Anonym (H) skrev 2022-01-06 14:01:13 följande:
Jag har varit ensamstående på heltid med mitt barn från start. Jag valde inte att skaffa barn på egen hand (lång historia) men jag vet hur det är. Jag har aldrig ångrat mig, min son är det bästa som någonsin hänt mig trots att det har varit tufft ibland. Jag visste inte att man kunde älska en annan människa så fullständigt och villkorslöst.
Jag hade nästan ingen egentid alls i början men det beror ju på vilket nätverk du har. Ibland har det varit svårt att inte kunna ta en paus och lämna över till en annan förälder när barnet till exempel är sjuk och skriker mycket, trotsar eller inte vill sova.
Jag löste det genom att tänka framåt för att inte bli frustrerad. I stället för att bli fixerad vid att han måste sluta skrika eller sova NU tänkte jag att det här kommer säkert att ta tid och då får det vara så. Det var som om han kunde känna att jag slappnade av. Ibland när han fick utbrott i trotsåldern höll jag bara om honom tills han lugnade sig och sedan kunde vi prata om varför det blev som det blev.
Fast visst fanns det stunder då jag tappade tålamodet och blev arg eller var så trött att jag satt på köksgolvet och grät när han hade somnat. Då brukade jag tänka att den här trotsfasen går över och småbarnstiden går så fort. Nu är min son snart 18 och idag undrar jag vart tiden tog vägen och saknar småbarnsåren. 
Andra tillfällen då jag har saknat en annan förälder är både när det har hänt något stort och roligt som första stegen eller när sonen har varit sjuk och jag har suttit ensam i väntrummet. Fast då har jag ringt min mamma, mina syskon eller en vän.
Sonen ser min familj som sin egen och en av mina äldsta väninnor är också som en familjemedlem för honom. De ses på egen hand ibland och han ringer henne och pratar om allt möjligt. Jag är verkligen glad för det eftersom vår familj är så liten. Jag har sett till att det finns andra viktiga vuxna i sonens liv, inklusive bra manliga förebilder.
Ibland har sonen saknat en pappa (hans biologiska är tyvärr inget alternativ) men samtidigt vet han ju inget annat än det liv han har så det är inget han ältar utan bara funderar på ibland. Då tänker jag att det är viktigt att han får äga sin egen upplevelse och att man inte argumenterar emot om att ?vi har det ju bra ändå? etc..
Att vara ensamstående har också gjort mig så mycket starkare än jag trodde att jag kunde bli. Jag fixar verkligen allt här hemma från budget, fritidsaktiviteter, kontakter med skola och sjukvård till hantverksjobb. Jag har fixat rör som läcker, byt ut ventiler och skruvat ihop möbler till förbannelse ha ha. Sonen tyckte att jag var så stark och tuff när han var liten och det gör han till viss del fortfarande.
Om man ska vara krass så separerar många föräldrapar ändå och jag slipper mycket av de problem som mina frånskilda väninnor har. Sonen och jag är fria att göra vad vi vill när vi vill. Vi kan sticka i väg över en helg eller ta en spontan sista minuten-resa utan att behöva fråga någon om lov.
Det har dessutom varit underbart att resa med sonen. När en del kärnfamiljer är ett enda kaos av skrikande barn och stressade föräldrar kan vi plocka snäckor, äta glass och snorkla i lugn och ro. Många sammanboende föräldrar beskriver hur fint det är att kunna ta en dag med ett av barnen ensam eftersom de hinner prata och vara mer närvarande med varandra då. Så är det ju jämt när man är ensamstående på heltid.
Barn till ensamstående föräldrar är ibland mer verbala och mogna just eftersom vi pratar mest hela tiden. Det går inte heller att curla sönder ett barn när man är ensam. Sonen har behövt aktivera sig själv när jag till exempel sköter hushållssysslor. Han har ett driv som jag tror delvis kommer av det. Han är också hänsynsfull och omtänksam på ett sätt som jag tror kommer av att se sin förälder kämpa ensam.
Sedan behöver inte ensamstående förälder betyda att man lever ensam resten av livet. Jag har dejtat och haft ett par längre relationer. Till skillnad från vad man läser här och i andra forum så ser inte alla män ner på ensamstående mammor. Jag har dejtat män som själva har vuxit upp med en ensam mamma och de respekterar en från början eftersom de förstår vad det innebär.
Det finns mycket fördomar om ensamstående mammor, särskilt om de har söner, men det bryr jag mig inte om. Jag vet vem jag är och min son är som vilken kille som helst i sin ålder. Han är en skötsam A-student som tränar hårt och är fin med tjejerna eftersom han respekterar kvinnor.
Kontentan är att om du vill skaffa barn ensam så gör det! Trots att det ibland har varit svårt så har det gjort mig obeskrivligt lycklig och jag har lärt mig så mycket om mig själv, kärleken och livet. Det finns ingen annan relation som kan mäta sig med det.
Dessutom klarar man mycket mer än man tror. Även i stunder när man tänker att det här går inte längre, jag orkar inte mer så ser man ändå till att göra det för man har den bästa motivationen som finns i livet.
Tack för detta. Låter som du gjort ett fantastiskt jobb med ditt barn!
Det som skrämmer mig är att jag inte direkt har en familj. MIn mamma är något udda och kan inte ens tänka sig att ta hand om 4 st krukväxter åt mig när jag åker på semester eller min hund några nätter. För att summera henne så handlar allt om henne. Försökte förklara för henne om vad som hänt med min relation, men hon har efter det samtalet aldrig frågat hur jag mår. Jag säger att jag mår dåligt, men då börjar hon prata om nått annat. Har också en faster som jag knappt har kontakt med. Utöver det så har jag ingen familj, de har tyvärr gått bort.
Det känns egoistiskt och ensamt för barnet att sätta det till världen. Jag har ingen farmor eller farfar att erbjuda. Ingenting. Tanken som också slagit mig, vad händer om jag skulle gå bort? Otroligt obehaglig tanke. Därav att jag gärna skulle vilja ha min egna familj så man i alla fall vet att barnet skulle ha en pappa om något skulle hända.
