Min dotter ältar sin barndom

Har ni nånsin pratat om det ordentligt, eller bemöter du det bara med att hon ska gå i terapi? Då är det ju inte att ält utan att söka svar och förklaringar.
Kan ni inte prata kanske ni skulle testa terapi tillsammans.

Ältar man sin barndom i vuxen ålder har barndomen påverkat en starkt. Din dotter mår dåligt över vad du gjort och det minsta du kan göra är att lysssna på vad hon har att säga. Det är inte så enkelt att bara släppa och gå vidare från händelser som märkt en för livet.

Är själv i liknande sits och dras med kronisk depression och svår ångest fortfarande vid 37 års ålder. Min mamma är en känslolös typ som aldrig skulle erkänna sina misstag och detta har skadat mig minst lika mycket som hennes agerande under barndomen. Hennes "nya" man, som även han gjorde mig fruktansvärt illa, redde ut det han gjort redan när jag var i övre tonåren och bad om förlåtelse. Hyser inga som helst agg längre mot den mannen efter det. Min mamma däremot har jag näst intill ingen kontakt med. Tål knappt åsynen av henne och föraktar henne och allt hon står för. Har idag egna barn och kan på intet vis förstå hur man kan orsaka sina barn sådan enorm smärta som hon åsamkat mig. Dock var det så illa hemma att jag blev faniljehemsplacerad till slut. Men mammas agerande har ärrat mig för livet och jag kommer aldrig att kunna släppa och gå vidare utan en förklaring eller ursäkt från henne.

Så jag råder dig att lyssna på din dotter och inte göra henne mer illa. Säg att du tyvärr inte kan göra något ogjort och att du är ledsen över att hon fortfarande påverkas av det som varit. Fråga om du kan göra något för att hjälpa henne. Vet av erfarenhet att psykologhjälp inte är till någon större nytta om man inte kan diskutera och reda ut det som hänt med de inblandade.

Jag befinner mig i samma sits som din dotter och jag kan tala om för dig att det finns en sak värre än dåliga erfarenheter från barndomen, det är att föräldrar inte lyssnar på ens känslor och tankar. Själv blev jag utsatt för fysisk våld men detta förnekas av mina föräldrar, det är rentav förjävligt. Känner mig förminskad som fan. 

Om du verkligen vet om att du inte var en bra mamma får du bekräfta din dotter i detta och förklara varför/be om ursäkt, vad som! Tycker det låter som du inte förändrats alls sen din dotter var liten om du tycker en psykolog ska hjälpa hennes problem som du stöter ifrån.

Åh nej en sån här galning till suck.. Vi hade ju just en sån tråd där mamman misshandlat sin pojke och tyckte att han bara skulle komma över det + kände noll ånger... 

Exakt! Tänkte också på den tråden.

Japp...jag med. Hemskt att det finns fler, om det inte är samma?

Den tanken har slagit mig också. Att det är samma, alltså. Kanske bara är någon som vill provocera.

Vill du att din dotter ska gå vidare så är det sista som hjälper att säga åt henne att släppa det. Hon försöker läka sitt inre barn och behöver bli bemött på det sättet hon inte blev bemött som liten. Det du gör nu bekräftar och förstärker bara hennes negativa känslor. 

Är så trött på föräldrar som säger jag gjorde mitt bästa. Ja det gjorde du säkert utifrån den kunskap du hade då men det betyder inte att ditt barn inte tog skada. Om du vill din dotter väl, svälj din stolthet och bemöt henne på det sätt hon behöver bli bemött för att läka och gå vidare. Vet du inte hur du gör det är det du som behöver läsa på och du som behöver ta hjälp av psykolog, inte din dotter. Var glad att hon vågar konfrontera dig så att hon kan reda ut sina känslor istället för att hon tex utvecklar ett destruktivt beteende för att hon inte vet hur hon ska hanfskas med det. 

Du låter ju väldigt kall i ditt sätt att förklara det bara. Så nej jag håller inte med dig. När hon vill prata med dig om det är det för hon behöver bearbeta det. Hur många gånger det är ska du väl bara strunta i. Låt henne prata om det så många gånger hon behöver. Det är ju du som fått utbrott på henne.

Jag har varit i din dotters situation med en mamma som gjort mig illa på olika sätt.  Det tog lång tid innan hon kunde möta mig och bekräfta mina känslor men efter att hon gjort det kunde vi gå vidare i vår relation, hade hon agerat genom att bortförklara och be mig släppa det som varit så hade nog vår relation fortsatt att vara bråkig. Det du behöver göra är att försöka förstå din dotter, prata om det som varit, tala om att du är ledsen, visa att du verkligen förstår att det hon upplevt känts svårt, kanske berätta eller förklara för din dotter varför du agerat som du gjort ärligt och utifrån ditt perspektiv men ändå visa att du förstår henne och är ledsen för hennes skull. 

Jag tycker nog det är din plikt att lyssna på henne hur många gånger hon än vill ta upp det. Det var nog värre för henne än vad det är för dig att lyssna. Smärtan är hemnes. Och du ska inte säga emot, bars lyssna och fråga vad du borde gjort, om du kan göra nåt nu, erbjuda dig att betala för psykolog. 

Ts, VET du att du gjort fel? Isf tycker jag du ska lyssna på henne, prata med henne OCH be om ursäkt för det du gjort/inte gjort. Det är en konst att kunna det också. Hon behöver säkert höra det av dig, att du insett dina brister o ber om ursäkt för dem. 

Nej jag tycker inte att du har rätt. Jag tycker du har en skyldighet att prata med henne om det. Sen mår jag lite illa av att du säger älta och gegga i det förflutna". Vilket otroligt tråkigt sätt att se på saken. Hon försöker reda ut saker som får henne att må dåligt. hjälp henne att reda ut, att förstå. 

Vad är det för utbrott och hur gammal var din dotter? Tänker att barn kommer över rätt mycket. Att hon fortfarande mår dåligt av detta får mig att tro att detta är rätt allvarliga saker. Vill du inte hellre att hon pratar med dig om det än en utomstående?