Är det här beteendet ok för en 9-åring?
Min kille har ett barn som är 9. Jag har själv ett barn i samma ålder.
Hans barn kan inte sitta stilla om vi ska äta ute eller hemma, utan ska klättra och krypa runt på golvet.
Hen klagar och gnäller på allt. Att bli tillsagd funkar inte, då surar hen och svarar inte på tilltal. När något inte blir som hen tänkt sig så kan hen börja gråta eller bara gå och sätta sig i ett hörn och sura.
Äter samma sorts mat varje dag helst. Vägrar smaka på annat.
Tjatar tills hen får som hen vill om allt, t ex tjata sig till saker i affärer.
Förstår inte att andra inte vill samma saker. Förstår inte skämt. Är ständigt sur och tvär.
Jag hävdar att detta inte är normalt för en 9-åring. Antingen är hen oerhört bortskämd, eller att hen har en diagnos.
Vad anser andra? Mitt barn gör inget av dessa saker utan finner sig i de flesta situationer och vet att världen inte kretsar runt hen, klättrar absolut aldrig runt någonstans när vi äter, smakar på saker, surar inte för att hen inte får sin vilja igenom. Är det min partner som inte vet hur man uppfostrar barn?
Hur länge sen är det din kille separerade från barnets mamma? Hur fungerar umgänget och kommunikationen mellan dem? Vet du något om hur barnet mått innan skilsmässan, var det uppslitande?
Sedan tycker jag ditt inlägg är ett utmärkt exempel på varför det i många fall är bäst att inte blanda in barn i ens vuxenrelation. Den här pojken behöver i första hand stabila och trygga vuxna runt omkring sig som tänker långsiktigt på hans bästa och kan hjälpa honom genom att anpassa omgivning och försätta honom i situationer där han får lyckas.
Om du vill ha en romantisk relation med hans pappa, varför inte förlägga den till barnfri tid?