Föräldrar till son med OCD. Hur ska vi agera?
Viken mardröm ni har hamnat i, känner med er. Jag har inga bra konkreta råd att ge i er situation, men det jag själv har gjort när ett barn varit sjukt (har ett barn som tidigare varit deprimerad med självmordstankar) är att gå privat till en psykoterapeut för att hantera min egen vardag. Att stärka sig själv som person är viktigt när ett barn är sjukt. Om ni är två föräldrar som hjälps åt, kan ni ge varandra respit och dela ansvaret mellan er, så ni kan få egen återhämtning.
Jag försökte få anhörigstöd hos Bup, men man får verkligen plocka fram tigermamman i sig för att få något därifrån. Bli riktigt arg, ligga på, ringa runt till alla chefer man kan få tag på osv. Vara jättejobbig. Om man inte är det, är det oftast omöjligt att få stöd som förälder till en tonåring. Till slut fick jag möjlighet att smsa mitt barns psykolog och det gav faktiskt en massa hjälp (viktigt dock att inte överbelasta personen, för då drar de tillbaka möjligheten till stöd). Det råd jag oftast fick var att backa, inte ligga på och försöka för mycket - det var jätteläskigt men helt rätt råd alla gånger...
När det gäller info om barnet så är en 16-åring så stor att de frågar barnet själv vad de får informera föräldrarna om. Jag fick veta endel, men inte allt. Det gäller att hantera situationen utan att veta bakgrunden. Släpp den tanken att ni behöver veta bakgrunden för att kunna stötta. Er son kanske inte själv vet exakt vad detta beror på.
Det jag också gjorde var att läsa på så mycket som möjligt om depression hos tonåringar - om ni inte redan har gjort det, läs på så mycket som möjligt om ocd. Låna böcker på biblioteket, läs på seriösa sidor (ej personliga bloggar) på nätet.
Sömn är ju viktigt som ni vet. Mitt barn fick sova i min säng trots sin ålder när det var som sämst. Hen sov mycket lugnare med mig än i eget rum, där hen inte kunde sova utan tänkte dystra tankar. Höll hen i handen hela nätterna. Gör vad ni kan för att få till sömnen, det är första steget...
Sen skriver du inte så mycket om skolan, så jag antar att det funkar bra där ändå? Men det är viktigt att samarbeta med skolan förstås, så att krav hålls på en lagom nivå för tonåringen. Antar att ni har informerat era chefer också, viktigt att ha chefen med sig så man kan vara flexibel på jobbet (jag fick ofta rusa iväg när barnet var försvunnet eller ta hand om kriser per telefon).
Till sist, även fast det känns nattsvart nu så kan det bli bättre snabbare än ni tror! En tonåring som är motiverad till behandling svarar snabbt på det, vad jag har hört.