Ofrivilligt ensamstående

Jag behöver nog egentligen bara skriva av mig.

Jag hittade min sambo avliden sent på nyårsafton. När jag såg honom så förstod jag egentligen på en gång att det inte fanns något jag kunde göra för att rädda honom. Jag ringde 112 och påbörjade hjärt-lungräddning. Det var nog mina livs längsta 12 minuter. Samtidigt som jag gör allt för att få liv i min sambo så skriker vår 6-månader gamla son i rummet bredvid. 

Ambulanspersonalen kunde inte göra något heller för honom.

Det är snart 5 månader sedan och vår son fyller snart 1 år. 

Det har varit så väldigt tufft men jag har fått mycket hjälp av anhöriga men vissa dagar är jag så slut att det enda jag längtar efter är att klockan ska bli kväll så att jag kan lägga min son och sen själv få sova.

jag älskar verkligen min son över allt annat och utan honom hade jag nog fortfarande legat kvar i sängen men vissa dagar är så tunga att jag inte förstår hur ensamstående föräldrar klarar av det.