P1 dokumentären Att ångra det oåterkalleliga

Det är vårdens ansvar att tydligt, sakligt och objektivt informera om risken för till exempel biverkningar av behandlingar och läkemedel, om möjligheten att en behandling inte får den effekt som förväntas/hoppas, om för- och nackdelar med en behandling och så vidare.

Tyvärr har jag upplevt personligen, inte i sammanhanget kring könskorrigerande vård, men annat som jag varit med om, att vården inte sällan är ovillig att informera om just risker och biverkningar när det handlar om en behandling som av någon anledning ses som den bästa eller den rätta åtgärden. Det är ungefär som att vården är rädd att om de informerar patienten, att denne då inte vill genomgå behandlingen, och att vården därför tar på sig en överförmyndarroll gentemot patienten.

När det kommer till vissa frågor, som just könskorrigeringar, finns det också en massiv lobby bakom som inte tål att deras synsätt och åsikt blir ifrågasatt. Det gör att vården pressas av dessa lobbyister till att utföra behandlingar som kanske inte alltid är till patientens bästa. Det förekommer också att inom vården så glöms eller ignoreras det vetenskapliga förhållningssättet till förmån för politik och personliga värderingar.

Sedan har såklart patienten ett ansvar också, beroende på ålder och mognad naturligtvis. All saklig och objektiv information i världen kanske inte når fram till de människor som har bestämt sig att om bara de får en viss behandling så kommer allt att bli bra. Tyvärr är det ju den bilden som förmedlas av lobbyisterna, att bara personen får ett nytt könsorgan och äter lite hormoner så kommer personen att börja må bra igen, att personens psykiska mående enbart grundar sig i könsdysfori. Att könsdysforin kan vara ett symptom, inte en orsak, det verkar inte finnas i dessa lobbyisters begreppsvärld, och det är väl bland annat därför de försöker etikettera alla försök till nyans eller saklig kritik som transfobi.