skönt att få det fint, något jag håller med om och kan säga nåt om hur fint det är. Sen tar han ofta upp det senare igen att det blivit så fint, ibland säger jag något berömmande igen ibland inte och senare kommer talet om hur otacksam jag är som inte tackar honom för det han gjort.

Oftast när han städar blir resultatet att han lägger allt i en hög som jag senare får ta tag i och städa på riktigt, dvs jag får dessutom merarbete som jag ska sitta och vara tacksam för.

Ska jag börja säga tack till allt han gör och börja poängtera vad jag gjort mer så han tackar mig bättre? Tydligen funkar det ju inte att påtala hur jag upplever det.

Han låter lite narcissistisk...

Oh herregud. Hela familjeliv är nersmetat av alla dessa googlepsykiatriker som slänger ur sig psykiatridiagnoser över allt och alla. Inse att du bara är jävligt pinsam och FÖRSÖK argumentera en uns sakligt. Kanske du till och med skulle våga vädra en liten försiktig åsikt?

Oh herregud. Hela familjeliv är nersmetat av alla dessa googlepsykiatriker som slänger ur sig psykiatridiagnoser över allt och alla. Inse att du bara är jävligt pinsam och FÖRSÖK argumentera en uns sakligt. Kanske du till och med skulle våga vädra en liten försiktig åsikt?

Åååh gäsp... Jag har levt med en narcissist.