Jag vill vara normal

Samma här. Precis lika dant med "mamman". 

Har alltid varit utanför även om folk flockats runt mig så slutar det alltid med att jag sitter ensam och alla pratar med varandra och ingen märker av mig ens, ens i mitt egna hem.

Får man fråga hur relationer gick / går? 

För mig så har jag svårt att lita på folk och mår bättre ensam så man slipper bli sviken eller huggen eller bara råka ut för falska msk.

Har heller ingen diagnos utan uppväxten som har påverkat en.

Ser ok ut och kan prata för mig vilket gör att folk inte tror att jag mår så dåligt som jag har gjort hela livet. Alla älskar mig till en början tills dom märker av att jag lider av depression. Då flyr dom om jag inte redan har flytt från dom vill säga.

Egentligen så är ju ingen normal. Vi alla har en släng av någon diagnos. De som verkar mest normala är oftast även de mest falska. Så sträva inte efter det utan sträva efter att berika ditt egna liv med att lära dig sånt du vill lära dig.

Det är ändå det positiva med att vara ensam, man har inga skyldigheter mot någon utan man kan göra vad man vill. Det negativa är att man aldrig gör det man vill ändå visserligen för man sitter bara fast i sina tankar mer eller mindre.

Man har lärt sig att bli en tänkare än en äventyrare tyvärr.

Drömmer om så mycket här i livet, men sover mest och når aldrig mina mål i princip.

Kyrkan har jag inte tagit till mig då mamman sprang till kyrkan varje söndag för att bli förlåten för all misshandel under tidigare veckan för att sen kunna fortsätta med det veckan efter hela uppväxten.

Tro och be kan man göra om man vill vart som helst.

I kyrkan är ju mest folk som anser sig vara så himla ordentliga men bakom fasaden så är det inte lika självklart.

Nej, jag skaffade mig en hund och kunde inte vara lyckligare då jag har en riktig vän nu iallafall.

Man har försökt sätta misstänkt adhd som diagnos på mig men sen när jag väl har fått fylla i papprena så har dom bara bevisat motsatsen. Så jag är helt enkelt ett  hopplöst fall.

Tycker du ska svara dom som frågar om du har en diagnos, "Det kanske jag har, men inget på papper, vad har du själv för någon diagnos? Sen kan du gå hem o njuta av deras reaktion som kommer vara skrynklande läppar.

Eller "det får du fråga gud om, det är ju han som har skapat mig".

Förstår att man söker sig till det sociala när man har känt sig ensam hela livet. Jag gjorde med det, men sen tröttnade jag helt och bröt kontakten med alla faktiskt. De ända jag pratade med var randoms på gatan som ville hälsa på hunden eller någon granne. Men har klarat mig bra även om det inte är så bra.

Se till att fokusera på ekonomin (även om jag hatar pengar) så är det inte kul att hela tiden leva på sista hoppet hela tiden.

Studera hårt, investera och bli oberoende så slipper du den huvudvärken också mitt i ditt dåliga mående.

Sen ska du heller inte utgå helt utifrån svenska befolkningens tyckanden och ifrågasättanden. I andra länder får folk vara som dom är utan att bli placerade i fack och man umgås med sina nära och kära och har ett fint liv.

Tänker typ Mexico. Alltid ute och grillar i sitt fina väder på kvällarna i de bra områdena. Så tycker du ska skita i vad andra säger, fixa din ekonomi och flytta till ett bättre ställe en dag.

Själv kommer jag på allt för sent då allt för mycket tankar går på sånt som har varit. Vilket inte är bra. Ge dig inte in i sekt liknande saker då sådana som du (syftar på att du är tjej) väldigt lätt utnyttjas på ett eller annat sätt samtidigt som det är svårt att komma loss. Va hellre ensam då och odla dina växter / mat och se omvärlden istället för dåtiden.

Tror det kommer sluta bra för dig. Du hittar dig en kille och får barn och blir en fin mamma då du vet hur man inte ska behandla sitt/sina barn.

Själv kommer jag aldrig få mig den där familjen jag önskat och drömt om hela livet då jag är kille och ses som en loser. Snygg men fortfarande en loser ekonomiskt och utbildningsmässigt. Är ganska klippsk egentligen men dåtida saker blockerar för en.

Bröt kontakten när jag var 16. Har mer eller mindre varit ensam sen dess. Haft en släkting som funnits där ibland, men kan gå år ändå som man är helt ensam.

har varit med om att telefonen har varit tyst i 2 år, flera gånger. Ingen kram på 7 år osv. Men jag lever. Visserligen för min hund. Efter det får vi se.

Återigen, finns saker du vill göra innan du blir för gammal o dör. Och lev för det! 
Inte för andra.