Hur oprofersionel är inte jag, om jag skulle välja ta kontakt?!
Jag befinner mig i en svår sits med känslor till närhet.
Jag har varit en boendestödjare åt en man. En väldigt fin man, på olika sätt. Jag kände mig trygg när jag kom till han. Egentligen behövde han inte så mycket stöd och hjälp. Men det var ifrån kommunens sida att han skulle ha boendestödjare i en period.
Jag brukar se honom och han hälsar så fint. Jag jobbar idag inte som boendestödjare utan jag jobbar med något annat, där det också har med människor att göra.
Nu när han inte har behov av boendestödjare och kan sköta sig själv. Han har ingen diagnos eller så. Så han kan tänka helt själv.
En del av mig skriker bara att jag skall låta bli. En annan del av mig vill bara komma till honom. Jag träffar ju honom då och då, i vår lilla stad av en slump. Hjärtat och kroppen skriker bara: ''Men fråga om han vill träffas någon gång!'' eller tankar som flyger om: ''Men byt nummer med honom, så han kan förstå hinten, så får jag se om han själv tar steget och bjuder över eller något!''.
Jag känner mig så opproffsig, men å andra sidan. Jag är ju inte boendestödjare och han har ingen diagnos. Det måste vara okej, eller vad säger ni? Jag har ingen kompis som jag vågar ta upp detta med, så jag kan inte få någon annanstans en bekräftelse om detta är fel eller rätt. Jag känner ju att det är fel. Men å andra sidan: ''HAR JAG INTE RÄTT ATT LEVA?!''
