Berätta om din kärlekshistoria

Anonym (Sabina)

Wed 15 Jun 2022 12:34
19 svar

Citera Återställ Anmäl

Berätta om din kärlekshistoria

Anonym (P) skrev 2022-06-15 12:06:27 följande:
Min historia är både fin och sorglig. Fin för att det var mycket kärlek och glädje, sorglig för att den är avslutad trots att den kunde fortsatt.

Jag träffade henne online. Jag var inte desperat men kände att det saknades mig någonting i livet. Hade två små barn deltid, jobbade och umgicks med vänner men det var allt. Hade konton på en handfull ställen men tycker inte att online dating fungerar något bra, så jag började avsluta dem. Det sista stället var happypancake och kontot var kvar ett tag då det var gratis. Jag sökte bara folk i min närhet (Stockholm) men tänkte en dag att nä, nu får det vara bra med det där, jag stänger ner kontot. Fast jag ändrade mig, utökade området till närliggande län.

Det var då hon dök upp. Fantastiskt vacker, skör men också stark, en gnista i blicken som inte gick att undgå. Hon skrev till mig innan jag ens snubblat över hennes profil.

Allting gick ganska fort. Jag blev blixtförälskad och tror hon blev det med. Jag lämnade Stockholm bakom mig och flyttade, först en gång för att komma närmre henne och även mina barn som bodde långt från mig, sen hem till henne. Vi gjorde och upplevde massor de första åren och det var fantastiskt.

Sen kom covid, arbeta hemma och en uppsjö av problem kring barnen och annat. Vi började bråka mer och mer, till synes om inget. Jag började gå i terapi för att få bukt med min "ilska". Har aldrig varit en arg person tidigare i livet så det kändes konstigt, men jag var fast besluten att göra något åt det för hennes och vår skull.

Men jag är ingen arg person och har aldrig varit det. Det var en reaktion till något jag inte hade kunskap om. Det vet jag idag men nu är det för sent. Om jag kunde backa tiden ett par år och ha den insikt jag har idag så hade det gått att rädda, det är jag säker på.

För hon är skör, rädd och allt det där. Men hon är också stark och helt fantastisk. Hon kommer att bo i en del av mitt hjärta resten av mitt liv, hon som jag skulle resa världen upp och titta på kultur och historia, hon jag skulle bli gammal med.

Sorgen nu när sagan tagit slut är nästan outhärdlig men det finns ingen lösning för mig. I slutet var hon tydlig om att hon inte ville prata (fast jag då inte exakt visste vad jag skulle prata om). Då blev jag arg över att hon kastade bort något så fint och ville bara få det överstökat. Hon frågade om vi inte skulle ha kontakt, för barnens skull och jag sa ja.

Jag har bara ett liv att leva och hon lika så. Hon ville in i det sista att det skulle vara vi två och jag också, men ingen av oss var villig att reda ut det och blicka inåt. Så jag fick göra det på egen hand med otaliga timmar i terapi. Nu vet jag allt, ser alla problem tydligt och alla lösningar, men det är för sent.

Lauraline, det absolut bästa som hänt mig men också min största sorg.

Men vad sorgligt... Men kanske är det så det var menat att bli. Som du skrev, ingen av er var villig att reda ut och blicka inåt. Då följde ju båda två sin vilja och avslutade. Hade ni verkligen velat lösa det så hade ni gjort det.
Är det meningen att det ska vara, då blir det. Så tror jag.
Finns viljan, då löser man problemen.
Men visst förstår jag att det är lätt att vara efterklok, önskat att man istället gjort ditten eller datten.
Men nu gjorde ni inte det och det var nog en mening med det.
Anonym (Sabina)

Wed 15 Jun 2022 12:45

#6

Citera Återställ Anmäl

Vi kan kalla honom J. Min älskade fina J.
Hos honom finns trygghet, kärlek, stabilitet, nyfikenhet, omtänksamhet och glädje.
När jag tänker tillbaka på andra kärleksrelationer jag haft har de varit oroliga, otydliga och ojämlika.
Men med J var det som att komma hem.
Detta hade så klart inte gått om jag inte jobbat massor med mig själv och lärt mig att våga och kunna ta emot allt det fina, och att själv våga vara sårbar.
Anonym (Sabina)

Wed 15 Jun 2022 13:53

#9

Citera Återställ Anmäl

Tack för din fina och långa berättelse, förstår att det är tungt och att du grubblar.
Jag tänker också att du tar på dig ett enormt ansvar att hela och hjälpa henne, en vilja att ta hand om henne och skydda henne från allt ont utanför. Och det tror jag i längden blir både tufft och ohållbart.
Du skriver att hon varken kan eller vill blicka inåt och då blir också er relation obalanserad. Era personligheter tillsammans blir inte optimala. Vackert visst, du är hjälparen och hon behövaren som måste skyddas.
Missförstå mig rätt nu, jag generaliserar utifrån hur jag tolkar din text. Men jag tror ändå ödet gjorde det det skulle. Ni var inte ämnade för varandra. Ni hjälpte varandra en bit på livets väg, men sen ville vägarna åt olika håll.
Jag tror som sagt att om viljan verkligen hade funnits hos er båda hade ni fortfarande varit ett par, men viljan att ta tag i problemen på riktigt fanns ju inte.

Jag tycker du ska fortsätta se på relationen med tacksamhet och tyst önska henne lycka till i livet, men gå vidare! Förlora dig inte i nostalgi och drömmar om hur ni hade kunna ha det. Det är i slutändan bara hon som kan ta tag i sina gamla mönster för att få rätsida på sig själv och kunna ha fungerade och harmoniska relationer,

DEt är befriande att leva i en relation med någon som INTE behöver tas omhand eller skyddas eller byggas upp. Kanske svårt om man är en hjälpare som jag misstänker att du är, men försök jobba med det är mitt tips.

Nu fick du massa "råd" du inte bett om, ber om ursäkt för det, hoppas hur som helst att du hittar kärleken igen om du vill det.
Anonym (Sabina)

Wed 15 Jun 2022 13:55

#10

Citera Återställ Anmäl

Mitt långa inlägg här ovan är alltså till Anonym(P).
Anonym (Sabina)

Wed 15 Jun 2022 18:31

#12

Citera Återställ Anmäl

Anonym (P) skrev 2022-06-15 15:29:55 följande:
Dina råd är väldigt välkomna, jag står inte över någon annan eller tro mig veta bättre, så tack :).
Det sagt så använder du logik och kanske hela världens samlade konsensuns inför situationer som min, men logik vs hjärta är svårt.
Jag är en beskyddande person och har alltid varit. Jag har absolut inget behov av att lägga min tid på att hjälpa människor eller partners i största allmänhet, men om någon jag bryr mig om har det svårt så kan jag inte bara titta på.
Det jag menar med blicka inåt är komplicerat. Jag vill blicka inåt och har gjort så under en lång tid. Hon sa ofta att hon beundrade att jag kunde erkänna problem, arbeta med dem och göra förändringar. Det sagt så har jag svårt för komplimanger och sådant, jag vill inte stå i centrum för något och skäms t.ex när det händer på jobbet både i större och mindre sammanhang. Jag känner mig inte värdig det, nästan någonsin. Ja undantaget henne då, i vissa fall åtminstone.
Kämpade må du tro att vi gjorde, sex barn (men inga gemensamma) i ett litet hus, alla med sina problem och egenheter. Livet var väldigt komplicerat på många sätt, inrutat, rutiner för X och Y som var tvungna att följas. Vi kämpade i nästan 6 år med detta. Jag gissar att livet hade sett annorlunda ut om vi varit särbo hela vägen, men jag tror inte att vi hade hållt ihop så länge då. Hennes behov av bekräftelse och uppmärksamhet var ett problem under den korta period vi var särbo i början, jag slog bakut för att jag kände mig kontrollerad. Nu vet jag bättre såklart men ändå.
Under den första delen av separationen så ville hon vara sambo men jag var upprörd över att hon inte ville ta tag i problemen. Hon ville hellre stryka ett streck, börja om som särbo och försöka få det att fungera. Jag köpte inte det och då blev hennes förslag i princip "no contact" då hon sa sig vara för sorgsen över separationen att hon inte kunde ha någon kontakt. Jag sa då ja till det, för jag såg inget annat sätt.
Sen var jag arg ett tag vilket övergick i att jag var ledsen i några månader, inte bara ledsen, helt förstörd, sov inte, grät oavbrutet, fick inget gjort. Men jag pallrade mig iväg till psykologen vilket blev precis som många gånger tidigare andningshål och gav mig perspektiv. Han sa allt det där vanliga såklart, släpp det, gå vidare, du kan inget göra, älta inte och så vidare. Jag försökte följa hans råd och det gick bra tills för någon vecka sen.
Då förstod jag _allt_. Alla konflikter, alla situationer, allt som inte fungerar, allt allt allt gick att förklara. Inte på ett lätt sätt men logiskt och utan skuld. I mitt hjärta så har jag förlåtit henne för allt som hänt och även mig själv. Jag klandrar inte henne för något som gick fel längre och inte heller mina ofta dåliga reaktioner. Allt har en förklaring och ett samspel. DET är problemet jag står inför nu. Jag behöver inte en partner att ta hand om men om min partner behöver tas hand om så gör jag gärna det.
Så summan är att vi separerade som ovänner, hon ville inte det och egentligen ville inte jag det heller, men det var just DÅ ohållbart. Nu bor jag i egen lägenhet och har fått ordning på i princip allt. De problem jag upplevde och ville prata med henne om då finns inte kvar.
Så jag är redo att gå vidare och släppa allt, eller att prata med henne, även om det inte leder någonstans. Vi fick aldrig ett bra avslut och det vill jag gärna ha, även om det inte är en fortsättning på berättelsen utan slutet.
Jag har bara varit förälskad på riktigt en gång i livet. Jag har varit kär absolut men inte förälskad som på det här sättet. Varje dag även nu när jag gör något som är kul så tänker jag att hon skulle tyckt det var kul. Om jag planerar något så tänker jag att det vore roligare om hon var med. Om jag lyckas med något i livet och är stolt (vilket jag inte visar för någon annan) så vill jag dela det med henne. Och jag tänker på hennes strid med barnen, arbetet, högskolestudierna och allt annat. Det vill jag vara en del av också, stötta och fira, skratta och gråta.
Hon är så fruktansvärt fin att det inte går att sätta ord på om man bara bortser från problemen. Så om man löser problemen då har man bara kvar det fina. Fint så det inte går att sätta ord på eller knappt tänka sig. Hon ÄR min stora kärlek, min livskamrat, the one that got away. Allt det där. Jag tror inte att det bara finns en person för var och en av oss men jag tror att när man hittar en av dessa så ska man inte ge med sig.
Men jag kommer nog aldrig att kontakta henne igen. Vi bor dock i en rätt liten stad och med en ännu mindre krets av likasinnade, så changens att vi stöter ihop är stor. Vad gör jag då? Gråter? Flyr?
Hoppas du kan gå vidare eftersom ni inte kom längre tillsammans och hon inte vill/kan jobba med sitt bagage.
Ni verkar ha olika svårigheter, och de blev svåra att få ihop. Sex barn med särskilda behov gör det inte heller lättare. Och skiljas som ovänner...
För mig skulle nog det gnaga värst, att det blev ett dåligt slut. Att skiljas som ovänner.
Med ett sådant slut låter det ännu mer som att ni verkligen inte var rätt för varandra, att ni pga icke fungerande kommunikation och oförmåga/ovilja att blicka inåt för att förstå sig själv och även sin partner blev ovänner istället, Det är inget bra betyg, tyvärr.
Av de relationer jag haft som kraschat har vi ändå avslutat schysst och respektfullt, inga agg eller osämja finns och det blir inte heller krystat om vi skulle springa ihop på stan.
Jag tror du fastnat i en romantisk loop och bara minns det som var bra.
"Hon är så fin om man bara bortser från problemen". Det är ju där du går vilse. Det är i kriser och svåra tider som man märker om partnern är någonting att hålla i. Finns inte intresse av att lösa det tillsammans genom t ex kommunikation, gemensamma mål, sjäälvrannsakan, kompromisser osv så är inte relationen mycket värd tycker jag.
När allt är frid och fröjd kan vem som helst vara härlig att leva med.

Om jag var du skulle jag försöka få till ett eget avslut som känns bra, så du kan gå vidare och se relationen för var den var, dvs härlig, men också haltande med ovilja att hitta hållbara lösningar,
Anonym (Sabina)

Wed 15 Jun 2022 19:57

#14

Citera Återställ Anmäl

Anonym (P) skrev 2022-06-15 19:09:50 följande:
Att vi hade en ohållbar situation med alla barn är en sak, det skulle vara svårt för vem som helst oavsett. Den situationen finns det inget rosa skimmer kring och kommer aldrig att sätta mig i den sitsen igen.
Det är mycket som gnagt såklart, uppbrottet, varför, vad tänker hon, vad vill jag, varför varför varför.
Jag har också haft fasen där jag bara minns det som var bra, när jag försökte rationalisera och hitta fel/lösningar i mitt liv. Allt det där.
Men saken är att det fanns aldrig någon tid heller att göra de där sakerna som man måste, kommunicera, självransaka osv. Livet gick snabbare än 110 och det fanns aldrig någon tid eller ork med något. Det är något jag fattar nu när tempot i livet är markant lägre. Nu kan jag se saker i nytt ljus och förstå.
Jag är inte ute efter att ha en relation med henne, jag är ute efter att prata, kanske bara få ett avslut och även om det avslutet är "jag vill inte prata mer någonsin" från hennes sida. Men jag skulle såklart hellre se en ytterst försiktig process där vi försöker att höja blicken och se problemet för vad det var. Det skulle hjälpa både mig och henne framåt oavsett vilken väg livet tar.
Hon var inte bara mitt livs kärlek, hon är också min bästa vän. Jag har andra vänner som genom livet gång på gång gjort dåliga livsval, hamnat i missbruk och annat. Jag är ledsen och orolig för dem också och jag gör vad jag kan för att stötta dem.
Nu är jag hård, men en bästa vän låter hon inte som. Bästa vänner gör inte slut som ovänner och klipper kontakten för att livspusslet inte går ihop. Då är det en fd bästa vän, ni VAR vänner medans ni var ett par.
Tycker ändå det låter som du glorifierar och drömmer om någonting som aldrig fanns. Ni fixade inte en vardag ihop, kanske pga alla barn som också skulle läggas in i livspusslet. Det fanns ingen tid eller ork att jobba med relationen skriver du, och då höll det inte såklart.
Försök kontakta henne så du får det där avslutet du behöver. Är ni "bästa vänner" borde hon ju rimligtvis också vara intresserad av att få ett bra avslut, om inte annat för din skull som mår så dåligt över hur det blev? Att hon gör dig den tjänsten.
Om du nöjer dig med "Jag vill inte ha kontakt" för att få ett avslut så kan det ju vara värt ett försök att skriva eller kontakta henne?
Anonym (Sabina)

Fri 17 Jun 2022 23:57

#18

Citera Återställ Anmäl

Anonym (P) skrev 2022-06-17 23:20:35 följande:
SABINA förlåt, du hade rätt 100%!!!. Jag tänkte åter igen naivt att kunna göra skillnad men det går inte. Jag har inte pratat med henne (som tur är) men väl med en god vän som har insikt. Jag visste att det var många lögner men? inte så mycket. Allt är en stor lögn, från de minsta små sakerna i början fram till slutet. Jobbigt såklart men skönt att få något slags kvitto.

Förlåt igen

Hej P!
Förstår inte riktigt vad du vill be om ursäkt för? Men det låter som du har det jobbigt och att hon inte stämmer in på din drömbild av henne? Nya saker har kommit fram?
Kanske var det det du behövde höra för att kunna gå vidare, släppa hoppet?
Det är som sagt lätt att glorifiera det som varit, och allt som varit bra, men man ska inte glömma det dåliga och det som inte fungerade heller. Viktigt att se hela bilden, inte bara valda delar.
Hoppas det ändå känns ok ändå, nu när du fått "svar".

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Berätta om din kärlekshistoria

Berätta om din kärlekshistoria

INNEHÅLL