Min särbo irriterar sig på allt med mig!

TS du har fastnat i samma grubblande om och om igen.
Det kvittar vem som tjatar om vem att träffas och umgås. Släpp det, släpp dottern och vad hon inte kan ge dig, det är inte henne du har en relation med. Din sk särbo ger dig inte det du vill ha från en relation och det har du att utgå ifrån. 

Det kommer troligtvis inte att förändras och antingen fortsätter du vara olycklig och grubbla år ut och år in eller så glömmer du honom och börjar läka istället.

Genom att klamra er fast i den här misären kommer ingen av er kunna hitta lyckan. Nu är det många som sagt det men du står fast vid att det är för svårt att separera. Då får du leva såhär tills du får nog och klarar av att separera, men den här relationen är bortom räddnin.  

Om du fokuserar på dig själv och ditt eget liv så är det nog bättre än att du går runt och är bitter på att en 19-åring har behov av stöd från sin pappa. Du kanske också borde ha ett eget liv istället för att ägna så mycket tid och tankekraft åt den här dottern som också har sitt eget liv att leva. Att den här 19-åringen beter sig konstigt gör det inte heller mer okej att du också beter dig som en omogen barnunge. Jag fattar mer och mer varför den här mannen inte orkar med dig.

En viss slags egoism är bara sund. Det kallas också "självbevarelsedrift". Den borde få dig att undvika allt samröre med denne man.

Samboskap fungerade inte. Särboskap inte heller. Denne man borde inte ha några relationer med vuxna kvinnor.  Han kommer alltid att göra dem besvikna eller rent av olyckliga.

Håller med

Är du verkligen narcissist? 
För en narcissist, som din partner verkar vara, får oftast den andra att tro att det är hen som är narcissisten. 

Narcissisten erkänner aldrig att hen gjort fel. Har därför svårt att tro att du är det!
Narcissisten anklagar också alltid sin partner för att vara narcissist, egoist och allt möjligt som hen själv faktiskt är. 

Precis!! Jag har aldrig sagt att jag är narcissist, utan det är vad andra har skrivit här. Min partner är narcissist, eftersom han skyller över alla fel på mig och inget är hans fel, han är snyggast, bäst och vackras. Och hans avkomma är perfekt, medan allt mitt är skit. Han har rätt i allt och jag har fel i allt. Jag måste ändra mig eftersom jag är sjuk, egoist, barn och mytoman, medan han är den vuxne, snälle och omtänksamme mannen. Han ser absolut inga fel på sig själv. Det gör jag!

Skillnaden är att jag pratar med psykolog sedan länge som säger att jag har en borderline personlighet, men att jag verkligen ändrat mig på många plan och att mitt problem är relationen mellan honom och mig. Alla säger att vi borde gå i parterapi, men han vill inte om jag vill prata om saker som inte han tycker att jag ska berätta för psykologen. Haha!! Det är så patetiskt! Han vill ha medhåll ifrån alla att han är bra och jag är dålig. Och alla som säger emot bryter han med direkt. Så väldigt svårt då att vara psykolog och försöka hjälpa en sådan person.

Du skriver att han bryter med alla som säger emot. Så säg emot! Så att han bryter med dig om du själv inte har kraften. Förstår inte hur du kan fundera på parterapi, er relation går ju inte att reparera, nu gäller det väl att ni kan fortsätta på varsitt håll och bli lyckliga med det. Ditt fokus hos psykologen borde vara hur du ska kunna bryta från den här mannen, från den här destruktiva relationen och börja ta ansvar för din egen lycka! Du kan ju aldrig ändra en annan människa, bara ta ansvar för hur du själv vill leva. Vad ger psykologen för tips?

Detta var så mitt i prick! 
Hans barn är dessvärre inga vanliga barn. De har aldrig sovit utanför hemmet i sina liv, utan bara hos mamman eller pappan. Inte ens övernattat hos sin mormor eller någon kompis. De vill aldrig träffa eller ta hem några kompisar, inga pojk-eller flickvänner. De har inga direkta hobbies. Deras enda intresse verkar vara kylskåpet och att "hänga" hemma och chilla. De vill inte plugga vidare efter gymnasiet och den andre kommer inte ens in på gymnasiet pga inget intresse av skolan. De har båda diagnoser och tycker ständigt synd om sig själva.

Men att blanda sig i föräldrarnas partners, är det enda som verkar viktigt i barnens liv. Föräldrarna har inte förstått att de har misslyckats med något här. Att undvika partners i över 10 år pga att barnen inte ska bli arga och ledsna är inte sunt. När så den ene träffar en partner så ska han stenas och barnen hotar med än det ena än det andra. Då bombar de pappan med hur duktig mamman är som inte haft någon partner på 10 år, och att pappan minsann borde vara som hon och inte bo med någon kvinna, utan prioritera barnen. Hur länge ska detta fortgå undrar jag? Det har hållit på i 10 år redan med alla hot. Ska de fortsätta upp till 30 års åldern?

Varför vill du så gärna hålla fast vid någon som inte vill samma sak av en relation som dig? Ni har inga gemensamma barn, bor inte ens ihop längre, det finns liksom ingen parameter som kräver att man ska kämpa så mycket.

Och du har skrivit massa som är negativt om honom, kan du inte försöka ta in det själv och fokusera på att gå vidare och hitta någon som du passar bättre med?

Om jag bara visste svaret på detta! Jag antar att det är rädslan (min borderline) för separationer. Att jag alltid saknar det fina när det väl är slut. Att jag har svårt för att sluta tänka på honom och får ångest av att tänka på honom med en annan kvinna. Vet inte hur man gör för att bara släppa taget på ett vuxet och enkelt sätt?! Jag är helt enkelt galet dålig på det.