Min dotter ältar sin barndom

Tycker det låter som om du behöver psykologhjälp också. Fruktansvärt okänsligt av dig att bemöta din dotter på det viset när hon så uppenbart ger uttryck för hur hon upplevde sin barndom. 

Alltså, själv väljer du vad du vill prata med med ditt vuxna barn, men hon väljer själv om hon vill släppa det och gå vidare, eller om hon vill fortsätta lyfta det med dig.

Du kan ju inte säga åt henne att prata med en psykolog och tro att det är en "lösning". Men din dotter väljer ju själv vilka lösningar hon vill ägna tid och kraft åt.

Vet du med dig att du inte var en perfekt mamma, så kan väl du stå ut med att hon tar upp det. Viftar du bort det så tar du ju faktiskt inte ansvar för ditt humör.

Herregud! Det finns två!

Tror att du vill ha en bra relation med din dotter i framtiden, så måste du nog bara lyssna på det DU anser vara ältande. För henne är det inte det. Hade själv en pappa jag försökte prata med om hur jag upplevt min barndom. Han tyckte bara jag anklagade o ältade. Jag ville BARA att han skulle lyssna, förstå att han sårat inte bara mig utan hela familjen o ev få en ursäkt (men främst bara lyssna o förstå). Han lät precis som du "gå vidare". Det gjorde jag till slut. Utan honom. Som förälder får man ta sitt ansvar. Man kan tycka att man gjorde så gott man kunde, men uppenbarligen har du en dotter som upplevt annorlunda. Jag hade samtal med min mamma om saker som hänt i barndomen oxå, som sårat osv. Hon mötte mig där jag "fastnat", lyssnade, förklarade, bad om ursäkt för att hon gjort så jag känt mig sårad. Vi förblev bästa vänner tills hon dog och det fanns INGET osagt mellan oss. 2-3 ggr är inget ältande...hjälp din dotter att kunna gå vidare istället för att dumpa henne med sina tankar.

Tänk såhär, det är jobbigt för dig nu att behöva älta det här, men hur jobbigt var det inte för henne att ha en mamma som inte kunde kontrollera sitt humör? 

Det är priset man får betala när man vet med sig att man inte har gjort sitt bästa. Att möta din dotter i detta och våga låta henne prata ut är det minsta du kan göra. 

Ofta handlar det om att man vill bli hörd och sedd. Det kan du ge din dotter. Erkänna att du inte var på topp och försöka förklara hur det blev så - för det finns förmodligen en förklaring som är helt rimlig. Det kanske har med din egen barndom att göra eller med din livssituation. Berätta hur det blev som det blev och hur du mådde efteråt. Ångrade du dig? Har du bett om ursäkt? 

Det är en bearbetning som din dotter behöver. Jag tycker att det skulle vara bra om ni sitter med en erfaren person som kan hantera sådana känsliga ämnen, situationer. Såsom psykolog. (En bra psykolog.) 

Det räcker inte be om ursäkt utan det är en process som ni borde gå igenom. 

Det finns inget tvång att två vuxna människor pratar med varandra bara för att de är från samma familj. Vill du inte ha henne i ditt liv så har du rätt att välja bort henne. Men om du VILL ha henne in ditt liv så får du ta henne som hon är. Du kanske skulle prova lite terapi för egen del, och prata om det förflutna istället för att försöka sopa det under mattan?

Du skadade henne med ditt beteende då, och du gör det nu också genom att inte ta ditt ansvar och lyssna på henne. Be henne om ursäkt och kanske ge någon förklaring till varför det blev som det blev (om du har en förklaring som inte bara blir en bortförklaring). Men att oavsett förklaring, berätta att du tar ditt ansvar för vad som hänt, och att det inte var rätt av dig att bete sig så mot henne. Du var ju trots allt den vuxna, och hon ett barn. 

Även fast hon är vuxen nu så är hon ju fortfarande ditt barn och kommer så alltid att vara. Jag har också ett vuxet barn och för mig är han alltid mitt barn som jag lyssnar på och stöttar när det behövs. Spelar ingen roll hur gammal han är. 

Så vill du ha en bra relation med din dotter i framtiden så får du definitivt tänka om nu, och tålmodigt lyssna på henne och ge henne de svar hon behöver. 

Har du frågat henne vad hon vill istället för att hänvisa henne till psykolog?
Hon vill ju något eftersom hon tar upp det...

Du kanske ska lyssna på henne och hennes upplevelse.
Hon var ett barn och du var vuxen.
Att det finns förklaringar till det som hände förändrar inte det faktumet att du var den ansvarige och hon beroende av dig.
Hon kanske behöver få reda ut det för att kunna gå vidare och för att kunna få en vuxen relation med dig.

Fundera på varför detta blir jobbigt och irriterande för dig och hur du kan komma vidare från det.
Att sopa det under mattan är ju inte samma sak...