Han knuffade ut mig, inför barnen
I morse hände bland det sjukaste jag varit med om. Jag känner mig fortfarande tom och förnedrad inför barnen.
Igår kväll, precis innan sänggående, sa min man att han kanske skulle åka till kontoret idag. Det var absolut inte säkert, 50/50. Under natten insjuknade vårt ena barn i feber. När hen får feber, sover hen i princip ingenting, utan ligger och kastar sig fram och tillbaka. Min man, var ute med jobbet kvällen innan och var extra trött. Jag erbjöd mig därför att låta honom sova i alla fall några timmar själv och sov med barnet på soffan.
Det resulterade i att jag inte sovit mer än några få korta stunder i taget. Jag är helt färdig idag, sammanlagt har jag fått ihop en knapp timmes sömn. Sådan sömnbrist (och en natt på liten soffa), triggar också min reumatism, så jag har dessutom väldigt ont i kroppen idag. Då blev det plötsligt extremt viktigt för min man att åka till kontoret just idag. Jag skulle då lämnas ensam med två sjuka barn, varav ett inte sover om dagarna längre vilket gör att jag inte har någon möjlighet att vila under dagen. Han har, liksom jag, mycket flexibelt arbete och kan lika gärna jobba hemma. Vi har också haft som överenskommelse att vi jobbar hemma båda två när den minsta barnet är sjukt, för att båda ska kunna få något gjort.
Jag blev väldigt arg på min man och sa att jag tyckte att det var uselt att det plötsligt var så viktigt att arbeta från kontoret när saker blivit som de blivit. Jag uttryckte också att det kändes tråkigt att ställa upp när han lämnar mig i skiten. Han svarade med att kalla mig egoist som bara gör saker för min egen skull. Det hela eskalerade med att jag höjde rösten, varpå han höll sig helt lugn, men kallade mig psykiskt sjuk, galen, att jag förstör och diverse annat. Det slutade med att han förbjöd mig att äta frukost med barnen. När jag vägra lämna köket, gick han in med barnen i sovrummet för att äta. Jag gick efter varpå han knuffade ut mig ur sovrummet, inför barnen. Sen stängde han om dem.
Jag känner mig helt tom och förnedrad. Dels att han fattar beslut över huvudet på mig och förbjuder mig att äta frukost med barnen (jag tyckte att han kunde äta själv, så kunde jag äta med barnen) och dels för att han fysiskt hindrade mig. Jag vet faktiskt inte om jag kan leva med honom längre. Allt känns förstört. Jag har försökt prata med det äldsta barnet som så klart var förvirrad och jag kände att jag hade svårt att försvara pappan och hans beteende. Vad hände? Vad gör man? Och vad säger man till barnen?