Begrava älskat husdjur?

Så är det hos den min veterinär använder också. Man väljer egen grav eller minneslund. De har även en minnes-sida där man kan skriva om sin vän. Jag har både valt egen kremering för att begrava/sprida själv och allmän kremering  som sprids i deras minneslund. 

Min vovve dog för drygt tio år sedan och jag minns inte att ngn DÅ undrade var jag ville att askan skulle ta vägen. Efter några dagar när jag hämtat mig så kom den tanken. Borde jag tagit hand om askan(?).., men veterinären sa att det var få som gjorde det(?) och då var jag nöjd liksom! Tänkte inte längre än så...Googlar på minneslund för husdjur här i stan och det är en plats jag aldrig hört talas om. Lite märkligt......

Jag visste inte heller innan det blev aktuellt för mitt första djur att gå vidare. Nån dag kommer jag åka förbi och besöka mina djur. 

När jag växte upp begravde vi alltid djuren i trädgården men sen jag blev vuxen har det blivit det mest praktiska. Jag tycker det är besvärligt att gräva särskilt om det är onödigt. Smådjurskroppar har jag slängt i soptunnan. En stor hund avlivades hos veterinären och de tog hand om kroppen. Att få tillbaka aska är inget som betyder något för mig. Djuren var värdefulla som levande och jag gjorde allt för de skulle ha det bra. Men den döda kroppen betyder inget för mig.

Kremerade vår Golden. Hade en diskussion om vart vi skulle strö askan.  Hon gillade att simma i sjön, apport, spåra vid jakt men hennes favoritsyssla var att gräva efter sorkar. Så vi strödde askan över den slänten där sorkarna höll hus.  

Så fint. Min Goldentik skulle enligt familjen spridas vid vår stuga. Den gick inte. Jag kunde inte lämna henne ensam där utan tog hem henne igen.  La slutligen ner henne i hästens grav några år sedan. De kände varandra.   Nu är de tillsammans. Och nu gråter  jag...

Minns en av döttrarnas lilla hamster som dog och jag la den i frysen! för det var vinter. När våren kom så grävde dottern och en kompis ner honom i skogen.......

Det här är ju min ångest. vill inte begrava på tomten för tänk om vi flyttar? Oroad för djurkyrkogård för skyddet för dem finns ju knappt, tänk om det byggs en väg eller hus på marken?

OK, kanske hade jag också gjort så om jag hade haft barn som kände att det var viktigt med en grav.

Jag förstår det här är viktigt för dig. Innan katten jag växte upp med fick somna in sådär som jag beskrev tidigare i tråden hade jag aldrig kunnat tänka mig lämna den döda kroppen hos veterinären utan hade funderat över kremering och sen strö ut askan på nån fin plats eller begrava hennes kropp i jorden.

Men sen kändes det så fint och värdigt sättet hon fick lämna jordelivet på att det inte gjorde mig nåt lämna henne där på bordet på veterinärmottagningen. Det va ett bra avslut mitt i det oändligt sorgliga med att mista en älskad liten vän. Minnena av henne lever kvar inom mig än idag 6 år efter hon somnade in.

Är det så dåligt skydd för djurbegravningsplatser? Eller är det skräckfilmen Jurtjyrkogården du tänker på?