Min man skriker på barnen

Fanns det inte precis en tråd där det stod att TS blivit behandlad såhär under uppväxten?
Samma TS eller  också kan hon läsa där hur skadade barnen blir när de växt upp.

De kommer definitivt ta (mer) skada! Varför skyddar du inte dina barn? Lämna honom. 

Du verkar ju ännu sämre än pappan det är ju tydligt. Har förståelse att man blir förbannad när man är trött. Vart är du då på eftermiddagarna? Till slut kan det bli en rejäl utskällning tyvärr om man är helt slutkörd. Du säger att han inte får skälla på din egna dotter. Hur ska du ha det? Du har ingen skuld i det hela....som du skriver. 

Du kallar din dotter för äckel? Att hon borde lämnas bort? Att du ska lämna hotar du med? 
Sök hjälp bägge två hos kommunen el något. 

Låter som att ni båda behöver söka hjälp för er agressivitet och hur ni uttrycker er till barnen. 

Alla föräldrar tappar nog tålamodet emellanåt och höjer rösten åt sina barn. Men att skrämma dem, säga att man ska lämna bort dem, låta det hända så ofta och förolämpa barnen, där är gränsen passerad för länge sen. 

Jag förstår inte skillnaden mellan hur han får behandla respektive barn. I mina ögon har man både rätt och skyldighet att säga ifrån om medföräldern beter sig olämpligt. Likaså måste han ju givetvis få säga åt även bonusbarnet (men SÄTTET behöver ändras som sagt, till båda barnen) när de bor ihop. 

Brukar förövrigt kolla på en Stream där frun brukar vara jättefin mot han. Ibland kan man se ungarna komma in, men då kommer hon och lyfter ut dom o säger "Vi ska inte hålla på o störa pappa medans han jobbar.." 
Sen går hon o ser till att dom har något att göra.

Men det är ju inte något som ni verkar göra här?

Först kommer ungarna och skriker. O sen kommer du o skäller på han. 

Du vill ju ha svar på hur illa det är, men när någon svarar misshandel så tar du illa upp.
Min ex-man använde milt våld mot våra barn när de var mindre, vi var separerade. En gång blev det polisen, som utdömer böter och inget mer. Sen ringde jag soc, som inte kan hjälpa föräldrar utan bara barnen och då utreder barnens hela livssituation. Jag visste att det inte skulle leda till något då det skedde en gång per år max och aldrig var något grovt våld. Jag har fått honom att gå på samtal själv på familje-teamet, jag har tagit honom till familjeterapi själv. När barnen var arga bodde de hos mig så länge de ville, en gång i ett år. Nu var allt det här längesen. Sen blev de större och han betedde sig bättre, ena barnet bor där och andra är där varje helg. Jag har försökt lyssna på barnen, och göra det de vill.
Ingen här kan ju svara på hur mycket skada de tar, men det finns forskning på att verbalt våld och skrika är lika illa som fysiskt. Så det är ju värt att tänka på. Sker detta så gott som aldrig är ju en sak ä, men varje vecka är värre. Och du säger ju själv att de blir rädda. Jag tycker du ska göra nåt, boka tid hos familjeterapin. 

Skulle säga att ni båda är ganska illa! 

vad håller ni på med? Vrålar på barnen för att en vill sova/vila? -ursäkta men ni har barn! vilken förälder får egentligen tillräckligt med vila?? 

Kalla sitt barn för äckeltjej och bli arg för att barnet är rädd och osäker i vissa situationer?

Alla föräldrar tappar tålamodet. Jag tappar det flera gånger om dagen, men skulle aldrig nervärdera mina barn eller skrämma dem. Min mamma bagatelliserade många av mina känslor som barn, när jag inte vågade ta sprutor, när jag var rädd för monster under sängen, när hon inte tog mina rädslor på allvar, när hon skrattade åt att jag inte vågade doppa huvudet under vatten. Känslor som i en vuxen människas huvud är betydelselösa men som ett barn kan kännas som hela världen! Och detta minns jag EXAKT i detalj trots att jag var liten. Därför blir jag väldigt berörd av det du skriver. Hon bråkade också mycket med min pappa framför oss, hotade att lämna och vi blev alltid jätterädda och ledsna. Därför bråkar jag och min man aldrig framför våra barn. 

Fy fan för er. Vuxna människor som beter sig som jävla idiotier.

Hej! 

Vill bara komma med tips då vi själva var i en liknande destruktiv situation som till slut ledde till en anonym socanmäkan. Någon (troligen en granne) hörde hur pappan skrek på barnen och mig mycket. Jag tappade också humöret på barnen då jag var så stressad över hans skrik och att de inte skötte sig då jag visste att det ledde till utskällningar från honom (Men han hördes utåt). Kan tillägga att vi var under en mycket stressig period i livet och vi mådde ganska dåligt båda två. 

Vi fick gå och prata med soc som hjälpte oss med familjerådgivning osv. De var snälla och förstående och hjälpte oss mycket. Tror det var vår räddning att vi fick hjälp att ta tag i det. Ni kan kontakta kommunen och be om familjerådgivning som ett första steg. Sedan vill jag tillägga att ingen är perfekt, alla kan bråka och tappa humöret osv men det är viktigt att inte försöka kränka barnen och bromsa spiralen i tid.  Lycka till! 

Våra barn får inte väsnas hur mycket som helst inomhus. Trots att vi bor i hus och alltså inte har grannar vägg i vägg. Nu syftar jag naturligtvis på barn som är gamla nog att förstå, inte småbarn. Det klart att barn måste få synas och höras oavsett ålder, barn är barn. Men blir det för livat säger vi åt dem att lugna sig eller gå ut. Vi har en stor trädgård som de kan leka i.

Man kan visst säga till barn att lugna sig så att man får sömn eller arbetsro. Det handlar om hur man gör det. Man skriker inte håll käften eller skrämmer barnen. Man säger inte att man ska lämna bort dem. Och man blir inte arg för att ett barn har svårt att lära sig simma eller inte vågar ta blodprov! Det är något helt annat än trotsiga och bråkiga barn.

Jag förstår att en trött och stressad förälder kan gå över gränsen ibland. Att konstant sömnbrist kanske gör att man överreagerar. (Men då bör man i stället göra något åt sömnbristen). Att blodprovet eller simlektionen som inte fungerade, kanske var droppen efter en tung vecka eller en tung dag. Och att det därför blir fel när man ska försöka hantera barnets oro eller krångel. Både jag och maken har tappat tålamodet ibland. Båda har sagt eller gjort saker som vi ångrar, inget allvarligt dock.

Men då måste man ta ett steg tillbaka och försöka hitta andra strategier, samt se över vad man kan göra för att få tillräckligt med återhämtning och ha tillräckligt med ork för sina barn. Avlastning? Är det något i livssituationen som behöver ändras? Har man barn med diagnoser / ovanligt svåra barn?

I TS fall (om nu tråden är äkta) låter det dock som mer problem än så.

Tack för svaret alla , ni som tog er tid att läsa! Och tack att ni svarade. Ja det här är illa och inget barn ska behöva ha det så

Jag känner igen det där med vatten! Jag var också en badkruka när jag var liten. Eller jag gillade att bada, men bara i grunt vatten och jag doppade aldrig huvudet.

När jag var 6 år sattes jag i simskola, men jag vågade inte doppa huvudet under vattnet. Alla tjatade och pushade, tyckte jag var löjlig. Mina föräldrar har alltid varit kärleksfulla och aldrig skadat eller kränkt mig eller min syster, men när det gällde vissa saker var de oförstående. Ibland behöver barn pushas, men inte för mycket eller på fel sätt.

Detta ledde till att jag inte lärde mig simma ordentligt förrän jag var 12 år. Jag kunde grunderna (vi var i simhallen med skolan också), men var osäker på djupt vatten. En dag följde jag med några kompisar till badhuset när vi var gamla nog att åka dit själva. Jag tittade på dem när de hoppade i och flöt omkring i den djupa delen av bassängen. Så tänkte jag: Kan de, kan väl jag? Om jag bara slappnar av som de gör.

Jag prövade och plötsligt fungerade det. Efter det var jag aldrig mer rädd för djupt vatten utan simmade och dök som en säl. Jag har försökt lära mina egna barn på samma sätt. Det krävs ganska lite för att skapa osäkerhet och rädslor hos barn, rädslor som kan sitta i länge.