Min dotter ältar sin barndom

Nästan omöjligt att svara på vem som har rätt/fel av er två eller om ni båda har lite rätt och lite fel. Det går en gräns någonstans där man blir vuxen och bör ta eget ansvar och sluta lägga allt/mycket på sina föräldrar om man inte råkar ovanligt illa ut under barndomen. När jag fick egna barn började jag nog på riktigt den processen och insåg att mina föräldrar nog gjort så gott de kunnat men att det är förbaskat svårt att vara förälder. Good enough får lov att accepteras.
jag har en bror som fortfarande ältar mina föräldrar och hans barndom och allt de gjort respektive inte gjort. Han är 40+. Jag anser att det är en patologi i vårt fall då de visst inte varit perfekta men good enough och han har bara kört fast i ältandet. Hur det är i ett är svårt att säga utifrån en mycket summarisk beskrivning. 

Alla föräldrar tappar väl tålamodet ibland, vissa mer än andra. Vissa barn är i sin tur känsligare för detta medan det inte bekommer andra så mycket. Det finns inga solklara gränser som är lätta att använda för att konstatera om någon har RÄTT. Men för att få en relation att fungera när båda är vuxna är det bådas ansvar att försöka lyssna på den andra och höra varandra. Även det forna barnets ansvar. 

* Hur det är i ert fall 

Hon vill nog bara att du ska lyssnar på henne. Att du hör vad hon har att säga, tar till dig det hon säger och inte viftar bort det. Uppenbart har detta haft påverkan på henne och hon behöver få ventilera detta och att du tar detta på allvar.

ingen förälder är perfekt. Alla kommer vi göra fel, på ett eller annat sätt. Men vi måste kunna lyssna på våra barn och ta deras oro eller sorg på allvar- även om vi sälja är av en anna åsikt.

Det handlar inte om vem som har rätt eller fel. Det handlar om att ha en dialog där båda för förklara hur man känner.

Kan säga såhär, jag växte upp med en otroligt elak mamma som tryckte ner mig och mina syskon psykiskt samt slog oss. Inte en enda gång har hon kunnat erkänna vilket mörker vår uppväxt kantades av och hon skulle nog kunna sitta och uttrycka sig precis som du gör. Det är ju såklart hon som är offret i det hela. Jag tror att din dotters situation vill man främst att ens upplevelse ska bekräftas och inte förminskas eller förlöjliga. Det är bearbetning hon försöker göra.

Jag håller med de som skriver att du inte bara kan vifta bort detta.

Jag vågade aldrig säga något till min mamma om min barndom fast jag borde ha gjort detta. Så jag ser något positivt i att hon faktiskt säger detta till dig. 
Men nu är det upp till dig att ta hand om det förtroende som hon faktiskt visar dig när hon säger det till dig

Du verkar ha problem med empatin TS... Tror du också behöver en psykolog.

Varför inte erbjuda dig att ni tillsammans går i terapi om detta? Så ni kan få det utrett, förlåta, be om förlåtelse och sedan gå vidare.

TS känner du någon ånger eller skuld över hur du betedde dig mot dottern när hon växte upp? Har du tagit på dig ansvaret för ditt beteende? Har du bett dottern om förlåtelse? Det är nog det hon vill, eftersom hon tycker att du kommer med ursäkter.