Borde vi utreda henne för Asperger?
Jag gör en lång historia något kortare. Jag misstänkte tidigt att min dotter har Asperger men alla runt omkring mig motsade mig och såg inte alls vad jag såg. I låg och mellanstadiet gick hon på en mindre skola med bra lärare. Dottern klarade av skolan utan problem. Hon var en av de bättre eleverna med bra resultat. När det var dags för högstadiet blev hon och klassen flyttade till en större skola. Stökigare klass och högre krav. Problemen började. Dottern fick problem med ångest, huvudvärk och frånvaron ökade markant.
Vi tog kontakt med en enhet som hjälper barn med ångest. Kontaktpersonen där såg vad jag såg och trodde även hon att dottern har Asperger. Fick remiss till BUP som tog emot oss. Mkt fokus på ångesten vilket var bra. Men läkaren var något emot en utredning av Asperger. Han menade att det inte alltid är något bra att ha en diagnos eftersom det kan ge svårigheter i vuxenlivet och han menade att dottern inte hade några större problem. Dottern ville dock ha en utredning så vi gick vidare på det.
Vi fick en bunta blanketter med oss hem vi skulle fylla i. Hemma inser jag att jag inte bara fått dessa blanketter utan läkaren har råkat skicka med kallelser och annat på ett helt annat barn. Jag ringde BUP som i sin tur såg väldigt allvarligt på händelsen och säger att de ska göra en avvikelse. Vi fyllde iaf i våra blanketter och skickade in. Det blev tyst, månaderna gick. Jag ringde upp BUP och de skulle be läkaren ta kontakt med mig. Ingenting hände. Total tystnad.
Då hela situationen med skolan förbättrats avsevärt sedan de började möta henne enligt hennes behov så frågade jag dottern ang utredningen. Hon ville vänta så jag kontaktade inte BUP igen. Jag vet att jag borde ha gjort det, men där och då orkade jag inte bråka.
Tiden har gått och dottern började på gymnasiet i höstas. Hon har gott om vänner, går i en bra klass och betygen är jättebra. Jag frågar ibland hur hon känner kring en utredning men det är inget hon är intresserad av i nuläget.
Men.... Dotterns mentor i skolan nämnde under ett tidigt utvecklingssamtal att för studiernas skull vore en diagnos bra men "hon ville inte pressa oss att göra någon utredning". Dottern har inte behövt något extra stöd ännu, men lärarens ord har gett mig hjärnspöken som får mig att ifrågasätta om vi verkligen gör rätt som inte utreder...? Bör vi utreda? Eller ska vi avvakta tills dottern själv känner att hon vill eller om vi skulle börja märka av att hon verkligen skulle behöva en diagnos? Snälla, ge mig råd!
/Orolig mamma.