Anonym (Vänta) skrev 2022-01-23 15:02:24 följande:
Är det inte bättre att vänta tills yngsta fyllt 18? Det är ju bara ett par år kvar.
Varför komplicera det och stöka till nu när barnen fortfarande bor hemma och vi är mitt uppe i en pandemi.
Vänta 3 år kan du nog och då hinner du planera medans du väntar och hitta en vettig lägenhet, samt hinner landa i beslutet.
Seriöst? Ts har ju redan väntat hur länge som helst! När man väl kommit till den där punkten där det helt enkelt inte går längre så kan man inte bara slå sig till ro och vänta ytterligare några år. Varje dag känns ju som en livstid.
Anonym (Det kommer gå bra.) skrev 2022-01-23 15:12:23 följande:
Vänta tre år? Skulle du vilja leva så i tre år? Pandemin har dessutom 0 och inget med detta att göra heller.
Jag måste missat rådet att inte flytta isär nu....
Har du varit i samma situation så du vet hur det är att bryta upp efter 20+ år? Hon har funderat och förberett och verkar vara vid sunt förnuft. Barnen är ju inte under 5 direkt.
Exakt!!!
Gaskarl skrev 2022-01-23 15:22:11 följande:
Jag tycker du borde ha klart med lgh först. Det är såå jävla jobbigt att bo ihop när man bestämt att man ska flytta isär. Tänk nu på att du gör slut, även fast ni inte grälar, varför ska han hålla sig hemma, det kan bli då att du får dra hela lasset därhemma, han mår piss, är med polare, kanske, worst case scenario, börjar festa, borta hela helgerna...Så kan det bli, är du beredd på det? Fixa ett boende innan du släpper bomben, mitt tips.
Eller också blir det inte alls så. Det beror ju helt på mannen. Men absolut, det är ju bra att bara få ts att ta en funderare på om det är så här det
kan bli.
Anonym (LJ) skrev 2022-01-23 14:09:06 följande:
Imorgon släpper jag bomben.
Imorgon har jag planerat att förklara för min sambo att jag tycker vi ska flytta isär. Men jäklars vad jobbigt det känns. Vi har varit ihop 24 år, har två barn ihop som är 17 och 15 år. Jag hoppas hoppas att dom ska ta det bra. Det är mycket pga dom som jag skjutit upp det. Men jag måste göra detta nu, jag mår skit här!
Grejen är att alla tror att vi har det så bra. Vi grälar aldrig. Men å andra sidan har vi aldrig kul heller. Vi mumlar ett hej eller god morgon när vi ses. Sen kanske vi pratar lite väder och vind, och det är allt. Vi gör aldrig nåt ihop längre, har inga intressen ihop. Så han borde också känna att detta inte är hållbart, förhoppningsvis. Det skulle göra det enklare.
Men hur säger man det? Och efteråt sen? Lär ju ta ett tag att få tag på lägenhet. Bor man kvar ihop denna tid som inget hänt? Banken bör man boka in ett möte hos va? Nåt annat jag ska tänka på? Vi är inte gifta Men förlovade. Och vi bor på en gård så det är inte bara så att ta sitt pick och pack och dra.
Jag är så nervös, han är ju egentligen genomsnäll. Vill inte att han ska bli knäckt.
Jag säger som andra i tråden: du verkar ha tänkt igenom detta väl. Eftersom din man verkar vara en snäll och bra man så tror jag att det kommer att gå bra. Jag var i exakt samma situation som du för fem år sen; jag kan ju säga att det var allra jobbigast veckorna innan jag faktiskt pratade med mannen. Jag kunde gråta i timmar över hur hemsk jag var som planerade att "göra slut" efter nästan 30 år och ett antal barn tillsammans... sen till slut tog jag mod till mig och sa att jag ville skiljas.
Som Fjäril Kär sa, så är ju det viktigaste att du inte bara backar och tar tillbaka om han blir lessen, utan att du faktiskt står fast vid ditt beslut. Det är inte lätt. Vad gäller att fortsätta bo tillsammans så är det klart att det känns lite skumt när man väl bestämt att bryta upp, men samtidigt behöver det inte bli ett problem. Som jag fattar det är ni ju inte ovänner eller tycker illa om varandra, vilket ju underlättar.
Jag önskar dig verkligen all lycka till, och, som andra har skrivit: håll oss uppdaterade!
