Begrava älskat husdjur?

Jag strödde min katts aska på stranden där han Älskade att springa och leka.
Varje gång jag är där tänker jag på honom och hur vi lekte där och hur han plaskade i vattnet vid strandkanten.
Det är som att han fortfarande är med mig där.

Växte upp med en katt som va älskad av hela familjen som den lilla familjemedlem hon va. När hon va 19 år blev hon svagare och svagare så vi lät henne somna in hos veterinären. Det va väldigt sorgligt men blev ändå så fint och värdigt för vi kramade alla om henne och jag fick ha henne i min famn med alla andra runtomkring medans hon somnade in för gott. Sen lämnade vi hennes döda kropp där och det kändes ok att veterinären såg till att hon blev kremererad och utströdd.

Blir nog typ så igen den dagen det är dags för min nuvarande älskade katt att lämna jordelivet.

 Beklagar verkligen förlusten av din lilla vän, TS!

Så fint beskrivet. Jag vet att du har så fin relation med dina katter och att dina katter också är speciella små krabater.  //

Både katten jag växte upp med och min nuvarande va/är innekatter och följde/följer mig genom livet. Dom va och är kära vänner och familjemedlemmar.  

Så fint. Min Goldentik skulle enligt familjen spridas vid vår stuga. Den gick inte. Jag kunde inte lämna henne ensam där utan tog hem henne igen.  La slutligen ner henne i hästens grav några år sedan. De kände varandra.   Nu är de tillsammans. Och nu gråter  jag...

Jag förstår det här är viktigt för dig. Innan katten jag växte upp med fick somna in sådär som jag beskrev tidigare i tråden hade jag aldrig kunnat tänka mig lämna den döda kroppen hos veterinären utan hade funderat över kremering och sen strö ut askan på nån fin plats eller begrava hennes kropp i jorden.

Men sen kändes det så fint och värdigt sättet hon fick lämna jordelivet på att det inte gjorde mig nåt lämna henne där på bordet på veterinärmottagningen. Det va ett bra avslut mitt i det oändligt sorgliga med att mista en älskad liten vän. Minnena av henne lever kvar inom mig än idag 6 år efter hon somnade in.

Är det så dåligt skydd för djurbegravningsplatser? Eller är det skräckfilmen Jurtjyrkogården du tänker på?

Jag har två av mina hundar i urnor på en hylla här hemma, Deras koppel och halsband ligger ovanpå urnorna. Det känns rätt att ha hundarnas urnor framme eftersom de betydde så oerhört mycket och dominerade mitt liv så länge. Katterna blir det svårare med. Inte för att de inte är älskade, utan för att jag inser att det skulle bli sjukligt många urnor här hemma om jag fortsatte så. Nu har jag fyra katter, och det lär säkert komma och gå fler katter i mitt liv så jag måste göra på ett annat sätt. Jag kanske kommer att göra det valet att låta veterinären ta hand om dem bara, fast det känns också lite fel någonstans. Som att man lämnar dem. Men egentligen så spelar askan ingen roll egentligen eftersom det inte längre har något med det levande djuret att göra. 

Då måste du känna efter vad som känns rätt för dig. När man har en urna kvar så får man en liten känsla av att djuret är lite ?där? på nåt konstigt sätt. Åren går men eftersom urnan står där så ser man den och skänker djuret en tanke när blicken fastnar där. Det blir väl lite som en minnesplats för djuret, nästan som en gravsten. Strör man ut askan så är ju askan borta sen, men man kan trösta sig med tanken att djuret ströddes ut på sin favoritplats kanske och känna sig nöjd med det. Allt detta är ju bara ritualer för oss människor, för djuret spelar allt detta ingen roll och askan är ju inte det levande djuret. Det viktigaste man egentligen har kvar är sina bilder och minnen.