Hur blir man av med farmor och farfar?

Om vi antar att du är mamman så är steg ett att du och pappan kommer överens om förhållningssätt, hur mycket besök mm. Sen får han ta disussionen med sina föräldrar om vad som gäller. En sak kan vara att inte släppa in om det kommer förbi oinbjudna.

Tänk efter före, tycker jag. Varför är de inte värda att ha en relation med sitt barnbarn?

Jag är uppvuxen med ytterst lite kontakt med min farmor och farfar, då min mamma inte kom så väl överens med min farmor. Jag har verkligen saknat det senare i livet och har även förstått att min pappa hade velat ha mer kontakt med dem. Mamma styrde på ett manipulativt sätt mot att vi bara umgicks med mormor och morfar. Jag tror inte hon själv insåg att hon förvägrade sina barn en värdefull kontakt med vissa äldre släktingar, hon tyckte ju bara att de var jobbiga på olika vis. Hon kan än idag inte se att det kunde varit positivt för mig att få lära känna dem.

Med det sagt: om de är alkoholister, om de vill snylta av er mat och husrum, om de är folk som svär och lever runt eller gör väldigt konstiga saker så förstår jag förstås. Men om ni bara är olika och lever era liv på olika vis inom normalitetens ramar, så tycker jag nog att man ska tänka till ordentligt innan man försöker få bort dem från barnbarnets liv. 

Bra skrivet.

Man blir inte av med dom. Det är därför man tänker efter innan man skaffar barn. 

Visa att du är en bra förebild till ditt barn. Att ha familjen, släkten är bonus.

För att ha ingen som kan vara där för en ibland kan vara ensamt. Det ör bra för barn växa upp med farmor farfar mormor och morfar. Det är en trygghet för barnet. För du kommer stå ut med både det ena och de andra. När barnet växer. Tänk dig du blir oense under tonårstiden så sticker erat barn till era far och morföräldrar istället för kompisar?

Jag har inte den möjligheten. De bor för långt bort utomlands tom. Jag förstår med privatlivet och så. Kommer ni från Sverige? Om inte de kan vara kulturellt med det måste man stå ut med.

Från min kultur är det så att man tar hand om sina äldre och låter de vara i vårt hem som de vill. Återigen jag förstår med privatlivet.

Alla har inte den bästa. Så länge det är inget "fel" på dom, alkoholister, narkomaner. Så länge de är" normala" äldre :) 

Förstår hur ni tänker. Tycker dock inte att man kan se sig själv ha någon slags rättighet att umgås med någon annans barn bara för att man är släkt. Blir så provocerad av att de inte varit intresserade av vårt liv tidigare och helt plötsligt ska vi leka familj. 

Jag förstår detta, men jag tänker också att ett litet barn är en stor förändring i allas era liv, en positiv sådan, och då får man vara glad om de vill ändra sig. Även om det inte är för din eller pappans skull, så är det för barnbarnets skull och det är v äl ändå en bra sak? 

Men därmed sagt ska det förstås fungera i vardagen. Tex inte komma och hälsa på varje dag, sitta i er soffa till sena nätterna osv. Du och pappan måste bestämma hur det ska fungera i ert liv.

Håller med dig. Svenskt eller annat beteende spelar ingen roll. Det måste ju vara nån rim o reson hur mycket de ska vara i ert hem och hur umgänget ska se ut. 

Framför allt tänker jag att barnet har rätt till en relation med äldre släktingar, även om du inte tycker om dem. (Är far-och morföräldrar otrevliga mot dig måste de naturligtvis sluta med det först, var tydlig med att hövlighet är ett krav)

Men du måste ju inte vara med på allt? Farmor och farfar kan hämta barnbarnet och umgås, voila, ni får lite egentid och alla är glada.

Du har missuppfattat helt. Det handlar om barnet. Inte om dig. 

Gränssättning, bestämt och inte backa, det kan kanske vara ett sätt. 
Nej, bara för att det kommer barnbarn, så har man inte rätt att komma och gå som man vill, även om det är släktingar.
Har du möjlighet att resa bort ett tag, så du kommer iväg med  barnet?

Fast det är ju inte dig de vill ha en nära och varm relation med, utan ert barn. Deras barnbarn...

Nej, de har inga juridiska rättigheter, men det är normalt att ha en nära relation till mor- och farföräldrar.

Tro mig, när barn nummer 2 och 3 kommer, kommer du uppskatta att farmor och farfar vill ta hand om era barn. När ni behöver en ledig stund att bara andas ut. Lägg inte krokben för dig själv. 

Så resonerade min mamma också. Idag är både farmor och farfar döda och jag sörjer faktiskt den relation vi aldrig fick. Nu har andra släktingar på pappas sida börjat kontakta mig och de är ju inte alls gränslösa idioter, som min mamma försökte påskina.

Det är inte du som är i centrum här, det är ditt barn. 

 Har du frågat din pappa varför han accepterade att ni inte hade kontakt med hans föräldrar? Om de inte har slagit honom eller är alkoholiserade etc så låter det ju väldigt märkligt. 

Vi hade kontakt, men tämligen lite i jämförelse med kontakten med mina morföräldrar. Min mamma talade alltid ner pappas sida av släkten, vilket blev en allmän sanning hemma. De var förvisso lite knepiga på sitt sätt, men fullt normala människor utan problem med alkohol eller annat. 

Stänger man farmor och farfar ute från början så får man räkna med att det inte kommer tillbaka när man kanske vill ha barnvakt i framtiden.

Så synd, men bra att ni hade lite kontakt i all fall. Jag tycker rent krasst att alla som har både söner och döttrar  borde tänka på att inte tala ner sin partners föräldrar/motverka kontakt, för om båda ens barn får egna barn så kommer man ju vara både farmor och mormor och då är det ju minst sagt trist om bara ena halvan av ens barnbarn får lära känna en medan man som farmor och farfar är helt ointressant?