Jag vill vara normal

Jag växte upp under svåra omständigheter. Mor som inte kunde hantera sina känslor och hennes mest största svaghet var skam och stress. Hon agerade ut med fysisk våld/misshandel och gap/skrik.

Jag hade en far, som kunde ge kärlek, men dessvärre var mycket frånvarande.

Jag lärde mig under tidiga åldern att min mamma var ingen typ som man kunde lita på. Hon ljög, manipulerade och hade stort ego.

Jag hade även en storebror, som också oftast gav sig på mig. Jag utvecklade aldrig riktigt fram någon ilska och agerade aldrig ut mina känslor mot någon.

Idag är en person som lever ensam. Funnit eget folk, försökt vara aktiv inom kyrkan och volontärsarbetat. Men jag upplever att i samtliga ställen, så ser folk mig som en idiot eller autistisk person. T.ex har prästen vid några tillfällen försökt fråga på ett ''smidig'' sätt, för att se om jag har en diagnos och frågat om jag har ''dyslexi'' eller annan diagnos. En fråga som han upprepat två eller tre gånger: ''Har du dyslexi eller någon diagnos?'', har han sagt på ett ungefär. Jag tror att många andra har också misstänkt att jag är udda. Känns lite som om hela den kyrkan jag besöker, ser mig som en udda person. Vilket fått mig att välja att gå till en annan kyrka. När jag volontärsarbetade i Stadsmissionen, så har även verksamhetsledare, uttryck på ett sätt, som fått mig att tänka att denne och kanske andra ser mig som en person som är just udda.

Det finns i andra sammanhang där jag många gånger tänkt att jag är utanför och att folk ser mig som udda och/eller ointelligent.

Jag skulle absolut vilja vara normal. Angående om varför jag tog upp om min uppväxt, är för att jag vet att det är p.g.a min uppväxt, som har gjort mig till den jag är. Jag har levt ett våldsamt och otrygg uppväxt fram till jag var 24 och gav mig av ifrån familjen.