• Anonym (.)
    Fri 8 Apr 2022 00:56
    2696 visningar
    9 svar
    9
    2696

    Jag vill vara normal

    Jag växte upp under svåra omständigheter. Mor som inte kunde hantera sina känslor och hennes mest största svaghet var skam och stress. Hon agerade ut med fysisk våld/misshandel och gap/skrik.

    Jag hade en far, som kunde ge kärlek, men dessvärre var mycket frånvarande.

    Jag lärde mig under tidiga åldern att min mamma var ingen typ som man kunde lita på. Hon ljög, manipulerade och hade stort ego.

    Jag hade även en storebror, som också oftast gav sig på mig. Jag utvecklade aldrig riktigt fram någon ilska och agerade aldrig ut mina känslor mot någon.

    Idag är en person som lever ensam. Funnit eget folk, försökt vara aktiv inom kyrkan och volontärsarbetat. Men jag upplever att i samtliga ställen, så ser folk mig som en idiot eller autistisk person. T.ex har prästen vid några tillfällen försökt fråga på ett ''smidig'' sätt, för att se om jag har en diagnos och frågat om jag har ''dyslexi'' eller annan diagnos. En fråga som han upprepat två eller tre gånger: ''Har du dyslexi eller någon diagnos?'', har han sagt på ett ungefär. Jag tror att många andra har också misstänkt att jag är udda. Känns lite som om hela den kyrkan jag besöker, ser mig som en udda person. Vilket fått mig att välja att gå till en annan kyrka. När jag volontärsarbetade i Stadsmissionen, så har även verksamhetsledare, uttryck på ett sätt, som fått mig att tänka att denne och kanske andra ser mig som en person som är just udda.


     


    Det finns i andra sammanhang där jag många gånger tänkt att jag är utanför och att folk ser mig som udda och/eller ointelligent.


    Jag skulle absolut vilja vara normal. Angående om varför jag tog upp om min uppväxt, är för att jag vet att det är p.g.a min uppväxt, som har gjort mig till den jag är. Jag har levt ett våldsamt och otrygg uppväxt fram till jag var 24 och gav mig av ifrån familjen.

  • Svar på tråden Jag vill vara normal
  • Monsie­ur Venus
    Fri 8 Apr 2022 01:33
    #1

    Hej! Först och främst vad tråkigt att höra att du har haft det så tufft. Ingen ska behöva ha en sådan uppväxt, men tyvärr väljer vi inte våra föräldrar. Jag har också haft det som du, men det var min pappa som misshandlade, och jag gav mig av från familjen när jag var 25. Det är det bästa jag gjort, även om det kan hugga till i hjärtat ibland. Mitt tips till dig är att försöka fokusera framåt. Att låta bli att tänka på din uppväxt annat än vid utvalda tillfällen eller om du går och pratar med en psykolog. Annars är risken att det förflutna påverkar dig för mycket, trots att du inte kan påverka förflutna. Om du förstår hur jag menar. Angående att människor misstänker eller vill skriva på dig diagnoser, så tycker jag inte att du ska bry dig om det. Utan svara bara ?nej? så uttryckslöst du kan på sådana frågor och tänk inte mer på det. Ja det är säkert uppväxten som har format dig till den du är och det kan du inte ändra på, men försök att ändra på framtiden. Vad vill du göra i ditt liv? Hur vill du leva? Sätt upp mål för hur du vill att ditt liv ska se ut och sträva efter att uppnå dem. Mina mål har till exempel handlat om att starta olika typer av företag och att skriva (som jag brinner för).

  • Fri 8 Apr 2022 02:21
    #2

    Samma här. Precis lika dant med "mamman". 


    Har alltid varit utanför även om folk flockats runt mig så slutar det alltid med att jag sitter ensam och alla pratar med varandra och ingen märker av mig ens, ens i mitt egna hem.


    Får man fråga hur relationer gick / går? 


    För mig så har jag svårt att lita på folk och mår bättre ensam så man slipper bli sviken eller huggen eller bara råka ut för falska msk.


    Har heller ingen diagnos utan uppväxten som har påverkat en.

    Ser ok ut och kan prata för mig vilket gör att folk inte tror att jag mår så dåligt som jag har gjort hela livet. Alla älskar mig till en början tills dom märker av att jag lider av depression. Då flyr dom om jag inte redan har flytt från dom vill säga.


    Egentligen så är ju ingen normal. Vi alla har en släng av någon diagnos. De som verkar mest normala är oftast även de mest falska. Så sträva inte efter det utan sträva efter att berika ditt egna liv med att lära dig sånt du vill lära dig.


    Det är ändå det positiva med att vara ensam, man har inga skyldigheter mot någon utan man kan göra vad man vill. Det negativa är att man aldrig gör det man vill ändå visserligen för man sitter bara fast i sina tankar mer eller mindre.


    Man har lärt sig att bli en tänkare än en äventyrare tyvärr.


    Drömmer om så mycket här i livet, men sover mest och når aldrig mina mål i princip.


    Kyrkan har jag inte tagit till mig då mamman sprang till kyrkan varje söndag för att bli förlåten för all misshandel under tidigare veckan för att sen kunna fortsätta med det veckan efter hela uppväxten.


    Tro och be kan man göra om man vill vart som helst.


    I kyrkan är ju mest folk som anser sig vara så himla ordentliga men bakom fasaden så är det inte lika självklart.


    Nej, jag skaffade mig en hund och kunde inte vara lyckligare då jag har en riktig vän nu iallafall.


    Man har försökt sätta misstänkt adhd som diagnos på mig men sen när jag väl har fått fylla i papprena så har dom bara bevisat motsatsen. Så jag är helt enkelt ett  hopplöst fall.


    Tycker du ska svara dom som frågar om du har en diagnos, "Det kanske jag har, men inget på papper, vad har du själv för någon diagnos? Sen kan du gå hem o njuta av deras reaktion som kommer vara skrynklande läppar.


    Eller "det får du fråga gud om, det är ju han som har skapat mig".


    Förstår att man söker sig till det sociala när man har känt sig ensam hela livet. Jag gjorde med det, men sen tröttnade jag helt och bröt kontakten med alla faktiskt. De ända jag pratade med var randoms på gatan som ville hälsa på hunden eller någon granne. Men har klarat mig bra även om det inte är så bra.


    Se till att fokusera på ekonomin (även om jag hatar pengar) så är det inte kul att hela tiden leva på sista hoppet hela tiden.


    Studera hårt, investera och bli oberoende så slipper du den huvudvärken också mitt i ditt dåliga mående.


    Sen ska du heller inte utgå helt utifrån svenska befolkningens tyckanden och ifrågasättanden. I andra länder får folk vara som dom är utan att bli placerade i fack och man umgås med sina nära och kära och har ett fint liv.


    Tänker typ Mexico. Alltid ute och grillar i sitt fina väder på kvällarna i de bra områdena. Så tycker du ska skita i vad andra säger, fixa din ekonomi och flytta till ett bättre ställe en dag.


    Själv kommer jag på allt för sent då allt för mycket tankar går på sånt som har varit. Vilket inte är bra. Ge dig inte in i sekt liknande saker då sådana som du (syftar på att du är tjej) väldigt lätt utnyttjas på ett eller annat sätt samtidigt som det är svårt att komma loss. Va hellre ensam då och odla dina växter / mat och se omvärlden istället för dåtiden.


    Tror det kommer sluta bra för dig. Du hittar dig en kille och får barn och blir en fin mamma då du vet hur man inte ska behandla sitt/sina barn.


    Själv kommer jag aldrig få mig den där familjen jag önskat och drömt om hela livet då jag är kille och ses som en loser. Snygg men fortfarande en loser ekonomiskt och utbildningsmässigt. Är ganska klippsk egentligen men dåtida saker blockerar för en.


    Bröt kontakten när jag var 16. Har mer eller mindre varit ensam sen dess. Haft en släkting som funnits där ibland, men kan gå år ändå som man är helt ensam.


    har varit med om att telefonen har varit tyst i 2 år, flera gånger. Ingen kram på 7 år osv. Men jag lever. Visserligen för min hund. Efter det får vi se.


    Återigen, finns saker du vill göra innan du blir för gammal o dör. Och lev för det! 
    Inte för andra.

  • Monsie­ur Venus
    Fri 8 Apr 2022 22:04
    #4
    Anonym (molle1) skrev 2022-04-08 19:59:22 följande:

    Du är nog bara udda byfånen! Du borde anamma det tycker jag! tänk du kunde uppträda på en cirkus eller nått sånt och tjäna pengar! 


    Du borde läsa En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf tycker jag Tomte
  • Anonym (traum­a)
    Fri 8 Apr 2022 23:52
    #5
    +1

    Hej, läs på om trauma och CPTSD - komplext posttraumatiskt stressyndrom som är en särskild form av PTSD man kan få av upprepade traumatiska händelser och otrygghet under uppväxten. Kanske känner du igen dig?

    Trauma påverkar hur man fungerar och förmågan att lita på och skapa relationer till andra människor, många som utsatts isolerar sig och känner sig främmande inför omvärlden, och bär på en inre skuld och skam och känslan av att det är något fel på dem.

    Det nämns t.o.m ofta att sådana traumasymptom kan misstolkas för diagnoser, kunskapen har varit dålig tidigare och många har fått felaktig diagnosticering med t ex ADHD, borderline eller autismspektrum för att de som utreder missat att ställa frågor om traumatiska händelser i barndomen.

    Lyssna till exempel på P1 dokumentärs serie Återkallad diagnos sverigesradio.se/avsnitt/aterkallad-diagnos-tjugo-stulna-ar

    Omvärlden vill gärna ta till enkla förklaringar som att det är dig det är fel på, då slipper de själva känna obehag eller skuld för att de skulle ha gjort orätt eller blundat för missförhållanden.
    Kan man sätta en diagnos på ett barn eller en ungdom som mår dåligt så kan man förklara alla problem med diagnosen och behöver inte bry sig om det där med anknytningsteorier osv som det annars är välkänt att det är avgörande för formandet av människors psykiska hälsa.
    Man kan istället bortförklara problemen som något medfött, och då kan man även vända det till att det är "problembarnet" som är en belastning för omgivningen.

  • Sat 9 Apr 2022 08:16
    #6

    Att vara normal ska inte vara ett självändamål. Jag har en kvinna som är ungefär som du beskriver, hon har hittat ett sammanhang som hon trivs i.

    Folk trivs med olika personer, alla behöver inte vara festens ljuspunkt. 

  • Anonym (Ta kontro­ll)
    Sat 9 Apr 2022 09:01
    #7

    Jo, det är lika för mej. Känner igen mej i det du skriver. Viktigt att du börjar sätta gränser nu. Ingen tolerans mot folk som behandlar en illa!

  • Anonym (A)
    Sat 9 Apr 2022 19:13
    #8
    DominantPoly skrev 2022-04-09 08:16:43 följande:
    Att vara normal ska inte vara ett självändamål. Jag har en kvinna som är ungefär som du beskriver, hon har hittat ett sammanhang som hon trivs i.

    Folk trivs med olika personer, alla behöver inte vara festens ljuspunkt. 
    +1
  • Anonym (Ted)
    Sat 9 Apr 2022 19:34
    #9

    Ingen är egentligen helt normal. Det du behöver arbeta med är att inte vara så jäkla självkritisk. Livet blir enklare då!

Svar på tråden Jag vill vara normal