Skaffa barn själv?

Det kan vara ett bra alternativ, men man ska vara försiktig med att skaffa barn med folk man inte känner ordentligt (dvs flera års vänskap). Vad händer om TS får sitt drömjobb och vill flytta? Vad händer om hon vill göra en längre resa med barnet? Och den andra föräldern inte godkänner det? Vad händer om det visar sig att de har helt olika syn på barnuppfostran?

Sätt igång med processen på egen hand. Vänta inte längre. Kolla upp vilka valmöjligheter du har. Gå med i någon grupp (för kvinnor som skaffat barn på egen hand) på FB genast för att få råd och stöd. Jag vet att många som gjort ED åkt till St Petersburg eller Riga. Tror att det har med kostnaden att göra. Danmark är ju enklare att åka till. 

Usch vad hemskt. Stackars barn. Snacka om förvirrande att flera vuxna är "föräldrar" men inte ens känner varandra. Otroligt själviskt.

Det är ju precis det som jag anser som fördel när man aktivt leter efter någon att vara förälder med, jämfort med när man skaffar barn med någon för att man är kär i den. När det är föräldrarskap som förbinder, är det ju precis det man fokusera på, dvs. man pratar om hur man tänker på uppfostran och allt rundomkring. Det kör man oftas inte när man är ett par. Och oftas pratar man inte ens om hur man tänker fördela ansvaret - tänk bara på alla tråder här där föräldrar har helt olika syn på hur barnet ska uppfostras, hur mycket varje föräldrar gör osv. Allt detta faller bort när man aktiv letar efter en annan förälder istället för en partner till sig själv. Och de flesta par som skaffar barn pratar nog inte heller om vad som händer om de separera och en av de vill flytta längre bort.

Visst, mycket är enklare om är helt ensam, men jag uppmärksammade bara TS att det finns alternativ i fall hon är orolig om barnet inte känner till sin biologiska pappa.Haha, föräldrarna känner inte varandra? Hur kommer du på det? Det är väl klart att man lära känna den man vill ha barn med. Och nej, barnet blir inte förvirrad av föräldrar som inte har en kärleksrelation med varandra. Många barn lever så och är inte alls förvirrad. Och barnet till föräldrar som aldrig haft en kärleksrelation till varandra slipper dessutom all drama när föräldrarna separera.

Beklagar din situation. Vet lite om branschen du pratar om.

Jag har tidigare hjälpt några till barn. Inte via äggdonation dock. Låter som något som måste gå via landstinget.

Rent praktiskt så får du ju ta hand om barnet. Går det bra för barnen? Ja,  i vart fall för dom jag hjälpt. Det har varit väldigt motiverade människor som valt att skaffa barn på det sättet. Barnen lider ingen brist på uppmärksamhet och omsorg direkt.

Barnet får ju fader okänd i sina papper. Men faderlös är ju inte barnet. Dom jag hjälpte var det tänkt att det aldrig skulle gå att spåra mig. Sen kom dna-tekniken och sköt mig i ryggen så att säga. Dvs ungen kan för en femhundring ta reda på vem pappan är om man ska sammanfatta saken.

Har fått för mig att det inte är så svårt att hitta folk som ställer upp. Det är väl bara att kolla så att dom verkar vettiga, och inte varit allt för aktiva på marknaden så att säga. Sen att ni vill samma sak.

Jag tycker du ska försöka leta upp personer som kom till på detta sätt, och be dem om viktiga råd och tips.

Jag försöker skaffa på egen hand, är tidigt i graviditeten just nu :).

Kör bara! Men se till att ta tag i det snabbt! 

Först vill jag bara säga att han inte är värd dig. Vilken klenis som inte står kvar när det blåser. Du är stark på egen hand!

Att ha en kärnfamilj är ett gammalt koncept som samhället vill mata oss med. Kärlek finns i så mycket mer former. Inget eller ingen ska stå i vägen för din längtan.

Det finns en podd "Jag vill ha barn", finns på Spotify. Tror den kan ge dig styrka i detta.

Kör ??

Jag har varit ensamstående på heltid med mitt barn från start. Jag valde inte att skaffa barn på egen hand (lång historia) men jag vet hur det är. Jag har aldrig ångrat mig, min son är det bästa som någonsin hänt mig trots att det har varit tufft ibland. Jag visste inte att man kunde älska en annan människa så fullständigt och villkorslöst.

Jag hade nästan ingen egentid alls i början men det beror ju på vilket nätverk du har. Ibland har det varit svårt att inte kunna ta en paus och lämna över till en annan förälder när barnet till exempel är sjuk och skriker mycket, trotsar eller inte vill sova.

Jag löste det genom att tänka framåt för att inte bli frustrerad. I stället för att bli fixerad vid att han måste sluta skrika eller sova NU tänkte jag att det här kommer säkert att ta tid och då får det vara så. Det var som om han kunde känna att jag slappnade av. Ibland när han fick utbrott i trotsåldern höll jag bara om honom tills han lugnade sig och sedan kunde vi prata om varför det blev som det blev.

Fast visst fanns det stunder då jag tappade tålamodet och blev arg eller var så trött att jag satt på köksgolvet och grät när han hade somnat. Då brukade jag tänka att den här trotsfasen går över och småbarnstiden går så fort. Nu är min son snart 18 och idag undrar jag vart tiden tog vägen och saknar småbarnsåren.

Andra tillfällen då jag har saknat en annan förälder är både när det har hänt något stort och roligt som första stegen eller när sonen har varit sjuk och jag har suttit ensam i väntrummet. Fast då har jag ringt min mamma, mina syskon eller en vän.

Sonen ser min familj som sin egen och en av mina äldsta väninnor är också som en familjemedlem för honom. De ses på egen hand ibland och han ringer henne och pratar om allt möjligt. Jag är verkligen glad för det eftersom vår familj är så liten. Jag har sett till att det finns andra viktiga vuxna i sonens liv, inklusive bra manliga förebilder.

Ibland har sonen saknat en pappa (hans biologiska är tyvärr inget alternativ) men samtidigt vet han ju inget annat än det liv han har så det är inget han ältar utan bara funderar på ibland. Då tänker jag att det är viktigt att han får äga sin egen upplevelse och att man inte argumenterar emot om att ?vi har det ju bra ändå? etc..

Att vara ensamstående har också gjort mig så mycket starkare än jag trodde att jag kunde bli. Jag fixar verkligen allt här hemma från budget, fritidsaktiviteter, kontakter med skola och sjukvård till hantverksjobb. Jag har fixat rör som läcker, byt ut ventiler och skruvat ihop möbler till förbannelse ha ha. Sonen tyckte att jag var så stark och tuff när han var liten och det gör han till viss del fortfarande.

Om man ska vara krass så separerar många föräldrapar ändå och jag slipper mycket av de problem som mina frånskilda väninnor har. Sonen och jag är fria att göra vad vi vill när vi vill. Vi kan sticka i väg över en helg eller ta en spontan sista minuten-resa utan att behöva fråga någon om lov.

Det har dessutom varit underbart att resa med sonen. När en del kärnfamiljer är ett enda kaos av skrikande barn och stressade föräldrar kan vi plocka snäckor, äta glass och snorkla i lugn och ro. Många sammanboende föräldrar beskriver hur fint det är att kunna ta en dag med ett av barnen ensam eftersom de hinner prata och vara mer närvarande med varandra då. Så är det ju jämt när man är ensamstående på heltid.

Barn till ensamstående föräldrar är ibland mer verbala och mogna just eftersom vi pratar mest hela tiden. Det går inte heller att curla sönder ett barn när man är ensam. Sonen har behövt aktivera sig själv när jag till exempel sköter hushållssysslor. Han har ett driv som jag tror delvis kommer av det. Han är också hänsynsfull och omtänksam på ett sätt som jag tror kommer av att se sin förälder kämpa ensam.

Sedan behöver inte ensamstående förälder betyda att man lever ensam resten av livet. Jag har dejtat och haft ett par längre relationer. Till skillnad från vad man läser här och i andra forum så ser inte alla män ner på ensamstående mammor. Jag har dejtat män som själva har vuxit upp med en ensam mamma och de respekterar en från början eftersom de förstår vad det innebär.

Det finns mycket fördomar om ensamstående mammor, särskilt om de har söner, men det bryr jag mig inte om. Jag vet vem jag är och min son är som vilken kille som helst i sin ålder. Han är en skötsam A-student som tränar hårt och är fin med tjejerna eftersom han respekterar kvinnor.

Kontentan är att om du vill skaffa barn ensam så gör det! Trots att det ibland har varit svårt så har det gjort mig obeskrivligt lycklig och jag har lärt mig så mycket om mig själv, kärleken och livet. Det finns ingen annan relation som kan mäta sig med det.

Dessutom klarar man mycket mer än man tror. Även i stunder när man tänker att det här går inte längre, jag orkar inte mer så ser man ändå till att göra det för man har den bästa motivationen som finns i livet.

Tack. Ska kolla upp.